Jag ägnar särskild tid åt att läsa bloggar från funkis-världen. Personer med egna erfarenheter av funktionshinder, med egna nedsättningar, från förbund, från föräldrar till barn med funktionshinder eller politiskt intressanta personer.
Mitt liv i sektorn teater/funktionshinder har gett mig en massa oförglömliga upplevelser - men också resulterat i ett uttalat politiskt engagemang. Det jag får läsa varje morgon stärker mitt engagemang. Det svarar mot mitt varför med ett kraftfullt Därför!
Häng med på en typisk morgonskörd (dagens urval):
LSS-bloggen skickar mig till att Kitte Arvidsson vunnit Begriplighetspriset 2009. Hon fick det för sitt outtröttliga arbete för lättläst information. Är det politiskt viktigt? Ja. Utan begriplig information är du utestängd på ett lika effektivt sätt som som du är rullstolsburen och ska uppför en trappa. I senaste eu-valet slarvade en hel del partier med sin lättlästa information. Vi gröna var inte bäst i klassen på riksnivå. Den lättlästa informationen om EU-politiken var inte sökbar på hemsidan, och kunde inte hittas om man inte mailade och frågade. S, M, Fp, C och Kd hade sin lättlästa version föredömligt synligt klickbar direkt på sin förstasida. (Min undersökning inför eu-valet här). Därför glädjer det mig att Malmösektionen har en lättläst version av kommunpolitiken, direkt på sin förstasida.
Ur samma demokratiska perspektiv är det intressant att följa brittiska Mencap. De beskriver sig som "the voice of learning disability". Just nu håller de på med ett projekt för att öka antalet personer med intellektuella funktionshinder som deltar i kommande val.
Är det politiskt viktigt? Ja! Det är klart att de människor som befinner sig i samhällets största utanförskap behöver företrädas politiskt. Det är självklart att vi politiskt aktiva borde jobba för att förtjäna deras förtroende - och att de gör sin egen röst hörd. (Jo, jag vet vad en del tänker. Klarar man att välja om man inte är fullt begåvad enligt norm? Ja, det gör man. Och gör man inte det så lär man inte använda rösten.)
Idag skriver Emily Felderman om Personlig service med boendestöd. Det är en ny insats inom LSS. Men den är inte en förstärkning av Lss, utan en utarmning. En del som idag har personlig assistans ska få det ersatt med en hemtjänstliknande tjänst. Jag delar Emilys kritiska hållning. Det finns många frågetecken runt hur ett sådant genomförande skulle slå mot de personer som berörs. Hon vet, på grund av egen förstahandserfarenhet av funktionshinder och för att hon med största sannolikhet har ett nätverk av vänner som drabbas.
Jag spar dagens bästa till sist: Towe har ett barn med CP. Hon är en av de föräldrar vars bloggar jag följer. Varför? När samhället designar lekplatser ska hennes barn kunna leka där. När skolan byggs och bemannas ska hennes dotter kunna komma åt slöjdsalen och läraren förstå hennes sätt att kommunicera. Och när hon efter studentexamen söker jobb ska hon få komma på intervju på lika villkor. Därför!
Men idag blir hennes blogg speciell för hon släpper in en gästbloggare - Kalle. Läs de här raderna:
"Men jag hörde. Hörde folk – doktorer som borde veta bättre – säga till mina föräldrar över mitt huvud att jag var borta. Att jag var inkapabel att förstå och att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Att jag var ett kolli. Jag hörde detta sägas. Hörde och tog in och förstod mycket väl vad fel dom hade. För jag fanns där inne, möjligen tillfälligt förvirrad men fullkomligt klar. Jag var en vanlig sextonåring som nynnade mina hip hoplåtar inne i skallen och längtade efter en Calzone. Men jag var fången i ett skal. I en kropp jag inte kunde kontrollera. Dömd att förlora av folk som visste och det kunde jag inte tolerera. Mina föräldrar såg att jag fanns därinne någonstans och vi gav oss fan på att plocka fram mig. Det är stort."
(Kalle i gästinlägget hos Towe.)
Samhället gav upp, Kalle och hans föräldrar kämpade vidare.
Jag har hört samma historia om och om igen. En av mina vänner sen Moomsteaterns turne till Australien är Jane. Som nio-åring torpederades halva hennes hjärna av glassplitter i en bilolycka. Hon dömdes till ett "liv som grönsak", som hon själv uttrycker det. När vi var där på turné var hon 26 år och höll på att avlägga sin socionomexamen på Adelaides universitet. Under tiden livnärde sig som clown. Australiens ledande neurolog säger till henne att det liv hon har borde inte varit möjligt.
Här finns politiken. Stoppa undan - eller inkludera? Avfärda - eller räkna med på lika villkor? Åka på samma buss - eller i ett transportsystem bara för funktionshindrade?
Varför? Därför!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar