Sverige har fått en riksdagsledamot i rullstol!

Nej, det är inte David Lega. David gjorde allt rätt. Etta på KDs lista i Göteborg och 2625 (13,47%) personröster borde ha säkrat en plats. Men Annelie Enochson fick 3208 (16,46%), och det är ännu fler. Annelie åker till Stockholm trots att David gjort ett kanonval.

Jesper Odelberg var den andra snackisen, också han Göteborg. Men 1210 personröster (4,44%) räcker inte för att lyfta Jesper från 4:e till 1:a plats på Vänsterns lista. Även Jesper verkar få stanna hemma.

Istället kommer vår första riksdagsledamot i rullstol från Skellefteå och heter Lars Isovaara. Han är ledamot i Sverigedemokraternas partistyrelse, och talesperson i kriminalpolitik. Som 14:e namn på SDs riksgemensamma lista flyttar han nu in i riksdagshuset. På valpejl.se beskriver han sig så här:

” Jag är 51 år gammal är gift och har tre vuxna barn samt ett barnbarn. Är civilingenjör och arbetar som egenföretagare inom konsultbranschen. Har tidigare arbetat inom såväl statliga som privata företag. Jag är uppvuxen i Tornedalen och således räknar jag mig själv till den tornedalska minoritetsbefolkningen i Sverige. Svensk historia, litteratur och resor är några av mina fritidsintressen. Jag är rullstolsburen sedan 1995 men det har inte hindrat mig från att leva ett fullgott liv. Livet består av stora och små problem som ska lösas på ett aller annat sätt.” (valpejl.se)

Han anger kriminalpolitiken, småföretagarfrågor och skattefrågor som sina tre viktigaste politikområden.

Jag har skrivit och frågat honom om hans/SDs tänkta insatser i handikappolitiken.

(Bilden är från valpejl.se)

Bonus för höga betyg

I kvällens Uppdrag Granskning tas bonusar i friskolor upp. I SVT Rapport i morse kunde vi se en första puff. (SVTplay här, klicka dig till ca 2 min in i programmet). Det är Sveriges största friskolekoncern Vittra/Academedia som är i skottgluggen.

Tydligen har det funnits skrivningar om att lärare kunde få bonus om eleverna nådde bra betyg.

Vilket påminner mig om "ETC om Sovjet", ett temanummer på 80-talet om grannen i öster. Jag minns en artikel om skolan, där lärarnas status avgjordes av hur mycket deras elever lärde sig. Vilket bevisades med hur höga betyg de fick. Vilket givetvis var inflationsdrivande på betygsnivåerna, där alla var bäst. Vilket i sin tur bevisade det kommunistiska skolsystemets överlägsenhet.

Tänk så nära aktörerna inom marknads och planekonomin kan stå varandra när det gäller fiffiga systemlösningar...

Kan vi lära av Uppsala?

"Det behövs husläkare som kan utvecklingsstörning". Det konstaterar Harald Strand, länsordförande i FUB Dalarna, när han tar upp en viktig hälsofrämjande fråga i sin debattartikel i Dagens Samhälle.

Vad är då problemet?

Enligt de experter jag lyssnat på så behövs en LSS-kompetens i primärvården. Det finns nämligen saker som betyder skillnader för de medicinska bedömningarna. Kommunikationen är en. Kan personen själv inte förmedla hur den mår i ord, eller förstå läkarens fråga, så förändras hela läkarbesöket. Risken för felbehandling ökar.

Harald Strand berättar i artikeln att gränssnittet mellan vad som är sjukdom och vad som är funktionsnedsättning är en ytterligare komplikation.

Bilden av att det finns problem med patientförståelse, kontinuitet och träffsäkerhet bekräftas av personal inom omsorgen jag lyssnat till.

Bästa sättet att bygga den här kompetensen är att läkare ges möjligheten att träffa många patienter ur samma personkategori. På det sättet byggs både erfarenhet och kommunikativ kompetens. Och klienten med funktionsnedsättning får med största sannolikhet därmed tillgång till en träffsäkrare och mer personanpassad, kvalitativ primärvård.

Hanrald Strand levererar stöd för sin tes i form av en rapport gjord i Stockholms läns landsting - Fokusrapport Habilitering i utveckling. Han pekar på exemplet där man börjat genomföra en förändring åt rätt håll - Assa i Uppsala (bläddra till sid 21 i publikationen, artikeln "Assa är husläkare åt personer med funktionshinder".

Hur ser det ut i Skåne? Kan vi lära av Uppsala?

Valaffischer vi saknar!

HSO har kört riksdagspartiernas affischer genom photoshop och tagit fram nya, bättre förslag. Under rubriken "Valaffischer vi saknar!" delar man med sig av sin kreativitet.

Här kommer dom!

Alliansen:





Oppositionen:





Bara att sätta igång tryckpressarna...

Bra intiativ för regionens mångfald

Igår bjöd Centern in till en hearing i regionhuset i Lund under namnet "Hur kan vi få fler personer med funktionsnedsättning i arbete". Bra initiativ! Inte bara för att området är så eftersatt. Nej, vi som deltog fick dessutom förmånen att höra kunniga människor tala.

Samhalls regionchef Tomas Andersson redogjorde för en koncern som lyckas bra med sitt uppdrag och som verkligen gjort en resa från att vara en bokstavligt verkstadsinriktad arbetsgivare till en marknadsanpassad bred tjänsteleverantör. Och där folk går från utanförskap till arbete.

Samhall har varit utsatta för intensiv kritik. Kritik som jag menar mestadels slår tillbaka på de som yttrar den. Jag klipper in från ett eget blogginlägg i maj 2009, då arbetsförmedlare protesterat mot att Samhall tog in fel personer. Att man bara tog ´de bästa´, att man måste va frisk för att få jobb på samhall (sen när blev funktionsnedsättning en sjukdom?) osv. Och där media hakade på i obetänksam klagokör. Här är klippet från bloggen "Teater och funktionshinder":

"Lotta Gröning på Aftonbladet hävdar i en krönika "att Samhall på flera håll i landet inte kan ta hand om de personer som har mest behov av ett skyddat arbete."

Känn på de orden: "Ta hand om". "Mest behov av ett skyddat arbete". Är Samhall slutstationen? Handlar det om ett företag som ska ta hand om de som har störst behov av att vara där? Eller om träning och utveckling för att nå en allt för segregerad arbetsmarknad?

Samhalls kommunikationsdirektör yttrade sig i Kvällsposten igår. Jo, det har blivit svårare att få ett Samhalljobb. Antalet platser har genom politiska direktiv minskats med 7.000 platser till nuvarande 20.000. Antalet arbetshandikappade som är berättigade att söka är 200.000. Tar man med de som redan förtidspensionerats på grund av utvecklingsstörning (och inte ens räknas idag) är det 500.000 som behöver hjälp att komma in på arbetsmarknaden.

Är det då Samhall som jävlas med de arbetssökande med funktionsnedsättning? Deras uppdrag är att träna och slussa vidare till andra arbetsgivare. Hur är det mad med alla andra företag, organisationer, myndigheter, föreningar och kooperativ i Sverige?"

Och hur är det med Sveriges regioner och landsting? Jag tror att alla kan instämma i att det är långt ifrån optimalt. Väldigt långt. Västra Götaland framhålls som ett föredöme. Där har man ett projekt med målet 100 nyanställda med funktionsnedsättning före 2012. Berömvärt, för man satsar medvetet, sätter mål och man ANSTÄLLER. Men att Västra Götaland framhålls som ett föredöme säger tyvärr ännu mer om de flesta andra landsting. Västra Götalandsregionen har 50.000 anställda. Av dessa är ca 250 med lönebidrag. 0,5 procent. Om vi antar att alla 100 nyanställda får någon form av lönebidrag (inte givet, det är ev arbetsnedsättning som ska kompenseras, inte att det vistas en med stol eller käpp i lokalen) så ökar antalet anställda med lönebidrag till 0,7%.
Västra Götaland gör helt rätt i mina ögon. Man adresserar problemet, satsar och sätter mål i faktiska anställningar. Och man tittar inte bara på positioner utan legitimationskrav. Man har även lyckats öppna upp sin organsiation för anställning av personer med funktionsnedsättning (och legitimation, givetvis) i legitimationsyrken. VG-regionens Monica Frejd-Stillberg skulle säkert kunna sätta igång en massa utveckling runt om i Sverige om hon gavs tillfälle att sprida modellen.

Vi fick därtill vittnesmål om fungerande modeller från både Jan Espenkrona på ECE Network och Leif Berg på Furuboda Arbetsmarknad. Espenkrona är den privata företagaren som från början mest av en slump kommit att anställa en person med funktionsnedsättning och fått såna resultat i sin verksamhet att han förstått att se förbi människors diagnoser. Därav att hans företag nu har många anställda med funktionsnedsättning. Och han tjänar pengar på deras specialkompetens. Bra!
Där funktionsnedsättning finns, finns Furuboda. Det är en given utveckling att man nu finns som tjänsteleverantör när det gäller coachning och anpassning in i arbetslivet för personer med funktionsnedsättning.

HSOs Thomas P Larsson gav oss fler perspektiv och framförallt skånska siffror. Visste ni att antalet unga som skrivs in i aktivitetsersättning (officiell term för det som i folkmun kallas förtidspension) ökat med 15% i Skåne? Vad är det som gör att arbetslinjen inte når ända till de som står längst utanför, så att det segmentet istället ökar? Förklaringen fick vi inte, men siffran i sig sätter tydliga behov av kraftsamling för att ändra situationen. Lagstifta om kvoteringsanställningar likt några länder i europa? Likt Thomas P på HSO är jag positiv till att undersöka saken. Nuvarande systems facit är nämligen både avläsbart och dystert. Vi behöver tänka och göra på nya sätt.

Korståg mot kultur

Thomas Idergard fortsätter sitt korståg mot offentligt finansierad kultur. För ett år sedan så var han på DN debatt och gjorde kommunala kultur och fritidsinvesteringar till samhällets fiende nummer 1. ("Idergard siktar snett")

Nu tar han med sig statsvetaren Svend Dahl och tuggar om samma budskap i samma kanal - DN debatt. Enda skillnaden är att nu är det landstingen som är närmast bedrägliga, eftersom de är med och offentligt finansierar sånt som filmindustri och studiecirklar.

Som vanligt är Idergard en bra dramaturg och tar det landsting som ger minst till kultur - Västmanland - som föredöme. Om sen alla andra gjorde som Västmanland så skulle det räcka till 1800 sjuksköterskor. Suck! Det skulle några mil motorväg också göra.

Jag vill inte bo i Idergards idealsamhälle. Jag tycker kulturpolitiken är oerhört viktig, och att satsningarna gynnar demokratin, mångfalden, det livslånga lärandet och tillväxten. Och detta utan att behöva peta i kulturens egenvärde.

Även för en högerideolog som Idergard så borde de satsningar han är kritisk mot vara högintressanta. Det är i de kreativa näringarna som den största tillväxten sker i vår moderna tid. Grundmaterian är kreativa medborgare. Sverige ligger i tätgruppen inom europa för dessa näringar. Det borde dofta framtida intäkter i Idergards näsa. Intäkter som kan betala långt fler än 1800 sjuksköterskor.

Hur ska vi få ännu mer kreativa medborgare? Genom att minska betydelsen för estetiska ämnen i skolan? Genom att strypa den offentliga finansieringen av kulturen? Den som gör att människor kan utveckla sina kreativa färdigheter, är det verkligen där det effektivaste högersnittet ska skäras?

Rödgrönt har signalerat en miljard mer till kulturen nästa mandatperiod. Det är bara att hoppas att så många kommuner och landsting som möjligt hänger på.

Inget nytt under solen

Igår sommartalade Fredrik Reinfeldt. Nu vet vi hur han ska lösa problemen med barnfattigdom, världssvält, klimatförändring och taskig personaltäthet i skolan.

Han sänker skatten.

MPs reklamfilm

Skånekök

Läs Anders Åkesson idag. Vårt regionråd har tittat på exemplet Hvidovre. Där har sjukhuset tagit bort stordriften när det gäller mathållningen och gått till a la carte. Vinsterna är flera, men framför allt inom matkvalitet, hälsa och ekonomi.

Patienten får välja själv. Sjukvårdspersonalen kan kolla närngsriktigheten i kostintaget. Maten - gjord på råvaror som levereras från lokala producenter - smakar nylagat och gott.

Nu föreslår Anders Åkesson att vi inför ett liknande system i Skåne under namnet Skånekök. Det passar utmärkt in i de skånska ambitionerna att lyfta matkulturen till ett signum för regionen.

Specialanpassat, närinköpt, hemlagat blir billigare än massproducerat, långtransporterat och utan valmöjligheter.

Vår tids paradigmskifte?

Skånskan

Skamlig behandling av romer i Europa - och Sverige.

Flera europeiska länder utmärker sig nu när det gäller att behandla romer illa. I östeuropa är situationen ofta hemsk. Nu verkar den västeuropeiska strategin vara att göra det lika hemskt här, i syfte att tvinga tillbaks romerna till öst. Sarkozy river läger och sparkar ut. Danskarna vill inte va sämre och antar enligt ignoransens självklarhet att romer inte vill arbeta och därför inte är välkomna i landet.

Maria Ferm sätter fingret på den verkliga politiska skiljelinjen. Handlar det om tiggeriet eller fattigdomen som tvingar fram tiggeriet? Den svenska ministern Tobias Billström agerar för det förstnämnda. Resonemanget blir då att om alla länder och kommuner konsekvent kastar ut tiggarna måste de väl sluta nån gång? Hur de ska överleva sin fattigdom och utanförskap lämnas till individerna att själva lösa.
Ferm menar att det är de verkliga problemen - kriminaliteten, fattigdomen och diskrimineringen - som ska bekämpas. Att mänskliga rättigheter måste omfatta alla oavsett etniskt ursprung och att den fria rörligheten måste gälla alla människor inom EU.

Då är det skönt att tillhöra ett parti som bejakar mänskliga rättigheter i alla lägen. Maria Ferm gör som vanligt ett jättebra jobb i debatten och lokalt så föreslås nu ett nationellt centrum för minoritetskultur i Malmö.

Debatten på Newsmill: Ferm, Billström, Rosa Taikon (även i DN).
Irka Cederberg debatterar i Sydsvenskan och Kvällsposten.
Lokalt: Fredrik Fernqvist
Media: GP, DN, AB, TA.
SD är glada att Billström tycker som dom på Newsdesk.

Ferms egen blogg.

Aftonbladet körde i juli en serie reportage som var mycket läsvärda om romers situation i Sverige: 1, 2, 3, 4, 5.

Inte en tjurrusning för tidigt

Barcelona har förbjudit tjurfäktning. Det var på tiden.

Det finns dom som tycker att djur inte ska behöva delta i några tävlingssammanhang alls. Att samtliga dessa är människopåhitt, och därför inte en naturlig del av djurets liv.
Så långt vill inte jag gå. Tycker djuret om människans påhitt och gör det med glädje så är det en sak. Men tjurfäktningen? Nej. Tvång och död är så långt ifrån delta med glädje det går att komma.

Återstår nu att andra följer efter. Särskilt Pamplona.

Media:
AB, DN, SvD, Exp, Metro, HD, SDS, SkD,

Kultursponsring

Svenska Dagbladet beskriver i två artiklar (1,2) anledningarna till att kulturen förlorar och idrotten vinner kampen om företagens sponsringsmedel. Det handlar om mätbara motprestationer, avdragsregler, tradition och kön, enligt artiklarna.

- Mätbara motprestationer. Du kan tapetsera hela idrottsarenan och samtliga deltagare med det egna varumärket utan att det påverkar själva spelet. Det funkar inte om det ska stå Vattenfall på Persbrandts rygg under "I väntan på Godot" eller ICA på kontrabasen i konserthuset.
- Avdragsregler. Reglerna för vad som får dras av påverkar. Hittills har finansdepartmentet inte velat ändra, trots ideologisk glädje över sponsring som finansiering inom alliansen.
- Tradition. Strukturer är gjorda för sånt som brukar göras, och nästan aldrig för sånt som aldrig har gjorts. Idrottens sammanförande av företag som ger affärsmöjligheter business to business ger kundnytta. Det veta alla. Men hur skapas samma kundnytta inom kulturen, innan alla andra företag redan är där?
- Kön. Män gillar sport av män. (Du tror väl inte det är damfotbollen som får de stora pengarna?)

Även mindre och fria kulturskapare möts allt oftare med frågor eller uppmaningar om att söka sin finansiering via sponsring. Detta trots att alla undersökningar visar att företagen ännu inte styrt om. Här finns ytterligare faktorer som försvårar.

- Storlek. Är du främst lokal eller regional kulturproducent i ditt upptagningsområde, så faller eventuella möjligheter till sammanlänkning med de stora företagens marknadsstrategier, och därmed sponsringsfinansiering av någon storlek som faktiskt påverkar.
- Intresset för immateriella värden. Mindre företag ger svagare intresse för immateriella värden och långsiktiga kopplingar mellan varumärken och dess värdegrunder.

Så vad är en sund kulturpolitisk hållning till sponsring? Jag har inget emot att man gör ett regelverk som möjliggör kultursponsring med vettiga skatteregler för detta. På lång sikt så är en spridning av finansieringskällor aldrig fel. Av ovanstående anledningar kommer det inte att ske någon omedelbar tjuvrusning från svenska företag till kultursponsring ändå. Det kommer att ta tid. Men det är främst de stora scenerna och producenterna som kan bli framtida samarbetsparter av någon större betydelse. Inte till exempel den fria scenkonsten.

Obama lovar bättre rekrytering av personer med funktionsnedsättning

Den amerikanska antidiskrimineringsklagstiftningen ADA, Americand with Disabilities Act, firade 20 år igår. Den högtidlighölls i en ceremoni utanför Vita Huset. På Vita Husets hemsida finns en inspelning. (hela klippet nedan)

På en del bilder ser jag människor rörda till tårar. Jag förstår dom. ADA kom inte gratis, som en snäll gest från stående människor med makt till dom utan makt i rullstol. Den kom från en kamp för mänskliga rättigheter. Precis som USAs afroamerikanska befolkning hedrar Rosa Parks, Martin Luther King och andra, så finns det människor att hedra bakom ADA. Och presidenten gör detta, omsorgsfullt.

Obamas tal börjar ca 27 min in i klippet och pågår dryga 18 minuter. För dig som inte hinner se hela, så rekommenderar jag att ta in vad han säger vid 38 min (utskrift nedan).



Utskrift: "We’re also placing a new focus on hiring Americans with disabilities across the federal government. (Applause.) Today, only 5 percent of the federal workforce is made up of Americans with disabilities -- far below the proportion of Americans with disabilities in the general population. In a few moments, I’ll sign an executive order that will establish the federal government as a model employer of individuals with disabilities. (Applause.) So we’re going to boost recruitment, we’re going to boost training, we’re going to boost retention. We’ll better train hiring managers. Each agency will have a senior official who’s accountable for achieving the goals we’ve set. And I expect regular reports. And we’re going to post our progress online so that you can hold us accountable, too. (Applause.)"

Se där, ett avsnitt att direkt översätta till svenska och sen copy/paste in i ett av statsministerns tal.

Gondolbanor

I Stockholm diskuterar man gondolbanor som ett komplement till kollektivtrafiken. Billigare än spår och kan ta sig fram över naturliga hinder, typ vatten.

Kul idé, och Stockholm med sina tusentals öar är väl om något en stad för detta. Man har kallat stan för Nordens Venedig hur länge som helst. Med den här framtidsvisionen skulle det vara ett Venedig med gondoler.



DN, BLT,
Grönt Stockholm, Liberal i Bromma, HBT-sossen,

RUT eller personlig assistans?

”En handikappad man som inte själv kan hålla sitt eget hem rent och fint har genom Rut fått ekonomisk och praktisk möjlighet att få hjälp med det av oss”, berättar Åsa Keller, vd för Homemaid AB för Svenska Dagbladet.

Wow! De har lyckats hitta en person med funktionshinder bland kunderna! Då kanske RUT närmas betraktas som socialpolitik? Hjälp till de behövande?

Samtidigt darrar landets personer med funktionsnedsättning av skräck. Inte för om RUT ska finnas kvar efter valet, utan för om deras personliga assistans ska få finnas kvar.

Försäkringskassan har börjat med nya - väldigt mycket striktare - bedömningar. Helt plötsligt och helt utan någon anvisning från regeringen enligt egen utsaga. Fan tro't.

Ett helt nytt bedömningsinstrument är på väg att tas fram. Första upplagan har fått svidande kritik. Personen med funktionshinder ska ange ALLT i detalj ända ner till sitt sexliv och avföringsrutiner. I det nya systemet är man berättigad till hjälp när man ska in på toa och ut från toa. Men tiden man gör det man ska är inte berättigad. Det blåser snålt om landets assistansberättigade.

Men den allvarligaste nyordningen på väg för assistansberättigade är nog ändå regeln om att de som har mindre än 20 timmars behov i veckan av personlig assistans inte ska få personlig assistans längre, utan istället ha något som kallas "personlig service och boendestöd". En sorts hemtjänst som kommer förbi och hjälper dig på med byxorna. Borta är assistansreformens tankar om att medborgaren med assistansbehov ska styra över sitt eget liv, själv välja vem som ska släppas in i sitt allra mest privata, hur man vill leva sitt liv och dess innehåll. Vi har en handikapp-politisk plan som heter "Från patient till medborgare". Men liggande förslag är "från fri medborgare med egenmakt åter till vårdmottagare"

Jag gillar RUT, men inte för att rika kan få städat och få sitt överansträngda livspussel att gå ihop. Jag tror däremot på principen om att underlätta för tjänsteföretag och att försöka göra svarta jobb vita.

Men RUT kostar en massa pengar. Försämringarna i assistansen syftar till att spara pengar. Jag tycker det är upprörande att ta bort assistenter från personer med funktionsnedsättning för att låta dom städa hemma hos de funktionsnormativa rika.

Det handlar om att välja. I valet mellan om ministrar och företagsledare ska få subventionerad städhjälp eller om landets personer med funktionsnedsättning ska få bestämma över och leva sina egna liv så går min röst till det senare.

För dig som vill veta mer om assistansens politiska turer och LSS-kommitten rekommenderar jag Intresseföreningen för Assistansberättigades (IfA) hemsida.

Media om RUT och/eller assistans senaste veckan: Exp, Exp2.
Föräldrakraft, Dagens Samhälle.

(bilden lånad från Adiuvo Assistans)

En välbehövlig kulturmiljard

Pengar är inte allt. Men utveckling kostar, så ska man bli trovärdig i vad man vill med kulturen så måste man kunna peka på pengarna. Det har de rödgröna gjort nu.

En miljard.

Den miljarden behövs. Det finns mycket att göra. Den snabba sammanfattningen finns i det rödgröna pressmeddelandet här. Vill man läsa hela utfästelsen finns den här.

En snabb sammanfattning:
- Digitalisering. En utveckling som stärker tillgängligheten till kulturen i hela landet.
- Tillgång till museer och samlingar. Fri entré, fler filialer a la Moderna i Malmö och museer i landet ska kunna visa samlingar från de nationella museerna i Stockholm.
- Barnkulturlyft. Unga Klara blir nationell barnteaterscen. Satsning på kulturskolorna.
- Läsfrämjande insatser. Bred satsning. Allt från vägbibliotek och en bok för alla till taktila bilderböcker.
- Nytt populärkulturcentrum för film, musik, dataspel, serietecknande.
- Satsning på svensk film. Bland annat för jämställdhet, mångfald, digitala biografer och samisk film.
- Jobb och utveckling för kulturskaparna. Återskapar inkomstgarantierna för en del konstnärer, satsar på konstnärsallianserna, fler långtidsstipendier och stärkt stöd till arrangörer och fria grupper.

Men det finns rum för mer. Fler utvecklingsförslag kommer att presenteras framöver. Själv hoppas jag att demokrativärdena i kulturpolitiken förstärks. Vi behöver fortfarande bli bättre på jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. Och vi behöver skapa strukturer för att bejaka det unga, det nya, det som vi ännu inte vet är framtidens kulturyttringar. Med en miljard extra behöver inte den utvecklingen stå i konflikt med ett fortsatt utvecklande av den existerande institutionskulturen. Tvärtom - en samverkan skulle gynna alla.

Vad vill alliansen? Hittills är det Folkpartiet som är angelägnast om att sätta en agenda för kulturpolitiken. Kvalitet är ledordet. Läs intervjun med Christer Nylander i Svenska Dagbladet. Men begreppet kvalitet går att problematisera och fördjupa. Birgitta Englin gör det bra på Riksteaterns blogg.

Mer om kulturpolitik senaste veckan:
Rödgröna miljarden (rödgrön.se): Sydsvenskan, GP, DN, SvD här och här, AB här och här, Exp,Aktuellt i politiken, Dagens Samhälle här och här, NSD, DI, Kommunalarbetaren, Nummer.se, SR, NT, VK, Metro, Norran, Piteå-tidningen, SN, VLT,

Politikerbloggen, Kulturbloggen, Högbergs tankar, KRO,

Schyman bränner väljare

Många upprörs över Gudrun Schyman och FI när de bokstavligen bränner pengar i Visby.

Åt vilket håll slår symbolhandlingen? För 100.000 kronor hade Feministiskt Initiativ kunnat köpa en större annons nånstans. Fast kanske bara halvstor ändå. När de istället brändes fick Schyman annonsutrymme på redaktionell plats som aldrig skulle ha varit möjligt att köpa. Vare sig för pengar eller något annat. Schyman serverade bilderna till dagens löp, klipp och förstasidor. Och media nappade. Ur det perspektivet var det väl använda pengar.

Men frågan är om det verkligen är protesten mot låga kvinnolöner som lever kvar när askan svalnat? Eller bilden av 100.000 som brann? Och frågan - hade inte den här protesten kunnat göras utan att pengarna brändes?

Schyman spelar med symboler. 100.000 för att föra ut ett budskap är ingenting på de här nivåerna. Det är symbolhandlingen som är grejen, provokationen, nyhetskroken. Men Schyman har inte ensamrätt på hur symbolhandlingen slutligen tolkas. Det har alla som ser bilderna.
.
Jag gillar FI. Och jag tycker Schyman är en väldigt god kommunikatör. Det ska bli spännande att se om det går att läsa av utfallet av pengabrännandet i väljarstödet. Själv tror jag att det skrämde bort fler än det lockade.

Bilden är från Aftonbladet
Schymans egna ord om brännandet.

Media:
Sydsvenskan, Skånskan, HD, HDs ledarblogg, DN, SvD, AB debatt, Exp, Metro, UNT, GP.

Bloggar:
Daniel Helldén, Martin Moberg, Claes Krantz, Sara tänker högt, Full mental straightjacket, HBT-sossen, Michaela's, Alltid rött alltid rätt, Svensson, Magnihasa, tianmi, Norah4you, Monas universum, Rasmus Lenefors, Ann Helena Rudberg, Karlpedalsbloggs, Kulturbloggen/I want to believe.

Skillnaderna i kulturpolitiken

Kulturen ska bli en valfråga!

Det säger alla med intresse för frågan varje valrörelse. Och sen blir det tyst. Varför?

För att bägge sidor mestadels administrerar kulturpolitik, menar jag. Nya djärva mål saknas. Jag kommer ihåg förra årets kulturdebatt under Almedalsveckan. De blå sa ungefär "vi satsar på barnen genom Skapande skola". Oppositionen sa "vi satsar ännu mer på barnen, men inte genom Skapande skola". Ingen större konflikt att debattera, eller hur? (Numera finns den inte alls. Skapande skola är ok rakt över, typ) Inte ens upphovsrätten/illegal nedladdning - som faktiskt debatterades för några år sedan -blev en kulturpolitisk fråga, utan bara en fråga om integritet för internetanvändaren.

Svenska Dagbladet försöker nu åtminstone ge varje parti en chans att profilera sig på det kulturpolitiska området. I en inledande artikel säger man att om kulturpolitiken ska debatteras, så borde alliansregeringen skicka fram Folkpartiet. Det stämmer. Fp har flera tydliga profiler på det kulturpolitiska området. I Stockholms kulturborgarråds Madeleine Sjöstedts blogg debatteras det friskt. Man kan tycka olika om vad som sägs och görs, men det står inte still. Nu har Jasenko Selimovic anslutit och driver krav på kvalitet stenhårt. Gruppledaren i kulturutskottet Christer Nylander är tredje parten i FPs kulturtrojka. Och - den enda kulturpolitiska ballongen som fick någon form av lyftkraft förra valrörelsen var Cecilia Wikströms (numera EU-parlamentet) lansering av en litteratur-kanon.

Först ut i Svenska Dagbladets serie är Lena Adelsson Liljeroth och Leif Pagrotsky. Jag sympatiserar starkt med att Lena Adelsson jobbar med tillgängligheten till kulturen för personer med syn eller hörselnedsättning. Det nämns inte i intervjuerna, men i Almedalsutfrågningen igår gav hon besked om att det ev utrymme för nya insatser som kan uppstå för kulturen nästa år går till (förutom lösning på pensionsproblem) tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Vackert så, säger jag, och hoppas på ett rejält tillskott vid alliansseger.

Men om jag ska klistra var sitt ord vid deras Svenskan-intervjuer, så är det Pagrotsky som får "tillgänglighet" (dock ej i funktionshinderbetydelse). Adelsson får "entrepenörskap" som rubrik på sin. Pagrotsky pratar om att föra ut kultur till hela landet digitalt, så att fler får se. Att länsmuseerna ska kunna låna från de nationella, så fler får se. Att inträdena till museerna ska bort, så fler har råd att se.

Intervjun med Adelsson uppfattar jag mer som ett samtal om den ekonomiska administrationen av kulturen. Där kulturarbetarens (nya?) roll som entrepenör betonas. Och som Reinfeldt följde upp i sitt allmänintresse/särintresse-tal i Almedalen. I sitt exempel på att nämna särintressen gav Reinfeldt fem exempelord: företagare, pensionär, sjuksköterska, kulturarbetare och arbetslös. Sen byggde han sammanhang av dessa ord. Enligt Reinfeldt så är skräckmodellen typ att regeringen tvingar företagaren att bli pensionär, då får vi inte råd med sjuksköterskan för alla pengarna går till bidrag till arbetslösa kulturarbetare. Be Reinfeldts talskrivare att peka på ett negativt särintresse och han väljer en arbetslös kulturarbetare. (Se talet här)

Här finns ju trots allt en skillnad i vad man väljer att tala om, även om det inte finns någon större konflikt runt de olika ställningstagandena. Vem tycker att kvalitet inte ska betyda nåt? Att det ska bli svårare att ta del av kultur? Att kulturen behöver färre entrepenörer?

Själv hoppas jag att någon väljer att ta upp demokratibegreppet i den kulturpolitiska debatten. Frågan om vilkas röster som får höras. Om hur vi motverkar att den informations och upplevelsemängd som dränker oss varje dag mest innehåller köp-uppmaningar, blir allt mer likriktad ju större konkurrensen blir och vars placering styrs av hur mycket pengar platsen kostar.

Men även ur ett ekonomistyrningsperspektiv borde kulturpolitiken ha en större roll. Sverige är bland de ledande i världen när det gäller utvecklingen för de kreativa näringarna. Här finns framtidens sysselsättning och konsumtion. En generös och öppensinnad kulturpolitik bygger grund för kreativa och konstnärliga människor. Några av dom har antagligen gått på A-kassa någon gång i livet. Imorgon försörjer de Sverige med framtidstro och sysselsättning.

Idrottens problemformulering

Idrotten har många problem. I Malmö såg jag för några år sedan den utmärkta pjäsen "Fotbollsbögen" av Mårten Svedberg. Omklädningsrummets homofobi plockades isär på ett suveränt sätt. En föreställning som skulle behöva ses i varenda omklädningsrum - där den faktiskt till stor del spelats! (Stockholmare - passa på o se den på Pride 30 juli kl 16 på Pride House, Kulturhusets tak)

Föräldrar som beter sig som idioter på sidlinjen är ytterligare ett problem. Genusperspektivet på kommuners stöd för olika idrotter behöver verkligen tas tag i. Rasistiska skällsord från läktarna och mellan spelarna måste bort. Manlig definitionsrätt på idrott måste tas bort (ni vet - grabbarnas fotboll är fotboll medans tjejernas är damfotboll). Utsortering i unga år borde vara ett jätteproblem. Och frågan om fattig och/eller rik bakgrunds påverkan.

I den sistnämnda frågan har Lena Andersson helt andra utgångspunkter än mina i sin kolumn i DN. Enligt henne väljer överklassen och borgerligheten bort idrotten för att satsa på civila lönsamma karriärer. Idrotten är enligt Andersson desperationens väg, arbetarungdomarnas väg bort från monotona och lågbetalda jobb.

Det rimmar illa med den fritidspolitiska forskning som jag i olika omgångar fått möta. Där finns problem med dyra utrustningar och krav på föräldraengagemang som sorterar bort barn i fattiga eller ensamföräldrars familjer. Man skulle kunna säga att kommunernas aktivitetsstöd går mest till rika pojkar och minst till fattiga flickor. Hur kommer det sig då att alla arbetarbarnen blir bäst och hamnar i vm, när de missgynnas som barn?

Andersson hävdar också att lagidrotten är en metafor för krig, till skillnad från soloidrotten. Och att den kräver blind lydnad. Som exempel tar hon upproret i Frankrikes VM-lag, där Anelkas offentliga kritik ledde till konflikt, avstängning, spelarstrejk (ledd av Evra, son till en diplomat), avböjda ursäkter och fokus på allt annat än fotboll. Detta uppfattades som skandal, och Andersson tar det som intäkt för att lagidrott generellt och fotboll speciallt inte tillåter egna uppfattningar. Att den kräver blind lydnad till ledaren.

Det tror jag är rena dumheterna. Fotboll går, precis som Andersson pekar på, ut på att vinna matcher. Engagerade medarbetare vinner fler matcher, får fler supportrar, vinner mer framgång än de som placerats i tvångströja. Så är det på fotbollsplan, på teaterscenen och förmodar jag på DNs redaktion. Jag tror att man förutsätter och uppskattar att människor fungerar olika. Att de har temperament. Att man är missnöjd när det gått åt helvete. Och att man rättar sig efter varandra, då alla vet att ett lags potential är större än summan av de enskilda individernas. För att man ska våga/kunna göra fel, avvika, vara egen, misslyckas så krävs att inte alla delar i processen sköts i tabloidformat med skandalintresse.

Så är det i alla gruppdynamiska processer där man ska leva upp till något, tror jag. På plan, på scen och på redaktion. Eller varför ser vi aldrig DNs medarbetare öppet gräla med varandra i andra tabloider? Jag tror konkurrenterna glatt skulle ta emot sånt tjafs. Är det för att ni så blint lyder ägarna och ledarna? Eller för att alla helt naturligt hela tiden tycker likadant utan minsta avvikelse om allt?

Anderssons bild är att i individuella idrotter petas man inte. "Den som är sämst blir inte petad och inte syndabock. Ingen mordhotar den som sviker, för man sviker ingen", skriver hon. Ludmila Engquist någon? Eller var det för att hon gått över till det kollektiva bob-åkandet som hatet vällde över henne efter dopingen?

Men man behöver inte gå så långt ens. Den som misslyckas i sin friidrottsgren blir inte uttagen till VM, EM, OS. Den får inte sponsorerna eller stödet av respektive förbund. Och när DN summerar det årets OS eller VM så listar de tabeller på vilka som glatt oss och vilka som floppat, misslyckats, fått minus eller nån annan stämpel som Andersson anser de förskonade ifrån.

Anderssons poänger om könsseparatism är däremot angelägna. Så angelägna att hon inte borde behöva skrika "krig" för att höras.

Jakten på foster med Downs

Nu räcker det snart med ett blodprov hos mamman. Där spåras barnets DNA, och vips så vet man om barnet har Down syndrom, Edwards syndrom, Pataus syndrom, muskeldystrofi och haemophilia.

Kostnaden för ett test via ett enkelt blodprov är cirka 30 pund. Redo att användas på alla - för den goda saken, om man får tro Telegraphs artikel.

Prof Stephen Robson, talesman för Royal College of Obstetrics and Gynaecology, säger att detta har varit en ''enormous research effort’’ i syfte att finna ""holy grail" of a non-invasive test for Down’s syndrome".

Jag blir skrämd av retoriken, och den underliggande människosynen.

Byt ut lådorna och ledningen!

Posten har gått kritiken från handikapprörelsen till mötes och sänker brevlådorna med tio centimeter. Sån är Postens verklighetsuppfattning. Att de tio centimetrarna inte gör nån skillnad ur tillgänglighetsperspektiv spelar ingen roll. Man har ju sänkt lådorna!

2009 började Posten byta ut lådor. De nya lådorna var mycket högre - 140 cm - än majoriteten av lådorna som ligger på mer acceptabla 100 - 120 cm.
När Posten mötte protester kom försvaret: Det handlar om att stoppa förslitningsskador på de som tömmer lådorna. Sympati!

Men ska det verkligen inte gå att kräva av Posten att de sätter upp lådor som både klarar tillgänglighet och ergonomi för tömmarna? Hur svårt kan det va? Är det verkligen så att ingenstans i världen har någon klarat av att lösa den här uppgiften?

Troligare är att Posten satt igång att ta fram en egen ny låda och glömt tillgänglighetsperspektivet. Det är nämligen inte fullt integrerat i deras tänkande. Det ser man tydligt när man läser deras pressmeddelande om den nu så generöst tillmötesgående sänkta brevlådehöjden som inte kan användas ändå.

Här är några smakprov på Postens feltänk:
"Vi är medvetna om att DHR och Förbundet Unga rörelsehindrade inte tycker att sänkningen är tillräcklig och jag är den första att beklaga att vi inte når ända fram i frågan. Men vi kan inte utsätta våra brevbärare för den ökade risk för belastningsskador som vår företagshälsovård menar skulle bli konsekvensen av en ännu lägre tömningshöjd, säger Anette Brifalk."

Kommentar:
Tänket är: Om vi inte klarar det vi borde klara, dvs en låda som både är tillgänglig och ergonomisk, så är det ok att vi struntar i tillgängligheten.
Men det är inte ok! Det borde vara: Om vi inte klarar både och, så får vi anstränga oss hårdare att ta fram rätt produkt eller ergonomiska hjälpmedel som klarar tömningen.

"Sammantaget har Posten 1 600 ombud och 330 egna företagscenter där det är möjligt att lämna in försändelser. De flesta postombud har öppet sju dagar i veckan och under en stor del av dygnet. Därtill har Posten en mycket hög tillgänglighet i alla lokaler och hos ombuden."

Kommentar:
Tänket är: Det gör inget om lådorna är otillgängliga, för man kan ju lämna in Posten på andra sätt. Åtminstone på många ställen. Och när dom inte har stängt. Och om inte kön är för lång. En juste sär-lösning för folk som inte når tillräckligt högt.
Men det är inte ok! Det borde vara: Vi får inte släppa lösningar som inte är tillgängliga. Vi får inte hitta på förklaringar för att försvara att vi släppt igenom lösningar som inte är tillgängliga. Vi får ta de förluster det innebär att klara både och, eller tänka bättre och göra rätt från början.

Man förklarar också att de nya lådorna är gjorda för att klara stora mängder post. Då kan de inte sitta för lågt, för det omöjliggör tömning av dessa big size-lådor. Men hallå? Vad med två lådor istället? Med två lådor, varav en är med tillgängligt inkast, så kan ni få ha den andra lådans inkast på basketboll-höjd om ni vill. Men det går tydligen inte heller.

Sammanfattning: Det måste vara bara en låda. Den måste vara otillgänglig. Med samlade krafter har Posten kommit fram till att varje annan lösning är omöjlig.

Med anledning av ovanstående måste man kunna ifrågasätta ledningens kompetens. En ledning som inte klarar av att sätta upp en tillgänglig låda eller två borde inte ha nåt förtroende.

Byt ut!

DHR och Unga Rörelsehindrades brev om de nya lådorna
DN, SvD, Norran, Bohuslänningen, SN, Dagen, VK.

Betner dissekerar

Måste säga att jag tycker Magnus Betner gör ett lysande jobb med att dissekera Sverigedemokraternas dumflum. Han inte bara monterar ner hela partiprogrammet, han underhåller medan han gör det.

Läs serien här:
del 1
del 2
del 3
del 4
del 5

Rassar och nassar: kommentarerna är modererade. Don't even try...

Får sponsorerna smutsa ner konsten?

BP sponsrar bland annat Tate Britain. Igår höll Tate sommarfest och tackade BP för decennier av sponsring, och meddelade att man tänkte fortsätta samarbetet. Samtidigt skrev 170 kulturpersonligheter ett öppet brev i The Guardian som kritiserade Tates hållning. "BP:s logga är en fläck på Tate Britains internationella anseende", hette det bland annat.

Utanför hällde aktivister olja över Tates entre.



Har konsten råd att ta emot alla pengar som erbjuds? Vilka som helst? Är det ok om porrkung Milton sponsrar Moderna museet? Om Bofors hjälper Operan?

Och vad händer om staten kliver ur sitt ansvar för kulturen och skjuter över för mycket av finansieringsbehovet till sponsorers välvilja?

Aktionerna runt Tate/BP ställer fler frågor än om man bara ska vägra kopplas till nån som förorsakat en miljökatastrof.

Kulturnyheterna

Uppdatering 5 juli: artikel i Sydsvenskan.

Alltjämt ojämnt

Socialstyrelsen lämnar idag över en rapport till regeringen med titeln "Alltjämt ojämnt", där man fastställer att personer med funktionsnedsättning har det sämre än övriga befolkningen på alla områden utom boendestandard.

Hälsa, ekonomi, arbete, utbildning, fritid - illa. Väldigt illa. Och undersökningen får extra tyngd av sitt underlag. 57500 personer med olika funktionsnedsättningar ingår.

Jag har inte lyckats finna Socialstyrelsens rapport på nätet än. Den som gör det får gärna lägga en länk i kommentarsfältet. Tills vidare - läs debattartikeln i DN av Håkan Ceder, överdirektör Socialstyrelsen och Karin Flyckt, utredare Socialstyrelsen.

Här finns en politisk agenda att tag i.

Skärpning Skånetrafiken och Veolia!

Skånskan har idag en artikel om hur dåligt det går att åka buss i Malmö om man sitter i rullstol. Den uppgivna anledningen är förmodligen en lögn. I tre fall av fem där de unga resenärerna i rullstol inte fick följa med var anledningen nämligen att rampen var ur funktion, enligt föraren.

Lögn? Saken är den att rampen är en platta som fälls ut manuellt. Det enda mekaniska som kan gå sönder är några gångjärn kanske.

Enhetschef Karl Axel Lindahl hos utföraren Veolia och Håkan Kristiansson, trafikutvecklare på Skånetrafiken, har inga ideer om hur detta ska kunna undvikas. Karl Axel spekulerar i att hans anställda chaufförer tycker det är för jobbigt att lämna sin plats, och då väljer att säga att rampen är ur funktion. Håkan hoppas att detta inte förekommer varje dag och att får de bara reda på vem som gör det så ska de plocka in denne.

Tänk er följande. Bussförare Jonny tycker det är för jobbigt att öppna dörrarna vid Södervärn på torsdagar. Så då gör han inte det. Hans kollega Josefin tycker likadant, fast för station Svågertorp och på tisdagar. 60% (3 av 5) av deras kolleger tycker att det är för jobbigt att öppna dörrarna lite då och då. Alternativt att dörrarna inte fungerar av sig självt i samma utsträckning.

Är det någon som tror att Håkan och Karl-Axel nöjt sig med att hoppas på bättring? Att om de bara får veta vem som gör så så ska dom plocka in dom?

Veolia ska redogöra för ett kvalitetssystem som omöjliggör att förarna lämnas utrymme att agera godtyckligt. Tre exempel på detta:

a. Chauffören måste kolla att rampen fungerar innan bussen tas i trafik. Buss utan fungerande ramp får inte användas.
b. Varje gång en ramp inte kan användas på en buss i trafik måste föraren rapportera detta som en avvikelse, med en namnunderskrift från den förfördelade resenären.
c. Bolaget ska redovisa hur man använder tillgänglighetskonsulter för oförberedda test.

Skånetrafiken ska avkräva Veolia detta. Ramper ur funktion på ett godtyckligt sätt i upp till 60% av fallen är inte användbara. Ingen tillgänglighet, inget deltagande i upphandling. Vidare ska man redogöra för hur man tänker följa upp att Veolia, och alla andra utförare, klarar sina åtaganden.

Politiskt har vi ett ansvar att avkräva att de här systemen upprättas och följs upp.

Praktik-förnedring

Förnedring.

"I en andra fas ska möjligheten att utforma ett praktikantprogram för personer med funktionsnedsättning på vissa statliga myndigheter prövas." Så skriver regeringen (Maria Larsson/Sven Otto Littorin) i sitt pressmeddelande om hur man ska bli bättre på att motarbeta den katastrofalt höga arbetslösheten bland landets medborgare med funktionsnedsättning.

Man ska PRÖVA om det kanske finns en MÖJLIGHET till - nä, inte jobb! - PRAKTIKPLATSER till de där med funktionsnedsättning. Här finns ingen utgångspunkt om kompetens inom myndigheternas verkningsområde. Inget om att locka högkvalificerade akademiker med funktionsnedsättning till regeringens myndigheter. Eller för all del inte alls så högt kvalificerade medarbetare till att sköta enklare service inom myndigheten. Nej, Regeringen tycker att myndigheterna ska föregå med gott exempel och ha några såna där på en del av sina arbetsplatser. Och anledningen till att välja praktikplatser som form för detta kan väl inte vara nåt annat än att de tänkta praktikanterna inte förväntas vara klara för att göra ett riktigt jobb? Deras funktion förväntas vara att vara där och vara funktionshindrade.

Man skriver faktiskt det i meningen innan (samma pressmeddelande) om man läser noga:
"Regeringen kommer att ta initiativ till att i en första fas göra en kartläggning och analys över vilka åtgärder myndigheterna har vidtagit för att anställa personer med funktionsnedsättning i syfte att tillvarata de erfarenheter som finns och för att sprida goda exempel."

En bieffekt av att ha en personalgrupp som avspeglar samhällets mångfald är att man säkrar att fler perspektiv finns med när gruppen tänker och agerar. Det är bra. Men det tar inte bort att man måste kunna det man är anställd för också. Lärare i rullstol som inte får jobb får inte det för att de saknar utbildning eller kompetens. Statsvetare med synskada, samhällsplanerare med hörselskada, ekonomer med amputerade ben är inte heller kompetenslösa. De är däremot diskriminerade när arbetslösheten för dem är skyhög i yrken där icke funktionshindrade aldrig behöver vänta länge på nästa jobb.

Men nu kan de ju få en praktikplats. Kanske. Hos några få. Om möjligheten finns. Vi får se vad analysen säger. Så att de kan sitta där och vara funktionshindrade. Fortfarande utan jobb, men hey - en praktikplats!!!

Föräldrakraft

Expressens fördomar

Nu växer härvan runt den person som misstänks för att ha simulerat en cp-skada och därmed felaktigt kvittera ut miljoner i assistansersättningar.

Ta fast fuskare är bra. Eventuella möjligheter till fusk inom en rättighetslagstiftning påverkar den folkliga förankringen negativt. Själva grunden för den personliga assistansen - att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett eget, självständigt och fungerande liv - tror jag har ett stort stöd. Fuskare - vare sig de stjäl parkeringstillstånd för handikapp-parkering eller simulerar cp - har det inte.

Vakna journalister är också bra. Om och om igen framställs bevisen mot den misstänkta simulanten vara att han ska ha setts tala i telefon och närvarat på en bordtennisturnering!

"Vi anser att det av underlaget inte går att läsa ut att han är sjuk", säger en kriminalkommissarie.

Människor med cp ska inte kunna tala i telefon. Gör de det så är det ett bevis för att de kanske inte har en funktionsnedsättning. De ska inte ge sig ut och delta i samhällslivet, t.ex. gå på bordtennis. Det kan ses som att man inte har någon funktionsnedsättning. Men var inte poängen med assistansen att kunna leva ett liv som alla andra?

Expressen, precis som andra, återger de här dumheterna utan en enda kritisk fråga. Och låter kommissarien påstå att dum-bevisen inte styrker sjukdom. Vilken sjukdom - förkylning? mässlingen? halsfluss? Funktionsnedsättning är ingen sjukdom.

Medvetenhet nivå tubsocka.

Jonas Franksson har skivit bra om detta.

Typiskt svenskt!

Typiskt svenskt är ett initiativ från folkbildningsförbundet, som jag hittar via Anders Gradins blogg. Jag kopierar o klistrar:

"Sverige är julgran och Kalle Anka på julafton, majbrasa, midsommarstång och många små grodor.
Sverige är kräftor, kebab, pizza, sushi, nygrillad röding och falukorv.
Sverige är hängmörat kött, saltat kött, koscherkött och inget kött alls.
Sverige är demonstranter och syjuntor.
Sverige är gult och blått, rött och grönt, rosa och ibland lite grått.
Sverige är ja och nej och nja och lagom. Jättelagom!
Sverige är å ena sidan. Å andra sidan.
Sverige är massor av språk och mängder med dialekter.
Sverige är landsbygd och by. Tätort och förort. Och en och annan storstad.
Sverige är åker och äng, skog, mera skog, sjö, himmel och hav och allt däremellan.
Sverige är dyslektiker, elektriker och skeptiker.
Sverige är minoriteter och mexitegel, bandybollar och studiecirklar.
Sverige är kyrktuppar och moskéer, lösgodis och fredagsmys.
Sverige är tulpaner och turbaner, folkdräkt och spritt språngande naket.
Sverige är lika och olika. Och lika olika.
Sverige är och ska vara omtanke och kunskap, respekt och empati.
Sverige är och ska vara åsiktsfrihet, jämställdhet och demokrati.
Framför allt är och ska Sverige vara frihet för alla. Här ska alla ha samma rätt att existera och utvecklas. Här ska det finnas acceptans för olikheter.
Ingen annan bestämmer vem du är. Det gör du själv!
Så typiskt svenskt! Så typiskt bra!"

Rampen på bussen åker ut och in, ut och in, ut och in...

Liten bildserie över hur enkelt det kan vara!

En icke fungerande marknad för kultur

Washington DC, festival för artister med funktionsnedsättning:

Jag har just avslutat en eftermiddag med skådespelaren Ann Colby Stocking. Hon är en av endast en handfull skådespelare med funktionshinder som lyckats komma in på och sedan fullfölja någon av USAs prestigefyllda skådespelarutbildningar.

Vi har talat dramatik, konstformens utveckling, skådespelarens villkor och jämfört USA med Sverige. Efter det samtalet så vet jag. Statssubventionerad scenkonst är fri. Marknadsbaserad är ofri med en välvillig beskrivning. Slaveri hade kunnat vara ett annat passande uttryck.

Det är i filmen pengarna finns. För att kunna visa upp sig för filmregissörerna så har skådespelarna i Los Angeles fått facket att gå med på att man ska kunna spela för 9 dollar per föreställning om man gör det å en teater med max 99 platser i salongen. Inget betalt för repetitioner. Därefter a 65 kronor per föreställning. Före skatt.

Men det räcker inte. Eftersom situationen är så desperat tillämpar många scener "pay to play". I det konceptet får man inte betalt alls. Man får som skådis istället betala för att få vara med och arbeta gratis. 125 dollar betalar man för sin plats på scen en begränsad tid.

Allt i förhoppningen att Spielbergs rollbesättare ska förirra sig till salongen. Vilket han/hon givetvis aldrig gör. Ann Colby Stocking förlorade sitt senaste "jobb" är hon vägrade att betala istället för att få 9 dollar.

Vi har också jämfört repertoar. Moomsteatern kan låta Jesus återfödas med Downs syndrom i "Speciells evangelium" och skildra en homosexuell relation mellan två män med resp utan intellektuell funktionsnedsättning i "När man får främmad". Omöjligt i USA för en ensemble med funktionshindrad skådisar. Ann Colby Stocking fick inte ta av sig överdelen i senaste produktionen, trots att det var konstnärligt befogat. Anledning: sponsorerna skulle inte tycka om det. Den konstnärliga friheten och yttrandefriheten tar slut vid ett par tuttar på en skådis med fysisk funktionsnedsättning.

Kultur på marknadens villkor skapar inte frihet. Bara taskiga villkor och självpåtagen censur.

Här markeras undantagen

Jag är i USA på studieresa. En världsfestival för kultur av artister med funktionsnedsättning.

USA har en diskrimineringslagstiftning mot otillgänglighet. Det märks. Bilden är tagen på Washington zoo, övre våningen av tropiklandet. Den ber om ursäkt för att just den här nergången inte är tillgänglig, utan man måste tyvärr ta en hiss några meter bort.

I guideboken till Washington DC står det att till några av institutionerna kan det vara bra att ringa i förväg om man vill ha teckentolkning på de guidade turerna. Annars finns det jämt.

Undantagen skyltas. Det säger det mesta. Allt, inklusive djungeln, är lika tillgängligt till fots och till hjuls.

Vi har mycket att lära...

Den goda maten

Idag rekommenderar jag Annika Hirvonens inlägg "Det värsta är värre i verkligheten". Ett vardagsnerslag i maten som serveras på ett svenskt sjukhus. Hur ska nån få aptit och bygga krafter med den kosten, undrar jag?

Punkt 21 i valmanifestet:
Vi vill genomföra ett kvalitetslyft för att maten ska bli bättre i skolor, äldreomsorg och på sjukhus. Barn, äldre och sjuka ska få nylagad mat från lokala tillagningskök i skolor, äldreomsorg och sjukhus istället för uppvärmd mat som körts långa sträckor. Ekologiska råvaror och lokalt producerad mat ska eftersträvas i upphandlingar. En god och näringsriktig mat är en naturlig del av välfärden. Lagen om offentlig upphandling ska ses över så att främjandet av lokala inköp blir tillåten.

Äntligen ett steg vidare för lagstiftning mot otillgänglighet - kanske.

DHR har protesterat utanför Rosenbad. Lars U Granberg (s) och Jan Lindholm (mp) har på var sitt håll agerat med interpellationer. Regeringen har länge hållt Hans Ytterbergs utredning inlåst genom att säga att den är under gemensamberedning. Utredningen handlar om att införa lagstiftning som anger otillgänglighet som en form av diskriminering. Nu lagom till Marschen för tillgänglighet kommer ett pressmeddelande. Man släpper utredningen. Och börjar gå mot lagstiftning - kanske.

- Integrations- och jämställdhetsdepartementet är nu färdiga med ett förslag om att bristande tillgänglighet ska ses som en form av diskriminering, säger Nyamko Sabuni.

Men först ska det utredas en gång till. "Remissvaren på Ytterbergs utredning och den kompletterande kostnadsberäkningen kommer att vägas samman innan regeringen lägger fram lagförslag till riksdagen." står det i pressmeddelandet.

Klartexten skulle kunna läsas som: vi vill lagstifta, men vi får se hur mycket det kostar först.

Synd med en sån bisats och bismak. Vi vill lagstifta. - Punkt. - hade räckt bra.

- Det känns bra att utredningen äntligen ska ut på remiss, men det är bedrövlig att frågan skall utredas igen. För vilken gång i ordningen har jag förträngt!, säger DHRs ordförande Maria Johansson.


Ytterligare kommentarer hittar jag hos RBU:
"Två saker kan konstateras direkt, säger RBU:s förbundsjurist Henrik Petrén i en kommentar. För det första avslöjar regeringen redan nu att man kommer att nöja sig med ”skäliga åtgärder” av den som inte vill fällas för diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Det var visserligen väntat och det är positivt om man genom en kommande lagändring kan flytta fram positionerna när det gäller tillgängligheten. Men det finns en uppenbar risk att begreppet ”skäliga åtgärder” istället kan komma att bli en begränsning för tillgänglighetsarbetet. Att skäligheten blir en låg ribba som i praktiken riskerar att bli ett tak för åtgärder.
- För det andra är det anmärkningsvärt att man ännu inte har gjort några kostnadsberäkningar. Det har ju hela tiden varit den springande punkten för regeringen och anledningen till att man inte ansåg sig ha ett fullständigt underlag inför den nya diskrimineringslagen som beslutades för snart två år sedan, avslutar Henrik Petrén."



(bild från dhr.se)

Vårvisa "SD rasat ut..."

Dagens visa i alla tidningar: Sverigedemokraterna rasar i opinionsmätningen från SKOP. Från 5,0% till 2,9%.

I Landskrona backar man från 22% till 15%.

Svenskarna blir mer positivt inställda till invandrare. Yes!

"SD rasat ut..." ...och som alla vet så hurrar man när man sjungit klart låten.

Hurra!

SvD, HD, DN, AB, Exp, Sydsvenskan, Skånskan.

Kommunalt lagtrots

1994 gör jag "Livet utan kaffe" med Moomsteatern. En revy om livet på och utanför institutionen. I ensemblen finns Kerstin och Evert. Kerstin har just stämt Malmö stad för att de vägrat henne en gruppbostad. Evert bor med kackelackor i sin gruppbostad i Rosengård.

På premiären sitter ansvariga politiker i publiken. Humorn är skruvad. Alla skrattar konstant. 40 minuter in i pjäsen dyker Kerstin och Evert upp ur var sin stor soptunna, som vore det Becket med krukorna, och knackar på varandras lock. De lånar kaffe av varandra, utbyter artigheter och stänger sina lock efter sig. Detta ses av en man på studiebesök som just fått veta att Malmö har världens bästa omsorg. När han frågar hur soptunnor rimmar med "världens bästa", så rycker tjänstemannen som sagt så ut. Han blir - efter att ha bytt om i en rökfylld telefonkiosk till blå trikåer med ett rött "O" på bröstet - Omsorgsmannen!


Omsorgsmannen flyger till soptunnorna. Han knackar på. På frågan varför de bor i soptunnor, så svarar Evert:
- För att hon inte har nån gruppbostad. Och jag för att jag har kackelackor i min.

Omsorgsmannen tänker en kort sekund och utbrister:
- Men då kan väl du flytta över i hennes soptunna, så har ni ju båda en gruppbostad utan kackelackor. Jädrar, vad bra man kan få till det ibland!

---

En del saker har inte förändrats på 16 år. Lägenheterna i Rosengård har fortfarande kackelackor, och personer med intellektuell funktionsnedsättning tvingas fortfarande vänta mer än lagen föreskriver på sin rätt till anpassat boende.

Glädjande nog säger ansvarigt borgarråd Katrin Stjernfeldt Jammeh att det inte beror på pengar. Lågkonjukturen försenar byggprojekt och prognoserna har varit fel, är de huvudsakliga förklaringarna.

Det kan kvitta, menar jag. För den som väntar på anpassat boende hjälper inte förklaringar, oavsett hur bra eller dåliga dom är. Och Malmö är inte ensamma. Det här händer överallt och över tid.

Måhända ett tecken på att frågan inte nått sin fulla prioritering än.

Skånskan 1, 2, 3.

Trededlad föräldraförsäkring ger smartare män

Män som stannar hemma med sina barn kommer tillbaka smartare till jobbet. Det visar en undersökning på möss publicerad i Nature Neuroscience (skriver TT).

"När hannarna vänslas med sina nyfödda småttingar börjar nya nervceller utvecklas på två ställen i hjärnan, dels i doftcentrum, dels i den region som styr minnet. Detta gör att de kan minnas sin avkomma även om de separeras från dem under lång tid. Hannar som förhindras från närkontakt med sina ungar utvecklar inga nya hjärnceller och kan inte skilja dem från främmande musungar." (CSR i praktiken)

En individualiserad föräldraförsäkring verkar modernisera Sverige till Män 2.0. Och det är ju bra. Fast jag tror inte kvinnorna behöver djurförsök för att fatta att det är bra att ha kontakt med sina barn.

Modernisera Sverige-video

Vi skapar förväntningar...

...och det är bra. För oss. Inget är klart bara för att otillgängligheten som diskriminering kom in i valmanifestet.

En som säkert kommer att bevaka oss är DHRs ordförande Maria Johansson. Susanne Berg uppmanar väljare att kräva besked av oss hur vi konkret ska gå till väga. Och en som kommer att testa oss om det är tillräckligt mycket handling bakom orden är Lars-Göran Wadén. Han tänker besiktiga valstugorna och ge sin röst till den som är mest tillgänglig på allvar.

Det är inte utan att jag blir lite orolig för Lars-Görans röst. Hur bra har vi egentligen varit på att tillgängliggöra vår information? Att se till att alla, oavsett hjul, kan komma in i stugan?
Därför var det skönt att vi tog förslaget i motion 8.19:
"att MP arbetar för en översyn som ska se till att information till och från MP blir tillgänglig för alla"

Hinner vi?

Kongressen - så blev den...

Jag har varit på min första kongress. Oj så kul! Stundtals jobbigt, men konstant lärorikt. Det största intrycket är insikten om vilken oerhörd kompetens det finns hos människorna i den gröna rörelsen. Och att denna kompetens matchas av en energi och entusiasm som är smittande. Här är ett urval personlig godbitar.

Tillgängligheten in i valmanifestet.
Jag bad om att få åka och representera Malmö för att bygga upp min kompetens runt hur partipolitik bedrivs och att bygga nätverk och förutsättningar för att påverka/utveckla MPs handikappolitik. Och vad bättre då än att praktiskt jobba för att vi får en lagstiftning där bristande tillgänglighet är diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Nu blev det inte min skrivning om ett tillägg till valmanifestets punkt 25 som vann, men det berodde på att Anders Wallners var mycket bättre.

Den retoriska elegansen
Peter Eriksson kan både vara skarp och rolig. Hans beskrivning av regeringens "paltkoma" är ett exempel på bra bildmålande med ord. Maria Wetterstrand är en retorisk superbegåvning. På nåt sätt så kommer hon ut som den mest trovärdige oavsett vilken fråga hon berör. Imponerande. Gustav Fridolin förstår hur han med några få meningar ska kunna måla upp en bild som ingen kan säga emot. Han är förmodligen inte ens spelbar som nästa språkrör.
Och ungdomarna därefter är lika begåvade. Starkast av dem alla, oavsett ålder, den här gången var Jakop Dalunde. Hans tal finns på hans blogg.

Jämställdhetsproppen.
Välarbetad. Man kan tycka att kvotering som verktyg är trist och berövar människor det egna valet. Men det gör normativitet också. Wetterstrands jämförelse med Norge, där både kompetens och lönsamhet utvecklats till det bättre efter lag om kvotering, är slående. Klart att varenda investerare vill ha det om de får välja själva. Kvoteringen befriar snarare dom från den normativa synen på att mäns styrelsekompetens alltid är bättre än kvinnors. Och jag tror det är likadant med föräldraförsäkringen, fast där har hittills gällande kvotering varit den motsatta.

Valmanifestet som helhet
Det blir ju vansinnigt starkt. När allt var klubbat sa jag till min bänkgranne "att nu behövs bara egen majoritet så blir allt jättebra". Nu lever ingen i den utopin, och tur är väl det. Även vi mår bra av att kompromissa, ty bortom starka viljor och drivkrafter om att kämpa för sin sak, så finns ett demokratifundament - det att det är bra om fler får vara med och bestämma. Och det är trots allt viktigare än varje enskild energiform eller skattepolitisk symbolfråga. Jag gillar höghastighetståg och öppnandet för småskalig elproduktion. Jag tror att sänkt moms för tjänsteföretagen är en bra långsiktig omställning där tjänstebaserad näringsverksamhet gynnas. En samordning av våra trygghetsförsäkringar är alldeles nödvändig. Ingen människa ska kunna hamna mellan stolarna. Och vår solidaritet med människor och omvärld manifesteras i punkterna omm fattigdomsbekämpning och flyktingmottagande. Jag är stolt över vår humanism och medmänsklighet.

Partistyrelsen
Kul att Helene Sigfridsson kom in, men trist att de som inte fick plats inte fick det. Snyggast sorti gjorde Johan Edstav, som gav den nye kandidaten företräde när det blev dött lopp mellan dom i omröstningen. Men oj vilken samlad kompetens!


Kul motioner
Grön ungdom fick igenom att vi ska jobba för ett nationellt e-bibliotek. Bra, tycker jag, då en digitalisering är en jättebra plattform för en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det blev en vettig beslutsskrivning av Göran Hådén m.fl. Namibia-motion, där basinkomst till fattiga prövats och funnits framgångsrikt. Alla gröna medlemmar är inte lika förtjusta, men efter mitt besök i Mocambique så kan jag förstå att den här typen av fattigdomsbekämpning kan ge effekter långt bortom mat för dagen. Anna Stenssons motion om att MP ska jobba för att valkampanjen ska bli tillgänglig för alla behövs. Vi är inte tillräckligt bra på det området än. De estetiska ämnena fick en välbehövlig puff framåt i beslutet "att MP verkar för att de estetiska ämnena uppvärderas, så att den svenska grundskolan ej blir en treämnesskola i praktiken." Bra initiativ MP Piteå! Men för att vi ska säkra barns rätt till fullgod kultur inom skolan så måste vi också jobba på hur barns möte med den professionella kulturen ska säkras. Som det är nu är barnen beroende av lärarens eventuella intresse. En av landets viktigaste kulturpolitiska frågor ligger under utbildningsdepartementet enligt min åsikt.

Fler röster om kongressen:
Åsa Romson, Tina Wallenius, Marie-Helena Dahlberg, Lotta Hedström, Lena Klevenås, Helena Leander, Gunvor G Ericson, Christian Valtersson, Birger Schlaug, Anders Åkesson,