Men intressantare är hennes jämförande studie om kommunernas förhållningssätt till LSS. Klippet kommer från Svensk Handikapptidskrift:
"I en annan studie har Barbro Lewin tittat närmare på tre olika kommuner, kallade Lågby, Medelby och Högby, och deras förhållande till LSS. Undersökningen visar att Högby, som tidigare haft ett vårdhem, hade en positiv inställning till personer med funktionshinder och gav mycket LSS-stöd. De två övriga kommunerna hade båda två en lägre andel insatser enligt LSS men deras inställning i frågan var olika.
Medelby utmärks av aktiv laglydnad, stolthet och engagemang i LSS-frågor, medan Lågby passivt lyder lagen, köper sina LSS-insatser från andra kommuner och ser på sin verksamhet med skam och likgiltighet.
– I Lågby säger man öppet att ”vi har gjort det lätt för oss”. Det är förvånande att politikerna är så öppna men de sa hur de upplevde läget och verkade känna skam över det.
Rapporten konstaterar att bristande tillgänglighet kan innebära en risk för att funktionshindrade, eller deras närstående, struntar i att söka stöd i en kommun som Lågby. Eller att de ser sig tvingade att flytta."
Människan med funktionshinder som en kostnad? Om man nedprioriterar LSS - flyttar dom då? Utsikten till att den cynismen skulle kunna finnas om ens någonstans i en beslutskedja skrämmer mig. I ett hållbart samhälle kan inte det optimala vara att ens medborgare flyttar.
Studien berör också kommunernas lagtrots. Man har stämts, dömts och ändå får personen med funktionshinder vänta flera år på till exempel ett anpassat boende. Det kan inte ha med något annat än attityd att göra. Prova följande:
'Jo, visst har kommunen blivit fälld i domstol, men din son Pelle får inte börja skolan i år. Han får vänta några år. Kommunen har inte fler platser i skolan just nu helt enkelt.'
Godtagbart? Inte? Så varför är den typen av lagtrots helt uppenbart godtagbart när det kommer till LSS-beslut?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar