Kvällsposten hamnar snett om Teaterrepublikens Jimmie Åkesson-pjäs

Kvällsposten har problem med att kulturnämnderna i Malmö och Region Skåne ger pengar till Teaterrepublikens pjäs om Jimmie Åkesson. Kvällsposten skriver:

Det blir förstås orimligt att de beslutande politiska nämnderna ska fatta beslut. Det kan ju bara ses som att köra över en minoritet och använda skattemedel för att bilda opinion mot politiker invalda på samma sätt som de övriga.
För eller emot bidraget kommer i första hand att handla om för eller emot SD, inte kulturpolitik.
Bara det borde göra det självklart att man inte fattar politiska beslut i de frågorna utan returnerar en sådan ansökan.

Eller så gör politikerna i de bägge nämnderna som de borde: tar ställning till Teaterrepublikens konstnärliga kvalitet och beviljar dem pengar oavsett vad de väljer att sätta upp. Typ som de gjort nu. För att Kvällspostens resonemang ska hålla måste de anse att politiker ska ta ställning till repertoaren hos det kulturliv det stöder. Det ska de inte. Bort med tassarna!

Artikeln skapar dock ett nytt problem. Kvällsposten förordar politisk styrning av kulturens innehåll. Illa. Väldigt illa.

Och vad med att ha förstört sin dotters liv?

Idag kom domen mot den pappa som tvingat sin dotter att spela autistisk i syfte att få ut assistansersättning och vårdbidrag. Han fick fyra års fängelse.

Lagen om assistansersättning är till för att människor med funktionsnedsättning ska kunna leva ett självständigt eget liv. Varje fusk hotar legitimiteten, precis som när det fuskas med sjukförsäkring eller andra skattemedel. Att fuskare åker fast är bra.

Men det uppseendeväckande i det här fallet består i det nedlagda åtalet. Om pappan har tvingat flickan att spela autistisk hela sin barndom, så har han berövat henne rätten till ett eget liv. På samma sätt som trafficking utnyttjar människor för egna syften.

TTs reporter, som de flesta av tidningarna nedan baserat sig på, ställer den frågan till vice chefsåklagare Bo Birgersson.

Men varför var pappan inte också åtalad för att ha utsatt dottern för brott?
– Det kan jag inte svara på. Dottern polisanmälde pappan. Det startades en förundersökning, men den lades ned av andra åklagare. Den här rättegången handlade egentligen inte om dottern utan om de bedrägeribrott pappan gjort sig skyldig till, säger Birgerson.

Vice chefsåklagaren har ingen aning varför man lagt ned åtalet om att ha förstört en ung kvinnas liv - utnyttjad och hållen i fångenskap i bemärkelsen att hon inte tillåtits interagera med sin omgivning på det sätt hon själv hade kunnat välja.

Ingen aning.

Alla har bara pratat om hur han lurat till sig pengar. Sen när blev 2,4 miljoner viktigare än en människas rätt till sitt eget liv?



Sydsvenskan
Skånskan
HD
DN, DN2
SvD
AB
Exp
GP

SCUM-manifetset på Turteatern

Jag har just sett Turteaterns föreställning SCUM-manifestet. En härlig föreställning. Kul, angelägen och - framför allt i den hatkontext föreställningen tvingats på - en konstnärlig upplevelse. Det är teater.

Varenda kultursida och debattprogram har haft den uppe till behandling. Bakgrunden är ett antal hätska bloggröster som utan att ha sett föreställningen mässat ut vad den betyder. Det blir självklart dumt redan i förväg. Man har liksom bommat att det är konst det handlar om. Att åsikten rollfiguren uttalar inte nödvändigtvis delas av den som framför den. Att texten kan ha en undertext.

Jag möttes av en teater som vill sina besökare väl, oavsett könsidentitet. Som vill röra om i grytan, eller om man så vill i huvet på oss. Tack för det! Teatersverige behöver inte fler menlösheter...
Det påstådda hatet gick inte att känna nånstans, trots att texten är direkt från det så starkt kontroversiella SCUM-manifestet av Valerie Solanas.

Per Ström, Pelle Billing med anhang hade inte på fötterna i debatterna som varit. Efter att ha sett föreställningen är de helnakna.

Som vanligt läggs svarte petter för studentbostäder på rullstolarna

I Sydsvenskan beklagar sig AF Bostäders vd Rolf Svensson över att Boverket avslagit deras önskan att bygga så små lägenheter som 10 kvm. Anledningen uppges vara rullstolarna. Särskilt dassen, som rullstols-ratare tror måste vara typ en fotbollsplan stora.

Men Sydsvenskan har den här gången delgett läsaren Boverkets dass-krav. 1700 x 1900 mm, dvs 3,5 kvm. Om vi nu antar att den lilla minsting-ettan över huvud taget har ett dass, så måste den för att över huvud taget få rum med en toastol och ett handfat va åtminstone 1,5 kvm.

En skillnad på 2 kvm.

Man säger i artikeln att Boverkets minsta krav på en etta är 25 kvm. AF ville bygga 10 kvm. Skillnad = 15 kvm. Då går det f-n i mig inte att skylla alla de kvm på rullstolarna. 2 kvm kan man göra det med, om man anser att en del av befolkningen inte ska kunna vara med. När man fortsätter skuldbelägga tillgänglighetskraven för det som är kommuners och bostadsföretags misslyckanden så är det 2 kvm det handlar om. Inte mer.

Skillnaden mellan inklusion och exklusion har fått ett konkret ytmått.

2 kvm.

Ynkligt.

Riskerar LSS att urholkas?

Karl Grunewald var medicinalrådet som öppnade dörrarna som hållit personer med intellektuell funktionsnedsättning inlåsta. De stora institutionerna lades ner och ersattes av mindre gruppbostäder. Personer med utvecklingsstörning blev våra nya grannar.

Nu ryter han till i Uppsala Nya Tidning. "Kommunerna sviker sitt ansvar för LSS" är rubriken. Artikeln radar upp exempel på hur vi sviker intentionerna i LSS, och ifrågasätter kommunernas vilja att uppfylla lagens villkor.

Utbildningsnivån på anställda sjunker, enheterna är större än rekommendationerna, den utvidgade Lex Sarah slår fel, handledningen lyser med sin frånvaro. Grunewald har gott om ammunition.

Tack, Karl! Jag tror det är oerhört viktigt att den här granskningen och kritiken det medför både görs och hörs. Frågorna ska trängas i den interna kommunala striden om medel mellan verksamheter och nämnder, och i våra respektive partier om var vi ska lägga våra prioriteringar. Då är kunniga underlag för debatt mycket värda.

Läs och ta in. Vi har mycket att kvar att göra.

Särbehandling a la Boden

Bodens socialnämnd skickar hem de politiska handlingarna till samtliga ledamöter - utom till Caroline Lindqvist, mp.

Som bakgrund behöver man veta att Carolines funktionsnedsättning gör att hon behöver hjälp från en personlig assistent för att vända sida. Den rätt intetsägande informationen gör att tjänstemän med nämndspolitikers stöd inte längre skickar hem möteshandlingar till Caroline. Man motiverar det med att assistenterna kan komma att ta del av sekretessbelagd information.

1. Personliga assistenter gör det de blir ombedda. Typ vänder blad. Om så krävs vänder man blad medan man tittar bort, bär ögonbindel, med en skärm mellan sig och bladen, eller helt enkelt blundandes. Man gör det Caroline ber dom om.
Att assistenterna ska sätta igång och läsa handlingarna som borde skickas till Caroline är lika troligt som att min fru ska läsa mina. Eller att någon familjemedlem läser någon av de övriga nämndsledamöternas mottagna post.

2. Make/maka/sambo, barn, städhjälp, hundvakt kan läsa funktionsnormativ politikers handlingar = ingen åtgärd.
Personlig assistent kan knappast, då de är under bevakning av sin arbetsgivare, sätta sig och läsa papper de inte har att göra med = så stor exceptionell sekretessrisk att man måste agera.
Man tar sig uppenbart rätten att bestämma över någon annans hantering baserat enbart på funktionsnedsättning

Gör om. Gör rätt. Och skäms på er.

Svensk Handikapptidskrift
NSD 1, 2.

(Gå även in på fulldelaktighet.nu och följ Lidingö kommuns allt annat än smickrande behandling av Anna Stensson, mp. Hon är döv, baktalas på facebook och förvägras att man anpassar omröstning från verbalt ja till handuppräckning, klubban faller innan tolken hunnit tolka etc. Medan de övriga funktionsfullkomliga poltikerna som ska bära den kommunala demokratin tycker att allt är som det ska.)

Klokt om utanförskap

Björn Ramel skriver en text som träffar mitt i prick idag på Sydsvenskans ledarsida. Han skriver den med anledning av biträdande utbildningsminister Nyamko Sabunis besök i Malmö, där hon studerat hur Henrik, med en lindrig utvecklingsstörning, har det på jobbet på ICA.

Ramel beskriver utanförskapet med stort U. Det som får alla andra utanförskap att verka rätt inkluderande. Det som gäller för personer med utvecklingsstörning i relation till eftergymnasial utbildning och medverkan på arbetsmarknaden. Jobb med lön, för de flesta i gruppen är det en utopi.

Så skriver Ramel om Malmö:
"Malmö kommun har å sin sida startat projektet JobbNu. Här samverkar myndigheter och näringslivet för att rusta individer med nedsatt intellektuell förmåga för en plats i arbetslivet.

Det gav Henrik Wallman praktikplats på Lindeborgs Ica, därefter en första anställning med statligt lönebidrag.Ett drygt tiotal personer har fått jobb via JobbNu, fler är på god väg. Men inte på någon av kommunens egna arbetsplatser –en stad som säger sig arbeta för mångfald. Även i andra delar av landet tar privata företag täten.

”Kommunerna borde skämmas. Det är anmärkningsvärt att de inte gör mer”, sade Nyamko Sabuni.

Innan ministern fortsatte till en konferens om jämställdhet i Lund frågade jag hur det ser ut på regeringens kansli.

Nej, där jobbar ingen ur den här målgruppen."

Ramel fångar problemet med elegans. Politiken jobbar med att skapa åtgärder för att andra ska förstå det förträffliga i att anställa personer vi själva aldrig anställer.

Det gäller Malmö och regeringen. Det gäller myndigheterna vi bestämmer över och våra egna partier. Det gäller röda, gröna och blå.

Det här är en av frågorna jag kommer att jobba för under åren som kommer.