Inte det minsta vasst, Tiina Meri! (Sydsvenskans ledarskribent)

Tiina Meri, skriver i en ledare i Sydsvenskan att Miffo-TVs utfrågning av partiledarna inte är tillräckligt vass.

Oj då, intressant, tänker jag som konstant efterlyser att medverkande med intellektuell funktionsnedsättning, vare sig det är på scen eller media, ska kritiseras på samma sätt som alla andra.

Men oj då, så normativt, stereotypt och dammigt, blir sammanfattningen av Tiina Meris text.

"Men redan i första avsnittet framkommer – och det borde inte förvåna de ansvariga för programmet – att programledarna får svårigheter när de ska ställa kritiska frågor och reda ut begreppen", skriver Meri.

Meris värdegrund: om man ska fråga ut partiledare måste frågorna vara kritiska och begreppen redas ut, för det är så såna här program ska vara. 

Ok, varför det? Såna program görs ju redan i parti och minut. Varför skulle UR/Miffo-TV göra ett till likadant? Vitsen med Miffo-TVs samtal med partiledarna kanske är att svar om politiken kan komma fram på ett annat sätt. På en annan språklig nivå? Från en annan ingång än när det kommer från alla de som redan är inprogrammerade på att frågor måste vara kritiska och begrepp redas ut?

Sen går Meri över till vad som funkar. Hur många stereotyper hittar ni i nedanstående rader?

"Och det är gripande när Balint Marton, i första avsnittet, berättar för SD-ledaren Jimmie Åkesson om sin egen bakgrund i Ungern. På barnhemmet bodde han tills han var fem år. Sedan sade någon att han ska resa till Sverige. Om Jimmie Åkesson hade fått bestämma, skulle han då ha fått komma till Sverige?"

Det är de dom är till för, medverkande med utvecklingsstörning. Att berätta gripande öden om sin epilepsi eller uppväxt på barnhem. Då känner Meri igen sig, då funkar det. Men det gäller inte bara Meris värdegrund, utan kan tjäna som en sammanfattning av svensk media över huvud taget. Ska en person med en intellektuell funktionsnedsättning va med ska den va ett offer.

Sen kommer dödsstöten, det absoluta blundandet för att egen kapacitet på hög nivå skulle kunna vara möjlig.

"Programledarna imponerar många gånger med eftertänksamhet, en lyssnande ansats. Men intrycket blir att de inte fått tillräckligt med redaktionellt stöd och tid för förberedelser."

Läs: Det är inget fel på de med intellektuell funktionsnedsättning, det är nån annan som är ansvarig för vad de gör och hur det blir. 

Finns man då?

Sammanfattningen av Meris analys blir: De är inte som andra programledare. Det borde de varit, så att programmet blir likadant som alla andra likadana program. Men de är duktiga på att vara offer. Och det är inte deras fel, det är deras ledares.

Sunkigt, säger jag. Och påminner om att våra bästa och skarpaste skjutjärn på att vara "kritiska" och "reda ut begrepp" lyckades formulera frågan "hur mycket invandring tål Sverige" i en partiledardebatt nyligen. Men det är klart, de var ju funktionsnormativa.

"Alla behövs" inte i Nya Moderaternas samhällsbygge

Jag är tveksam till om "alla behövs" kommer att fungera som slogan för just Moderaterna. Jag minns Reinfeldts tal för i Almedalen för några år sen. Hela första tredjedelen ägnades åt att tala om varför särintressena inte skulle göra sig besvär. Hur det var den generella politiken - allmänintresset -  som var ledstjärnan.

Men särintressen skapas när allmänintresset upphör att vara till för alla. Inga människor med funktionsnedsättning skulle vara missnöjda över dålig tillgänglighet om man från början byggde så att alla kom in genom dörren/på tåget/bussen etc.
Kommer handikapprörelsen att känna sig behövda av Nya Moderaterna när alla vet att det var där kraven på undantagen i otillgänglighetslagstiftningen föddes? Ingen tror väl Erik Ullenhag (fp) var arkitekten bakom undantagen? Att han frivilligt kom på tanken att mäta mänskliga rättigheter i pengar?

"De flesta behövs" hade varit en mer rättvisande slogan för Nya Moderaterna. Möjligen med tillägget att resten ska anpassa sig och se till att vara som alla andra, som de som behövs.

Barn med funktionshinder ska ha möjlighet att leka som alla andra med alla andra.

Hur står det till med tillgängligheten på Sveriges lekplatser? Illa, om man får tro doktorsavhandlingen "Playground accessibility and usability for children with disabilities", av Maria Prellwitz, Luleå Tekniska Universitet. (2007)
Hon frågar 41 kommuner i norra Sverige, och får fram att av 2266 lekplatser fanns 2 (T-V-Å!) fullt tillgängliga lekplatser. Ytterligare 46 hade någon delvis anpassning. Ca 2% hade alltså någon form av anpassning, medan fullt användbara lekplatser inte ens nådde en promille av det totala beståndet.

"Vidare framkom i resultaten att den huvudsakliga orsaken till varför så få lekplatser var anpassade var att ingen hade tänkt på saken." (ur svenska abstraktet som går att läsa här)

Man har inte tänkt på saken. Smaka på det. Kan människor bli mer osynliggjorda?

Jag har själv haft anledning att försöka förstå mer. Dels genom mitt engagemang för "design för alla" efter att ha blivit invald i Unicums styrelse. Dels genom att försöka bistå Sea-U, marinpedagogiskt center i Malmö, när de förbereder sig för att tillsammans med kommunen skapa en temalekplats om havet på Riberborgsstranden.

Men de positiva exemplen är få. Jag åkte till en utbildningsdag hos Movium, välkända konsulter till svenska kommuner. Jag förvånades över deras låga ambitioner. Man menade att allt inte kunde passa alla, och definierade därför tillgänglighet som att det skulle finnas något för var och en. Det låter ju vettigt, för vi tänker ungefär så här från en normativ synvinkel:  de i rullstol kan inte klättra i klätterställningen. De som kan klättra måste få klättra. Alltså kan inte allt vara för alla. Då får målet istället bli att det ska finnas något för var och en.

Visst låter det bra? Men det är bedrägligt. För "något för var och en" betyder att det räcker att nåt lekredskap är anpassat. Inte att alla som går att anpassa är anpassade. Mellan de två är det jätteskillnad.

Man visade lekplatsen Plikta i Slottsskogen som exempel. Och vad gäller landskapsarkitektur var den föredömlig. Man kunde ta sig till alla hörn av parken utan ett enda trappsteg nånstans. Men när det gällde lekredskapen så märktes det att det var "något för var och en" som gällde, och då ofta i exkluderande form.

Det här är Valen, lekplatsens självklara huvudattraktion. Man kan gå in i den! Där finns gott om plats. Men ingen ramp!  Den anpassningen är ju jätteenkel. Varför valde man bort den?

Det här är vattenleken. Eller förresten det är två vattenlekar. I den ena - till höger - är det fall, så att vattnet sätter igång vattenhjul och allt möjligt fiffigt. Den andra - till vänster - är det en balja på fot. Vilken vill du leka i? Vilken är tillgänglig? Vi kollar från andra hållet!

Just det, baljan är till för den rullstolsburne. Fors och fall har ett helt onödigt trappsteg i toppen, och sand runtom. Men den anpassningen är ju jätteenkel! Varför valde man bort den?

Vi kollar gungorna! Det finns tio stycken. Underlaget är en bra mix av den gummiasfalt som man kan rulla på och sand. Det finns en gunga man kan lyfta över ett rörelsehindrat barn i. Och den gungan finns mitt bland alla andra gungor. Barnet kan dela sin upplevelse med andra barn. Bra! Äntligen ett inkluderande redskap på denna mönsterlekplats. Men de som inte kan lämna rullstolen då? Ska de inte få gunga? Men såna gungor finns!

Man hade bara inte tänkt på det. Eller valt bort?

Men inkluderingsleken lyste med sin frånvaro (med gungan som enda exempel på motsatsen). Man hade olika former av karuseller också, men ingen där den rörelsehindrade kunde åka med andra. Istället hade den en egen där man kunde köra in rullstolen (en åt gången) och sen bli snurrad runt sin egen axel av nån som sprang runt en. 

Inte ens ljudplattorna var tillgängliga och inkluderande. De var gjorda för att man skulle kliva upp på dom för att det skulle komma ett ljud. Nedsänkta i marken hade man kunnat trampa med både fötter och hjul. En jätteenkel anpassning. Som man valt bort. Eller inte tänkt på?

Jag har verkligen letat efter praktexemplet. Lekplatsen där man lyckats. Vet du var den finns? Tipsa mig i kommentarsfältet!

Under tiden får vi nöja oss med en lekplats från Illinois. Kolla det här inslaget från ABC:

Enkelt avhjälpta hinder skulle varit borttagna 2010. Från och med nästa år kan personer stämma den som utestänger på grund av bristande tillgänglighet. Som jag förstår det borde landets lekplatser ligga illa till.

För mig är det självklart. Barn med funktionshinder ska ha möjlighet att leka som alla andra med alla andra. Inget annat är acceptabelt. 

Hjälp mig nå riksdagen. Jag är trea på Miljöpartiets riksdagslista i Malmö. Jag behöver mer än 1.000 kryss - från Malmöväljare. 

Följ kampanjen på www.facebook.com/kryssakjelle. Maila mig på kjell.stjernholm@mp.se om du vill hjälpa mig nå det målet.

(hur) ska man ingripa när en drogpåverkad man trakasserar en okänd medmänniska?

Ingen politisk post idag kanske. Eller så är den politisk i allra högsta grad?

Jag had just påbörjat min hemresa från Stockholm till Malmö. På Ropstens tunnelbanestation ser jag en man som är uppenbart drogpåverkad och som är mycket närgången mot en ung kvinna med hund.

Jag går in i vagnen och sätter mig snett mitt emot och frågar kvinnan om han besvärar henne. Han blir väldigt aggressiv. Han ska slå ihjäl mig, äta upp mig, krossa mig, skalla mig, gå av o göra upp etc. Jag svarar med att sitta och säga att jag aldrig slåss av princip och att han kommer att vara den enda som slår om han slår.

Till slut sparkar han mig och jag drar mig tillbaka till en annan 4 sits, sätter mig med ryggen mot "paret" och lyssnar, men släpper den ögonkontakt han uppenbarligen provoceras så starkt av.

Vid centralen går jag av, och ber på vägen kvinnan om ursäkt för att försöket till hjälp inte blev bättre än så här. Mannen är åter uppe vid mig och ska ... (se uppräkningen av hemskheten innan)

Ute på perrongen ser jag två vakter. Jag påkallar deras uppmärksamhet om att det finns en väldigt aggressiv man i främre tåg-setet. De är redan där pga detta, någon har ringt och larmat. De går in och tar mannen och jag fortsätter mot utgången till SJ-tågen.

Då faller en kvinna handlöst till marken framför mig i kramper. Några andra är snabbare framme än jag, och jag låter istället magstödet (ni som hört mig vet…) hjälpa till i utrop efter läkare/vårdkunniga personer.

Ordningsvakterna ser till att tåget kommer iväg, släpper mannen som ofredat på perrongen och ger kvinnan den hjälp hon behöver. (Bra prioritering, trots allt)

När hon är i säkra händer, går jag mot mitt tåg. Med massor av tankar i huvet. Borde jag ha gjort som jag gjorde? Gjorde jag saken bara än värre? Kunde jag gjort annorlunda? Hur?

Jag köper en latte på Gateaux. När jag ska betala med kortet märker jag hur handen skakar.

Jag är rädd.

När vissa våldtäkter blir avkriminaliserade...

Brittiska Independent har en artikel där professor Betsy Stanko hävdar att våldtäkt mot personer med intellektuell funktionsnedsättning avkriminaliserats i Storbrittanien. Hon baserar det på forskning som visar att brittiska polisen avstår från att gå vidare med fall om det finns försvårande omständigheter för kunna få fram en fällande dom. Offret har varit berusat, offret lever i en parrelation med förövaren, offret lever med psykisk ohälsa är tre exempel. Men i särklass värst är det för kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Har offret en intellektuell funktionsnedsättning så är chansen till upprättelse via rättegång 67% mindre.

Det här är en av anledningarna att jag kandiderar till riksdagen. I utlandet visar studier att brott mot personer med funktionsnedsättning är överrepresenterat, och att de sker på grund av att offret har sin funktionsnedsättning. Det här uppmärksammar vi som hatbrott när det gäller diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och etnicitet, samt även religiös tillhörighet. Men inte när det gäller funktionsnedsättning. Där väljer Sverige aktivt att intensivt blunda. Annars hade funktionsnedsättning ingått i lagstiftningen om hatbrott.

Jag tror inte att Sverige skiljer sig markant mot de delar av världen som valt att mäta och reagera. Därför vill jag att riksdagen ändrar lagen. Vad ska vi ha rättssäkerheten till om den väljer bort de som har mest behov av skydd?

Tänk längre, Kjöller!

Hanne Kjöller konstaterar att det varit en "astronomisk kostnadsutveckling" från 3,5 till 28 miljarder för  assistansersättningen (DN). Den siffran är både en korrekt och en ohederlig beskrivning av utvecklingen. Korrekt - för sedan systemet infördes för 20 år sedan har allt fler som varit berättigade valt personlig assistans istället för vårdinsatser. Ohederlig, eftersom om de inte valt personlig assistans skulle en del av kostnaderna fortfarande finnas - fast på ett annat konto.
Man skulle kunna tro att Hanne Kjöller - som gjort en grej av att en halv sanning kan va en lögn - skulle ta med det när hon ojar sig över utvecklingen. Men antingen struntar hon i det. Eller så har hon inte ens tänkt tanken. Beklämmande blir det hur som helst.

Enligt reformens instiftare, Bengt Westerberg, är nettokostnadsökningen någonstans mellan 1/3 och hälften av den sammanlagda assistanskostnaden. Med 20 års inflation på det så blir det på sin höjd 10 miljarder. Mycket pengar det också.

Det som behöver göras är:
Säkra reformens legitimitet. Kasta ut fuskarna.
Säkra reformnyttjarnas integritet. Kasta ut tanken om granskning ända in på naken hud och minutmätning.

Här kan alla se en möjlig konflikt. Jag är övertygad om att den skulle kunna lösas i samråd med brukarrörelsen. Men hittills har agerandet varit mer konfrontation än tillsammans med.

Färdtjänsten ska vara en välsmord taxiservice

Susanna Birgersson tycker sig vara sylvass i sin analys av den färdtjänstkritik som nu ser dagens ljus. Felkörningar, dåligt bemötande, människor avsläppta helt fel är inte värre än vad funktionsnormativa tvingas utstå i den kollektivtrafik färdtjänsten är satt att ersätta, menar hon.

"Men de som anser att färdtjänsten ska fungera som en välsmord taxiservice har fått saken om bakfoten. Liksom de som inte inser att otrevligt bemötande ibland reflekterar det egna uppträdandet."(S. Birgersson)

Jag anser att färdtjänsten ska fungera som en välsmord taxiservice, och det anser jag baserat på en förståelse för att olika miljöer och kommunikationssätt  ofta blir funktionshindrande för personer med vissa funktionsnedsättningar.

Det säger sig självt att det kan vara svårt att ge väganvisningar till en chaufför som inte vet vart den ska om den förmodade guiden är blind och inte själv kan se var den är. Det säger sig självt att en person som inte har full kognitiv, verbal och intellektuell förmåga får svårt att tolka ett dåligt bemötande som nåt som händer alla i den vanliga kollektivtrafiken. Och det säger sig självt att en person som inte kan hitta sin väg med kollektivtrafiken, inte heller kan rädda situationen när den blivit avsläppt på fel plats.

Det är just därför som färdtjänsten ska vara en välsmord taxiservice, där chauffören förstår vem som är kund, kommer i tid, hittar vart hen ska, och ser till att personern i bilen kommer fram på rätt sätt. 

Susanna Birgersson har fått det mesta om bakfoten, och låter okunnigheten bli till tidningens sanning på DNs ledarsida. Man skulle kunna uppfatta det som ett otrevligt bemötande av alla de som behandlats illa av färdtjänsten, men det är dessvärre bara ett helt normativt okunnigt uppträdande.

När tar föräldraansvaret slut? (eller när tar det kommunala förståndet slut, tvekade lite där...)

Kan man tänka sig att en kommun vägrar LSS-insatser med hänvisning till föräldraansvaret om barnet är 73 år gammalt? Låter det absurt? Ok, 57 år då? 46 år?

Det sistnämnda - 46 år - är fallet när Nordström assistans hjälper en av sina huvudmän att överklaga kommunens beslut. Vilken kommunen är står ej. Kommunen hänvisar till föräldraansvaret när man motiverar sitt beviljade timantal. Föräldraansvaret för en 46-årig man.

Översätter vi det på resten av samhället kan vi lägga ner allt försörjningsstöd, samt alla insatser mot hemlöshet för de med minst en förälder i livet. Har du en förälder i livet kan kommunen tänka sig att åberopa att de är ansvariga.

Stopp! Vänta lite!

Gäller det bara LSS? Jaha, bara LSS! Ja, just det, det är ju den där lagen det är ok att trotsa och motarbeta in absurdum.

(Blir så jävla förbannad!)

Vill ni styra mot ett fortsatt uppdelat samhälle, Stefan Lindhe?

Stefan Lindhe har idag ett pressmeddelande om sin nya motion till Malmö kommunfullmäktige. Han vill att Malmö stad ska
- uttala en generellt positiv inställning till att tillskapa bostadslägenheter på vindar samt
- uppdraga åt Stadsbyggnadsnämnden att utarbeta en policy i enlighet med denna nya inriktning som fastighetsägarna har att förhålla sig till vid inredning av vind till bostad.

Det låter bra. Medhåll på den.

Men i texten som föregår så vill Lindhe att vi ska begära undantag från lagstiftningen om tillgänglighet. Han säger så här:

"Emellertid innebär nya lägenheter på vindar som saknar denna tillgänglighet ingen försämring för någon då dessa lägenheter annars inte skulle komma tillstånd. Fler inredda vindslägenheter förbättrar för många utan att försämra och detta borde vara riktmärket för Malmö stads politik på detta område. "

Lindhes resonemang är att eftersom funkisarna inte kunde komma upp på vinden innan, så spelar det ingen roll om de inte kan det nu heller i de nybyggda lägenheterna. Därför blir det bra för några och inte sämre för nån.

Men det är inget progressivt resonemang. Det bygger på en syn där personer med funktionshinder inte drabbas av otillgänglighet så länge vi bara ser till att de har nånstans att bo. I Lindhes Malmö med otillgängliga vindsvåningar så är det ok att den rörelsehindrade studenten inte ska kunna gå på samma fest, delta i grupparbetet hemma hos sin vän eller bli kär i en gående (ni vet, de som flyttar in på vindarna!). Som framtidsvision känns det minst sagt olustigt.

Nu ska det sägas att Lindhe är inte ensam om sina tankar. Centerns ungdomsförbund har drivit det länge, och jag hör tyvärr framträdande medlemmar i MP också tycka att utbyggd otillgänglighet är ok om bara syftet är gott.

Bättre då om kreativiteten hade använts för att hitta en lösning som gör att
- fler lägenheter byggs
- de blir tillgängliga
- offentliga insatser hjälper till på ett sätt som gör att vi räknar hem både tillgängligheten och pengarna.

Går det?

Så här skulle kommunen kunna resonera:
Malmö lider brist på sociala bostäder. Små bostadsrättsföreningar (för få kvm för lönsam hiss) skulle må bra ekonomiskt av ombyggda vindar. Kostnaden för utanpåbyggda hissar borde kunna tas igen mot de kostnader vi har idag för att inte ha tillräckligt med bostäder för dessa grupper. Malmö stad går in med hisskostnaderna mot att få tillgång till lägenhetskontrakten på den nybyggda våningen. (ev tidsbegränsat, beroende på bostadstyp)

 Så här skulle staten kunna resonera:
Gör om badrums-ROT till hiss-ROT. Istället för att skattesubventionera nykaklade badrum för den med pengar över kan vi subventionera att hissarna byggs när vinden görs till bostäder för de som ingen bostad har.

Vi dras med en generell bostadsbrist i hela Sverige. Vi går mot en åldersdemografisk förändring som gör att varannan som föds idag kommer att fylla hundra år innan hen dör.

Då är inte fler otillgängliga lägenheter långsiktigt smart. Och alldeles oavsett så är det inte att bygga ett hållbart samhälle.

Om 41 dagar, den 18 mars, kommer den hett efterlängtade proposition som ska göra otillgänglighet till diskriminering. Moderaterna har hittills hållit emot i alliansregeringen, men nu finns den listad och utlovad. Lagförslaget ska komma. Men Lindhe satsar åt andra hållet.

Vill ni styra mot ett fortsatt uppdelat samhälle, Stefan Lindhe?