En kram till Sonessons

Jag gillar Dagmar och Leif Sonesson. De bor i Ljunghusen i Vellinge kommun. I dagens Sydsvenskan (ännu ej utlagd, men TA också) är de med namn och bild i ett tydligt ställningstagande för att deras kommun ska hjälpa till med flyktingbarnen. Det är modigt. Och bra. Det behövs.

Jag hoppas att Dagmar och Leif får den uppskattning de förtjänar från grannar och ortsbor i affären. Och att alla dessa människor som HAR en humanistisk grundsyn hör av sig till sina ledande politiker.

Ty i samma tidning finns ett sammandrag av en chatt med kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman. Och han företräder bara de som hittills skrikit högst.

Jag hade besök i höstas av "mina amerikanska föräldrar", från ett utbytesår i Mill Valley, en av USAs allra rikaste orter strax norr om Golden Gate-bron i San Francisco. När 11e september kom, och man började jaga terrorister, så var en av de första att gripas i Afganistan en man vid namn John Walker Lindh, talibansk krigare, religiöst uppväxt vid moskén i Mill Valley.

Mina "föräldrar" Dick och Phyllis, berättade hur de samlade en grupp från sin Presbyterianska kyrka och gick över till moskén och bad att få träffas. De drevs av den enkla tesen att man hatar inte människor man känner, och att ingen grupp människor är onda.

Det går att välja vad man ska tycka och vilka man ska vara rädd för.

Mer i Sydsvenskan: 1, 2.