Mandela

Jag är gammal nog att ha levt med hur apartheid påverkade matbordet och tv-soffan i höghuset i Farsta. Hur vi avskydde behandlingen av svarta människor i Sydafrika. Hur vi hatade den systematiska orättvisan.

Men jag minns också hur jag vägrade tala om för ISAK (Isolera SydAfrika Kommitten) på vilket företag min pappa jobbade. Jag var rädd han skulle förlora jobbet om företaget blockerades pga handel med Sydafrika. På den tiden "visste" (Visste vi verkligen, eller trodde vi bara på det som sas?) hela Sverige att vår industri var beroende av några ovanliga metaller som bara kunde köpas från Sydafrika. Maskinfirman där pappa jobbade var en av importörerna.

Så vi hatade apartheid, stödde ANC och fortsatte köpa metall.

Idag köper vi olja, elektronik och leksaker från regimer som systematiskt kränker sina medborgare. 

Nelson Mandela lärde oss mycket. Men uppenbarligen inte tillräckligt. Eller så är vi andra helt enkelt inte starka nog att orka och kunna förvalta den kunskap vi fått. Det finns mer att både lära och göra.

Ögonstenar genom folkbildning

Jag har tur. Jag får ägna mig åt det jag brinner för både i mitt jobb och i politiken.

På Studieförbundet Vuxenskolan har vi tillsammans tagit fram den här filmen för att ge omvärlden en chans att bättre förstå hur folkbildning kan vara verktyget för att nå sina mänskliga rättigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Inför gemensamt kösystem

Jag har sett Uppdrag granskning klä av ett antal friskolerektorer. Om och om igen fanns det plats för flickan med höga betyg men inte för pojken med låga betyg och behov av hjälp. När rektorerna konfronterades med inspelningarna varierade graden av mediaträning. Där den ena inte gick i svaromål och beklagade det inträffade, tog den andre sats för att jämfota fastna med båda fötterna i pottan.

Skolorna sorterade ut "besvärliga" elever och tog in "enkla".

Vinstintresset, kommer rubrikerna skrika i morgondagens medier.

Men jag minns min mormor, som under 70-talet bodde på det kommunala ålderdomshemmet i Danderyds kommun. Rullstolsburen efter en hjärnblödning, med en daglig läggtid ca kl 16, innan dagpasset gick hem. En dag så kom mormors syster på besök. De skulle gå ut på promenad. Hissen var på reparation, men inte avspärrad. Gerdas syster körde henne rakt ner i hissen mellan våningarna. Mormor störtade ur rullstolen och bröt lårbenshalsen.
När den medicinska vården var kvar så vägrade ålderdomshemmet ta emot henne. Hon var för vårdkrävande. Fast det var samma mormor som skulle lyftas med samma lyft vid samma tid på dagarna ur samma stol till samma säng. De kommunala vårdgivarna ljög inte ens. De ville bara bli av med en som var tung att hantera. Och de passade på när hon lämnat byggnaden.

Tyvärr kommer människan att välja sin omgivning om den kan, som den kan. Hur blomstrar mångfalden på din arbetsplats? Får alla samma chans på jobbet, oavsett efternamn?

Jag avskyr den här sorteringen. Avskyr. Den går emot allt vad intellekt och humanistisk värdegrund heter.

I just skolans fall är dock lösningen inte så svår. Inför ett kösystem som är transparent, och som lagras gemensamt hos kommunen. Låt skolan tala om hur många elever de tänker ha i klassen. Finns det en plats i sjuan går den till den som är överst på listan, oavsett hjälpbehov.

Svårare än så behöver det inte vara.

Intellektuell vurpa i diskrimineringsmål

Tingsrätten i Växjö har friat en krogägare och 6 vakter i ett diskrimineringsmål. Krogen hade stoppat en grupp kvinnor med östasiatiskt utseende, med motiveringen att de haft problem med prostitution. Anledning, enligt alla åtalades samstämmiga uppgift: En kvinnlig polis, ingen vet vem, ska ha varnat krogen om att det bedrivits prostitution av östasiatiska kvinnor, och påtalat krogens ansvar.

Att godta sandlåde-försvaret "det var nån annan som sa att jag skulle kasta sand på Stina" är illa nog.

Man skulle kunna försöka resonera om att man måste ha ett uppsåt för att ett brott ska ha begåtts. Tingsrätten gör det, och menar att  de åtalade hade ett "legitimt syfte" när de stoppade kvinnorna från att komma in på krogen, nämligen att förhindra prostitution.

Syftet var legitimt, därav ingen diskriminering. 

Vi provar det i några fler sammanhang: Fotbollsklubben xx har haft problem med våld på läktaren. Sist var det två personer med östasiatiskt utseende som slogs. Nu stoppar klubben alla som ser ut att vara asiater från att gå på fotboll. Hade de kommit undan med det? Nä.

Men här är det värre än så. För lagbrottet i prostitution ligger hos köparen. Det är köparen som är förövaren. När krogen stoppar kvinnor av random orsaker i syfte att motverka att de säljer sig, så stoppar de tänkta brottsoffer från att... vadå? brottsprovokation? 

Vi provar det också på fotbollsarenan: Fotbollsklubben xx har haft problem med våld på läktaren. Sist var det två personer med östasiatiskt utseende som blev slagna. Nu stoppar klubben alla som ser ut att vara asiater från att gå på fotboll, så de inte provocerar våldsverkarna. Hade de kommit undan med det? Nä.

Om tingsrättens "tänk" ska ha bärighet ska vi tillåtas begränsa livet för brottsoffer i syfte att minska brottsligheten. Mannen som slår ska inte längre ha kontaktförbud. Det får hon som blir slagen istället, med det goda syftet att förhindra brott.

Om våra krogar ska förhindra brott baserat på grupptillhörighet så finns bara ett säkert tillvägagångssätt. Stoppa alla män i dörren. Könet "man" är den enskilt största vattendelaren när det kommer till brottslighet. Förövaren som köper sex eller slår nån annan är nästan alltid en man.

Vi provar inte det i några fler sammanhang, för alla kan instinktivt förstå hur dumt det skulle bli. Men det blir inte mindre dumt när man gör samma sak, fast mot brottsoffer baserat på ras, och applicerar det på nån som inte ens har en tanke på att försöka bli ett brottsoffer.

Kan man anmäla tingsrätten i Växjö för diskriminering?

(AB, SMP, SVD, DN, Metro)

1000 dagars väntan på en mänsklig rättighet

DHR startade torsdagsaktionen, där människor som verkar för en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Ett stort antal organisationer inom funktionshinderrörelsen har nu anslutit sig. Varje torsdagmorgon står man utanför Rosenbad och hjälper ministrarna hålla räkningen på hur länge man fått vänta på ett lagförslag efter att remisstiden för utredningen "Bortom fagert tal" (H. Ytterberg) gått ut.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott har gett regeringen i uppdrag att återkomma med ett förslag. Men inget händer.

På torsdag har väntan varat i 1000 dagar. Ettusen dagars väntan på en mänsklig rättighet!

Min vän och före detta teaterelev Carina Carlsson använder elrullstol för sin förflyttning. Nyligen skulle hon förnya sitt pass. Det här är hennes berättelse:

"Hej, allting gick bra med passtagningen men tyvärr så måste jag få klaga lite.När vi kommer ner till polisstationen här i södertälje så mötts jag av en smal hiss som jag först trodde att jag skulle åka i, men det var det ju inte dem har en så kallad trapphiss, sen när jag går in i den för att åka ner då är den så trång så jag kan inte vända så jag får gå runt halva huset utvändigt och ner där polisbilarna åker, i världens brant backe. Sen inte nog med det så får jag gå till deras lastkaj och sen skulle vi köra upp för en brant liten ramp som leder upp till lastkajen.Därför så tycker jag det är skandal man kan inte vara handikappad här i södertälje.Polishuset är ju till för alla om man behöver ta tag i någon, jag bara kände för att klaga lite annars tycker jag att vi här i Sverige har det ganska så bra, så förlåt mig mina negativa ord om det här."

Hade det varit att alla med annan hudfärg måste gå genom garaget, så hade diskrimineringen varit uppenbar för var och en. Nu gäller det personer med funktionsnedsättning, och det finns en kostnad för att ta bort otillgänglighet. Då är det inte lika bråttom längre. Skamligt, tycker jag. 

Norge har en lagstiftning. USA har en lagstiftning. Sverige har en regering som fortsätter gå förbi de funktionshindrades påminnelser i 1000 dagar utan att skämmas. DET är skämmigt!

Hatbrott mot personer med funktionsnedsättning

Han skulle gå hem från en födelsedagsfest. På vägen blir den mannen med intellektuell funktionsnedsättning, och några av hans vänner, brutalt nedslagna av 6-7 unga män. Enligt åtalet ska en av dem hoppat på hans huvud, och resten sparkat mot huvudet när han ligger ned.

Hatbrott? Dvs ett brott där hat mot en viss sorts människor var anledningen till brottet? Vet inte. Och det kommer inte att prövas, för vi har ingen hatbrottslagstiftning som omfattar personer med funktionsnedsättning. Det har man i andra länder. Där visar statistiken kraftigt förhöjda frekvenser för personer med funktionsnedsättning som brottsoffer.

För mig är det svårt att förstå att vi väljer att inte omfatta personer med funktionsnedsättning när det gäller hatbrott. Med omvärldens statistik i minnet, så måste det bero på att vi antingen tror att hatet av någon anledning inte finns hos oss, eller att vi inte tycker det är värt att motverka det. Bägge alternativen är lika skrämmande dåliga.

Det har i sommar protesterats runt om i Sverige mot planerade gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning i vissa bostadsområden. Ett av argumenten som återkommer är rädslan för att grannarnas barn ska råka illa ut.
Den rädslan har inget verkligt eller statistiskt underlag som helst.

Istället för att skydda sina barn mot personer med funktionsnedsättning borde vi ägna oss åt fostran av våra barn så de inte växer upp med hat mot människor som inte är som dom.

Men för beivrandet av de brott som ändå sker, så räcker inte barnuppfostran.  Vi behöver en lagstiftning om hatbrott som innefattar funktionsnedsättning.

(skånskan)

Har Malmö högskola hittat sin basketplan?

Idag skriver Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander från Malmö Högskola om "Sommarakademin för ett enat Malmö", som är aktuellt i Sofielunds Folkets Hus. (SDS)

Här möts ungdomar, vuxna, eldsjälar, akademiker, socialarbetare och människor från den idéburna sektorn. Tillsammans och med eftersträvad jämlikhet möts man i workshops och seminarier i en lång rad ämnen.

Jag blir glad att Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander tar upp sin egen roll i att skapa och upprätthålla hopp i unga Malmöbors liv. Malmökommissionen bekräftar att utbildningsnivå är en av många skiljelinjer som orsakar olikheter i folkhälsan. Och för en del är högskolan inte ens en perifer dröm, för man har ingen bild alls av vad akademiska studier är eller kan vara.

Jag kan inte låta bli att tänka på Anders Carlgren, mannen som skapade Fryshuset. Jag spelade i Anders basketlag innan han startade Fryshuset. Det var hellre än bra, om man säger så. (Sen skiljdes våra vägar, och jag fick följa hans framgångar på avstånd).

Han tog med sig basketen som ett verktyg för att nå sitt livs mål. Som jag förstod det mötte han de som inte hade nån lust att möta det man upplevde som "de andra" genom basketen. Därifrån klev man tillsammans vidare och byggde något gemensamt stort. Men i början fanns mötet som var på lika villkor, kanske till och med på inga villkor alls.

Cuadra/Lalanders mening "Med jämlikt menar vi att den akademiska kunskapen och erfarenheten inte är märkvärdigare än andra kunskaper, såsom de hos socialarbetare, frivilligarbetare, ungdomar och människor som har erfarenheter av social utsatthet" skapar höga förväntningar. Resultatet kan bli hur bra som helst, om man orkar och förmår hitta dit.

Jag hoppas Malmö Högskola är på väg att hitta sin basketplan. Tänk vilken stad Malmö kan bli om vi lyckas frigöra potentialen hos hela vår befolkning, oavsett kön, etnicitet eller funktionsnedsättning. Oavsett akademisk bakgrund hos föräldrarna. I ett samtal mellan olikheter präglat av jämlikhet.


 

"Lätt" eller "svår" teater?

"Det existerar allt fler teaterchefer som gömmer sig bakom en publiksäker repertoar, skapar nygamla former av ”smörgåsbordsteater” med klassiker och något publikt nyskrivet. En fars. En ungdomspjäs att sälja till skolor. En musikal. Framgången är given – styrelser och lokalpolitiker jublar. Det trygga är det säkra."

Så väljer Svenska Dagbladets Lars Ring att problematisera vad som skulle kunna vara en förflackning av svenskt teaterliv. Sant? Vad vet jag. Lars Ring har säkert mycket bättre överblick över hela Sveriges teaterliv än jag har som inte alltför nyligen avgången frigruppschef. 

Problemformuleringen bildar grund för ett resonemang om alla chefsförnyelser som är på gång på några av våra stora institutioner. Ring nämner Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern, och vill se någon som inte väjer för det svåra.

"Den stora faran just nu är underhållningstrenden. Tron att publiken bara kommer för att uppleva det lätta. Förhoppningsvis är det faktiskt tvärtom. Att det vi behöver just nu är någon som försöker formulera det svåra", avslutar Lars Ring.

Jag tror att vitsen med våra stora teaterhus är just mixen av det lätta och det svåra, där det lätta inte alls måste vara kommersiellt, slätstruket eller banalt. Där det byggs ett förtroende mellan teatern och dess publik, så att fler vågar följa med till det förmodat smala. Och där det svåra inte nödvändigtvis måste vara högtravande och skrämma iväg publiken till närmsta biograf. 

Låt skadestånden ta höjd för livslånga problem

Robin Nelén har gått i särskolan i 13 år. Det skulle han inte ha gjort. Nu, som ung vuxen, har felaktigheterna upptäckts. Rektorn beklagar, men vad hjälper det Robin?

Dels saknar han den utbildning han skulle fått under grundskole och gymnasietiden. Hur lång tid tar det att ta igen? Vem ser till att han får det? Ska han ta studielån för att själv kompensera skadan kommunen åsamkat honom?

Hur ska han formulera sitt CV i framtiden? 2000 - 2013 Särskola/Gymnasiesärskola 2013 - 2017/18/19/20(?) Komvux grundskola och gymnasium. Hur många arbetsgivare kommer att vara fria från sorterande fördomar och tänka "särskolan betyder inget, han tog ju gymnasiet så småningom"?

Vellinge kommun är mest känt för sina felplaceringar av 2 pojkar i många år. Där har hovrätten fastslagit att kommunen är skadeståndsskyldig, och då Högsta domstolen valt att inte ta upp fallet är den domen slutgiltig. Återstår att se hur stort skadeståndet blir.

För dig som vill läsa mer:
Skolinspektionen har en rapport m de senaste årens kontroller och kommunernas förbättringsarbeten.
Jennie Elfström skrev den här summeringen av rättsläget i januari 2013.

I ovan nämnda rapport från skolinspektionen framgår att det är långt ifrån frid och fröjd i kommunernas arbete med kvalitativa och rättssäkra utredningar för barn som utreds för särskola. Det som är viktigast av allt här är barnets rättssäkerhet. Inte hur svårt det ev kan vara för myndighetsutövaren.

Jag har i ett tidigare inlägg formulerat förslag (som nu också utvecklats i sista punkten)
- Ge barnet rätt till förnyad utredning varje år om barnet själv vill. 
- Ge barnet rätten att själv få välja en ny utredare, inom eller utanför den egna kommunen. 
- Utdömda skadestånd ska ta höjd för sannolikt fortsatta problem genom hela livet

(Corren, Metro, Exp)

När egenintresset skapar rättslöshet.

I Malmö har bostadsrättsföreningen Allskönsro avhyst Roberto Mascaró, då han pga utlandsvistelse inte uppmärksammat att de höjt hyran. Enligt Mascaró handlar det om 510 kronor (sex månader a 85 kronor).

Det finns inget indrivningsärende hos Kronofogdemyndigheten. Föreningen har inte sökt stöd för sitt beslut hos någon domstol eller myndighet.

I Sydsvenskans artikel svarar ordföranden Elena Gayer på frågan om de har ett avhysningsbeslut från myndighet eller domstol:
"Det behöver man inte. Det är ett styrelsebeslut som vi tagit i föreningen. Vi blev uppmanade av våra föreningar på årsmötet att avhysa honom. Jag förstår inte varför jag ska försvara mig för dig. Han borde överklaga det och inte skvallra till tidningen.", svarar hon.

Roberto Mascaró var hyresgäst hos BRF Allskönsro som äger fastigheten. Hyresgästen hos bostadsrättsföreningar har en oerhört känslig position. Den dagen hyresgästen lämnar lägenheten kan den säljas, och med det realiseras ett kapital som går in i föreningens ekonomi. Marknadspriset för lägenheter på adressen är ca 20.000 kronor kvadratmetern. För standardtrean på 75 kvm skulle det vara 1,5 miljoner. 

Grannar har alltså ett möjligt ekonomiskt egenintresse i att hyresgäster försvinner ur föreningens lägenheter. 

Jag var med när hyresgästerna vid Värnhem startade bostadsrättsförening i hopp om att ta över en fastighet på 90-talet. 7 av 8 var intresserade. Redan innan vi ens fått ett pris att ta ställning till började en av grannarna prata om hur vi skulle bli av med "kinesen", tillsammans med en rad argument varför denne inte passade in i grannskapet. Jag blev inte populär när jag talade om att jag aldrig skulle bli delaktig i något annat än ett korrekt uppförande gentemot de som valde att förbli hyresgäster. Nu blev det aldrig en affär. Och tur var kanske det. Vem vet - med majoritetsbeslut så hade kanske jag tvingats vara en del av en förening med tveksam etik?

Genom mitt uppdrag som förste vice ordförande i Sociala Resursnämnden har jag blivit insatt i stadens arbete mot hemlöshet. Det allra, allra viktigaste vi kan göra för att motverka hemlöshet är att hjälpa och stötta människor så de inte blir av med det boende de redan har. Ingen ska kunna bli vräkt för 510 kronor.

Om föreningen begått ett lagbrott när de avhyst Mascaró, så blir den stora frågan hur det hjälper honom om det redan är för sent? När skadan väl är skedd, så kan samma bostad aldrig komma tillbaka. Om föreningen har lagen på sin sida, så måste det till en lagändring. 

(skånskan, SvD, Exp, SVT)  

Förödande fördomar i Glasberga (och resten av Sverige)

Människor som går samman och protesterar mot att man planerar att bygga en social bostad är tyvärr alldeles för vanligt.

Den här gången är det Glasberga i Södertälje det gäller. Men problemet finns över hela landet. Funktionsnormativa som redan bor i ett område tycker sig ha rätt att protestera mot att en LSS-bostad för personer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning byggs i det dom upplever som "deras" område. Det är okunskap och rädsla som lägger grunden för agerandet. Den kan man ju - om man anstränger sig långt längre än man egentligen ska behöva - ha ett visst överseende med. Men själva argumentationen som används är genomgående diskriminerande och byggd helt på fördomar.

I LT-artikeln om Glasberga nämns inte rädslan för prispåverkan på hus och bostadsrätter. Det är annars en av de vanligast förekommande, men den som är "fulast" att uttala. Vad jag vet finns det ingen statistik eller forskning som stärker att marknadspriserna skulle sjunka om en LSS-bostad finns i området. Men även om den statistiken skulle kunna plockas fram, så är argumentet fullkomligt oväsentligt. Det bygger nämligen på att man godtar att normen är att såna bostäder inte ska finnas i bostadsområden.
Men varje sund kommun kräver sociala bostäder i alla områden som byggs eller renoveras. Personer med funktionsnedsättning ska bo tillsammans med oss andra i alla olika områden vi bor i. Mitt i stan och på landet, i de dyra kvarteren och de billiga.

I Glasberga används istället offerkortet som det står "barnen" på. Resonemanget går vanligtvis i såna här banor: Man vet aldrig vad som kan hända. Nån av dom kanske smiter från bevakningen.

Ett bra tips när man tänker såna tankar och är osäker på om man riskerar hamna snett är att prova med att byta ut gruppen man inte vill ha som grannar mot någon grupp människor från en annan mer bekant diskrimineringsgrund. "Vi vill inte ha homosexuella/judar/svarta (välj en av dem) i området, för då sänks priserna. Det är klart de ska få bo nånstans, men det passar inte här, för här finns ju barn. Tänk om nån av dom smiter från bevakningen."

Om det då låter rasistiskt eller homofobiskt eller bara rent uselt ur ett mänskligt perpsektiv, så funkar det inte att säga om personer med funktionsnedsättning heller.

Den här sortens uttalanden blir en sorglig bekräftelse på okunskap. Personer med intellektuell funktionsnedsättning åker buss, går på konsert och har fredagsmys som alla andra. Det borde vara allmänbildning.

Ingen person eller grupp har rätt att peka finger på en annan och säga "den sortens människa passar inte in här". Oavsett hur man kombinerar barn, diagnos och värdeändringar.

(AB)

Höjda socialbidrag, gratis buss och extra stöd för barnens kultur och fritidsaktiviteter?

Forskarna och experterna i Malmökommissionen har nu kommit med förslag på sociala åtgärder som ska minska ojämlikheten i hälsa i Malmö. Jag tittar på några av dem:

Med målsättningen att halvera barnfattigdomen fram till år 2020 för att på sikt eliminera den helt rekommenderas följande åtgärder:

• Ta fram och implementera en kommunal handlingsplan för att minska barnfattigdomen, inrätta ett kommunalt familjestöd, öka tillgången till datorer och internet i hemmet hos barnfamiljer i Malmö, höj det kommunala försörjningsstödet och inför tillägg för barns fritids- och kulturaktiviteter för barnhushåll med långvarigt försörjningsstöd samt ge alla barn i Malmö tillgång till gratis kollektivtrafik inom staden. (ur åtgärdssammanställningen)

Vad jag förstår så har Malmö redan budgetsatsningar för att möjliggöra datorer och internettillgång till barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det är bra. 

Men den stora, brännande frågan här är försörjningsstödet. Det Tapio Salonen beskriver när man lyssnar på honom, är att studier visar att försörjningsstödet urholkats och inte har samma värde som för 20 år sen. Det räcker helt enkelt till mindre mat, kläder och nödtorft. Under tiden har de som har arbete utvecklat sin köpkraft. Det gäller både om man ser till snitt och i relation till ingångslöner. Samtidigt förändras våra livsnormer. För 20 år sen hade de flesta svenskar inget epost-konto, men alla hade en telefon hemma som satt fast i väggen. Nu har alla epost-konton, och allt färre en telefon med sladd. Ändå upprörs många om barn i en ekonomiskt utsatt familj ses med en mobiltelefon. Den blir symbolen för individuell rikedom. Men är det så? Vet vi det? 

Förr ritade man samhällsstrukturen som en triangel, med den breda basen låginkomsttagare i botten, och några få höginkomsttagare i toppen. När vi förbättrade villkoren för de sämst ställda berördes stora delar av samhällskroppen. Nu skulle samma grafiska illustration bli en ruter. Det som förr fanns i botten av triangeln finns nu i mitten av rutern. De längst ner har längre upp än nånsin till en snittstandard, men ingår inte i nån majoritet. Och vi som klättrat till mittenbältet slutade prata om solidaritet ungefär samtidigt som vi fick vår första mobiltelefon.

Intressant är också att det inte finns nåt forskningsstöd för att ökade klyftor mellan lägsta lön och socialbidragsnivå skapar större motivation för den som är utanför arbetsmarknaden att skaffa sig ett jobb. På den tiden vi ritade trianglar för att beskriva vårt samhälles inkomststruktur så var jobben en gemensam angelägenhet, med politiken som ansvarig för ev misslyckanden. Nu har vi ändrat berättelsen, och individualiserat skulden för arbetslösheten. Och om de som tycker det är moraliskt rätt för arbetande att ha mobiltelefon - men inte för dom utan jobb - ska kunna sova gott om natten så behövs berättelsen om människor som inte vill jobba. Och som behöver en stålkur för att klippa sig och skaffa sig ett jobb. 

Men detta har alltså inget forskningsstöd, enligt Salonen. 

Att som kommun gå före och höja det kommunala försörjningsstödet är ingen valvinnare. Därför blir insatser som når bara barnen lättare att svälja, men hur formar man dem så att de inte pekar ut och brännmärker barn. Jo, man gör det till ett generellt stöd som i förslaget med gratis buss.

Jag tror bägge behövs, både barnspecifika reformer och generella. Gratis buss är förmodligen svårt, när frågan inte är kommunal. Men att säkra att barn inte utestängs från kultur och fritidsaktiviteter borde vara enkelt. 

Och jag tror att försörjningsstödet måste höjas för de barnfamiljer som blir långvariga i systemet. I princip borde vi fördela vårt solidariska ansvar över hela landet, jag håller med om det. Men medan vi bråkar om vem som borde ha det politiska ansvaret, så förblir den med fattigast föräldrar fortfarande den med sämst sociala möjligheter till en jämlik hälsa och samhällsdeltagande. Kan vi vänta så länge?

Inrätta en Barnombudsman

Forskarna och experterna i Malmökommissionen har nu kommit med förslag på sociala åtgärder som ska minska ojämlikheten i hälsa i Malmö. Jag tittar på några av dem:

"Med målsättningen att stärka alla barns och ungas möjligheter till inflytande och delaktighet rekommenderas följande åtgärder:

• Utveckla arbetet med att säkerställa barnrättsperspektivet i kommunen, till exempel genom att tillsätta en barnombudsman med särskilt uppdrag att fokusera på barns och ungas möjligheter till delaktighet och inflytande, göra barnkonsekvensanalyser av kommunala beslut och aktivt arbeta mot diskriminering av barn och unga." (ur åtgärdssammanställningen)

Det här förslaget vann omedelbart gehör hos de flesta partiföreträdare i tidningen dagen därpå. Vill man vara lite elak kan man säga att det är ett förslag som är lätt att omfamna. Vem vill inte barnen väl? Direkt under i åtgärdssammanställningen kommer förslagen om att lyfta barn ur fattigdom. Då kostar det på helt andra plan, inte bara ekonomiskt. Vem vinner ett val på höjda socialbidrag?

Jag tror nog att en barnombudsman skulle kunna göra nytta. Men gå inte på att den som är för en sådan därmed verkligen är beredd att utjämna de sociala orättvisorna ur folkhälsoperspektiv. För det krävs mer. Mycket mer.