"Lätt" eller "svår" teater?

"Det existerar allt fler teaterchefer som gömmer sig bakom en publiksäker repertoar, skapar nygamla former av ”smörgåsbordsteater” med klassiker och något publikt nyskrivet. En fars. En ungdomspjäs att sälja till skolor. En musikal. Framgången är given – styrelser och lokalpolitiker jublar. Det trygga är det säkra."

Så väljer Svenska Dagbladets Lars Ring att problematisera vad som skulle kunna vara en förflackning av svenskt teaterliv. Sant? Vad vet jag. Lars Ring har säkert mycket bättre överblick över hela Sveriges teaterliv än jag har som inte alltför nyligen avgången frigruppschef. 

Problemformuleringen bildar grund för ett resonemang om alla chefsförnyelser som är på gång på några av våra stora institutioner. Ring nämner Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern, och vill se någon som inte väjer för det svåra.

"Den stora faran just nu är underhållningstrenden. Tron att publiken bara kommer för att uppleva det lätta. Förhoppningsvis är det faktiskt tvärtom. Att det vi behöver just nu är någon som försöker formulera det svåra", avslutar Lars Ring.

Jag tror att vitsen med våra stora teaterhus är just mixen av det lätta och det svåra, där det lätta inte alls måste vara kommersiellt, slätstruket eller banalt. Där det byggs ett förtroende mellan teatern och dess publik, så att fler vågar följa med till det förmodat smala. Och där det svåra inte nödvändigtvis måste vara högtravande och skrämma iväg publiken till närmsta biograf. 

Låt skadestånden ta höjd för livslånga problem

Robin Nelén har gått i särskolan i 13 år. Det skulle han inte ha gjort. Nu, som ung vuxen, har felaktigheterna upptäckts. Rektorn beklagar, men vad hjälper det Robin?

Dels saknar han den utbildning han skulle fått under grundskole och gymnasietiden. Hur lång tid tar det att ta igen? Vem ser till att han får det? Ska han ta studielån för att själv kompensera skadan kommunen åsamkat honom?

Hur ska han formulera sitt CV i framtiden? 2000 - 2013 Särskola/Gymnasiesärskola 2013 - 2017/18/19/20(?) Komvux grundskola och gymnasium. Hur många arbetsgivare kommer att vara fria från sorterande fördomar och tänka "särskolan betyder inget, han tog ju gymnasiet så småningom"?

Vellinge kommun är mest känt för sina felplaceringar av 2 pojkar i många år. Där har hovrätten fastslagit att kommunen är skadeståndsskyldig, och då Högsta domstolen valt att inte ta upp fallet är den domen slutgiltig. Återstår att se hur stort skadeståndet blir.

För dig som vill läsa mer:
Skolinspektionen har en rapport m de senaste årens kontroller och kommunernas förbättringsarbeten.
Jennie Elfström skrev den här summeringen av rättsläget i januari 2013.

I ovan nämnda rapport från skolinspektionen framgår att det är långt ifrån frid och fröjd i kommunernas arbete med kvalitativa och rättssäkra utredningar för barn som utreds för särskola. Det som är viktigast av allt här är barnets rättssäkerhet. Inte hur svårt det ev kan vara för myndighetsutövaren.

Jag har i ett tidigare inlägg formulerat förslag (som nu också utvecklats i sista punkten)
- Ge barnet rätt till förnyad utredning varje år om barnet själv vill. 
- Ge barnet rätten att själv få välja en ny utredare, inom eller utanför den egna kommunen. 
- Utdömda skadestånd ska ta höjd för sannolikt fortsatta problem genom hela livet

(Corren, Metro, Exp)

När egenintresset skapar rättslöshet.

I Malmö har bostadsrättsföreningen Allskönsro avhyst Roberto Mascaró, då han pga utlandsvistelse inte uppmärksammat att de höjt hyran. Enligt Mascaró handlar det om 510 kronor (sex månader a 85 kronor).

Det finns inget indrivningsärende hos Kronofogdemyndigheten. Föreningen har inte sökt stöd för sitt beslut hos någon domstol eller myndighet.

I Sydsvenskans artikel svarar ordföranden Elena Gayer på frågan om de har ett avhysningsbeslut från myndighet eller domstol:
"Det behöver man inte. Det är ett styrelsebeslut som vi tagit i föreningen. Vi blev uppmanade av våra föreningar på årsmötet att avhysa honom. Jag förstår inte varför jag ska försvara mig för dig. Han borde överklaga det och inte skvallra till tidningen.", svarar hon.

Roberto Mascaró var hyresgäst hos BRF Allskönsro som äger fastigheten. Hyresgästen hos bostadsrättsföreningar har en oerhört känslig position. Den dagen hyresgästen lämnar lägenheten kan den säljas, och med det realiseras ett kapital som går in i föreningens ekonomi. Marknadspriset för lägenheter på adressen är ca 20.000 kronor kvadratmetern. För standardtrean på 75 kvm skulle det vara 1,5 miljoner. 

Grannar har alltså ett möjligt ekonomiskt egenintresse i att hyresgäster försvinner ur föreningens lägenheter. 

Jag var med när hyresgästerna vid Värnhem startade bostadsrättsförening i hopp om att ta över en fastighet på 90-talet. 7 av 8 var intresserade. Redan innan vi ens fått ett pris att ta ställning till började en av grannarna prata om hur vi skulle bli av med "kinesen", tillsammans med en rad argument varför denne inte passade in i grannskapet. Jag blev inte populär när jag talade om att jag aldrig skulle bli delaktig i något annat än ett korrekt uppförande gentemot de som valde att förbli hyresgäster. Nu blev det aldrig en affär. Och tur var kanske det. Vem vet - med majoritetsbeslut så hade kanske jag tvingats vara en del av en förening med tveksam etik?

Genom mitt uppdrag som förste vice ordförande i Sociala Resursnämnden har jag blivit insatt i stadens arbete mot hemlöshet. Det allra, allra viktigaste vi kan göra för att motverka hemlöshet är att hjälpa och stötta människor så de inte blir av med det boende de redan har. Ingen ska kunna bli vräkt för 510 kronor.

Om föreningen begått ett lagbrott när de avhyst Mascaró, så blir den stora frågan hur det hjälper honom om det redan är för sent? När skadan väl är skedd, så kan samma bostad aldrig komma tillbaka. Om föreningen har lagen på sin sida, så måste det till en lagändring. 

(skånskan, SvD, Exp, SVT)  

Förödande fördomar i Glasberga (och resten av Sverige)

Människor som går samman och protesterar mot att man planerar att bygga en social bostad är tyvärr alldeles för vanligt.

Den här gången är det Glasberga i Södertälje det gäller. Men problemet finns över hela landet. Funktionsnormativa som redan bor i ett område tycker sig ha rätt att protestera mot att en LSS-bostad för personer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning byggs i det dom upplever som "deras" område. Det är okunskap och rädsla som lägger grunden för agerandet. Den kan man ju - om man anstränger sig långt längre än man egentligen ska behöva - ha ett visst överseende med. Men själva argumentationen som används är genomgående diskriminerande och byggd helt på fördomar.

I LT-artikeln om Glasberga nämns inte rädslan för prispåverkan på hus och bostadsrätter. Det är annars en av de vanligast förekommande, men den som är "fulast" att uttala. Vad jag vet finns det ingen statistik eller forskning som stärker att marknadspriserna skulle sjunka om en LSS-bostad finns i området. Men även om den statistiken skulle kunna plockas fram, så är argumentet fullkomligt oväsentligt. Det bygger nämligen på att man godtar att normen är att såna bostäder inte ska finnas i bostadsområden.
Men varje sund kommun kräver sociala bostäder i alla områden som byggs eller renoveras. Personer med funktionsnedsättning ska bo tillsammans med oss andra i alla olika områden vi bor i. Mitt i stan och på landet, i de dyra kvarteren och de billiga.

I Glasberga används istället offerkortet som det står "barnen" på. Resonemanget går vanligtvis i såna här banor: Man vet aldrig vad som kan hända. Nån av dom kanske smiter från bevakningen.

Ett bra tips när man tänker såna tankar och är osäker på om man riskerar hamna snett är att prova med att byta ut gruppen man inte vill ha som grannar mot någon grupp människor från en annan mer bekant diskrimineringsgrund. "Vi vill inte ha homosexuella/judar/svarta (välj en av dem) i området, för då sänks priserna. Det är klart de ska få bo nånstans, men det passar inte här, för här finns ju barn. Tänk om nån av dom smiter från bevakningen."

Om det då låter rasistiskt eller homofobiskt eller bara rent uselt ur ett mänskligt perpsektiv, så funkar det inte att säga om personer med funktionsnedsättning heller.

Den här sortens uttalanden blir en sorglig bekräftelse på okunskap. Personer med intellektuell funktionsnedsättning åker buss, går på konsert och har fredagsmys som alla andra. Det borde vara allmänbildning.

Ingen person eller grupp har rätt att peka finger på en annan och säga "den sortens människa passar inte in här". Oavsett hur man kombinerar barn, diagnos och värdeändringar.

(AB)