"Det existerar allt fler teaterchefer som gömmer sig bakom en publiksäker repertoar, skapar nygamla former av ”smörgåsbordsteater” med klassiker och något publikt nyskrivet. En fars. En ungdomspjäs att sälja till skolor. En musikal. Framgången är given – styrelser och lokalpolitiker jublar. Det trygga är det säkra."
Så väljer Svenska Dagbladets Lars Ring att problematisera vad som skulle kunna vara en förflackning av svenskt teaterliv. Sant? Vad vet jag. Lars Ring har säkert mycket bättre överblick över hela Sveriges teaterliv än jag har som inte alltför nyligen avgången frigruppschef.
Problemformuleringen bildar grund för ett resonemang om alla chefsförnyelser som är på gång på några av våra stora institutioner. Ring nämner Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern, och vill se någon som inte väjer för det svåra.
"Den stora faran just nu är underhållningstrenden. Tron att publiken bara kommer för att uppleva det lätta. Förhoppningsvis är det faktiskt tvärtom. Att det vi behöver just nu är någon som försöker formulera det svåra", avslutar Lars Ring.
Jag tror att vitsen med våra stora teaterhus är just mixen av det lätta och det svåra, där det lätta inte alls måste vara kommersiellt, slätstruket eller banalt. Där det byggs ett förtroende mellan teatern och dess publik, så att fler vågar följa med till det förmodat smala. Och där det svåra inte nödvändigtvis måste vara högtravande och skrämma iväg publiken till närmsta biograf.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar