Forskarna och experterna i Malmökommissionen har nu kommit med förslag på sociala åtgärder som ska minska ojämlikheten i hälsa i Malmö. Jag tittar på några av dem:
Med målsättningen att halvera barnfattigdomen fram till år 2020 för att på sikt eliminera den helt rekommenderas följande åtgärder:
• Ta fram och implementera en kommunal handlingsplan för att minska barnfattigdomen, inrätta ett kommunalt familjestöd, öka tillgången till datorer och internet i hemmet hos barnfamiljer i Malmö, höj det kommunala försörjningsstödet och inför tillägg för barns fritids- och kulturaktiviteter för barnhushåll med långvarigt försörjningsstöd samt ge alla barn i Malmö tillgång till gratis kollektivtrafik inom staden. (ur åtgärdssammanställningen)
Vad jag förstår så har Malmö redan budgetsatsningar för att möjliggöra datorer och internettillgång till barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det är bra.
Men den stora, brännande frågan här är försörjningsstödet. Det Tapio Salonen beskriver när man lyssnar på honom, är att studier visar att försörjningsstödet urholkats och inte har samma värde som för 20 år sen. Det räcker helt enkelt till mindre mat, kläder och nödtorft. Under tiden har de som har arbete utvecklat sin köpkraft. Det gäller både om man ser till snitt och i relation till ingångslöner. Samtidigt förändras våra livsnormer. För 20 år sen hade de flesta svenskar inget epost-konto, men alla hade en telefon hemma som satt fast i väggen. Nu har alla epost-konton, och allt färre en telefon med sladd. Ändå upprörs många om barn i en ekonomiskt utsatt familj ses med en mobiltelefon. Den blir symbolen för individuell rikedom. Men är det så? Vet vi det?
Förr ritade man samhällsstrukturen som en triangel, med den breda basen låginkomsttagare i botten, och några få höginkomsttagare i toppen. När vi förbättrade villkoren för de sämst ställda berördes stora delar av samhällskroppen. Nu skulle samma grafiska illustration bli en ruter. Det som förr fanns i botten av triangeln finns nu i mitten av rutern. De längst ner har längre upp än nånsin till en snittstandard, men ingår inte i nån majoritet. Och vi som klättrat till mittenbältet slutade prata om solidaritet ungefär samtidigt som vi fick vår första mobiltelefon.
Intressant är också att det inte finns nåt forskningsstöd för att ökade klyftor mellan lägsta lön och socialbidragsnivå skapar större motivation för den som är utanför arbetsmarknaden att skaffa sig ett jobb. På den tiden vi ritade trianglar för att beskriva vårt samhälles inkomststruktur så var jobben en gemensam angelägenhet, med politiken som ansvarig för ev misslyckanden. Nu har vi ändrat berättelsen, och individualiserat skulden för arbetslösheten. Och om de som tycker det är moraliskt rätt för arbetande att ha mobiltelefon - men inte för dom utan jobb - ska kunna sova gott om natten så behövs berättelsen om människor som inte vill jobba. Och som behöver en stålkur för att klippa sig och skaffa sig ett jobb.
Men detta har alltså inget forskningsstöd, enligt Salonen.
Att som kommun gå före och höja det kommunala försörjningsstödet är ingen valvinnare. Därför blir insatser som når bara barnen lättare att svälja, men hur formar man dem så att de inte pekar ut och brännmärker barn. Jo, man gör det till ett generellt stöd som i förslaget med gratis buss.
Jag tror bägge behövs, både barnspecifika reformer och generella. Gratis buss är förmodligen svårt, när frågan inte är kommunal. Men att säkra att barn inte utestängs från kultur och fritidsaktiviteter borde vara enkelt.
Och jag tror att försörjningsstödet måste höjas för de barnfamiljer som blir långvariga i systemet. I princip borde vi fördela vårt solidariska ansvar över hela landet, jag håller med om det. Men medan vi bråkar om vem som borde ha det politiska ansvaret, så förblir den med fattigast föräldrar fortfarande den med sämst sociala möjligheter till en jämlik hälsa och samhällsdeltagande. Kan vi vänta så länge?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar