Skillnaderna i kulturpolitiken

Kulturen ska bli en valfråga!

Det säger alla med intresse för frågan varje valrörelse. Och sen blir det tyst. Varför?

För att bägge sidor mestadels administrerar kulturpolitik, menar jag. Nya djärva mål saknas. Jag kommer ihåg förra årets kulturdebatt under Almedalsveckan. De blå sa ungefär "vi satsar på barnen genom Skapande skola". Oppositionen sa "vi satsar ännu mer på barnen, men inte genom Skapande skola". Ingen större konflikt att debattera, eller hur? (Numera finns den inte alls. Skapande skola är ok rakt över, typ) Inte ens upphovsrätten/illegal nedladdning - som faktiskt debatterades för några år sedan -blev en kulturpolitisk fråga, utan bara en fråga om integritet för internetanvändaren.

Svenska Dagbladet försöker nu åtminstone ge varje parti en chans att profilera sig på det kulturpolitiska området. I en inledande artikel säger man att om kulturpolitiken ska debatteras, så borde alliansregeringen skicka fram Folkpartiet. Det stämmer. Fp har flera tydliga profiler på det kulturpolitiska området. I Stockholms kulturborgarråds Madeleine Sjöstedts blogg debatteras det friskt. Man kan tycka olika om vad som sägs och görs, men det står inte still. Nu har Jasenko Selimovic anslutit och driver krav på kvalitet stenhårt. Gruppledaren i kulturutskottet Christer Nylander är tredje parten i FPs kulturtrojka. Och - den enda kulturpolitiska ballongen som fick någon form av lyftkraft förra valrörelsen var Cecilia Wikströms (numera EU-parlamentet) lansering av en litteratur-kanon.

Först ut i Svenska Dagbladets serie är Lena Adelsson Liljeroth och Leif Pagrotsky. Jag sympatiserar starkt med att Lena Adelsson jobbar med tillgängligheten till kulturen för personer med syn eller hörselnedsättning. Det nämns inte i intervjuerna, men i Almedalsutfrågningen igår gav hon besked om att det ev utrymme för nya insatser som kan uppstå för kulturen nästa år går till (förutom lösning på pensionsproblem) tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Vackert så, säger jag, och hoppas på ett rejält tillskott vid alliansseger.

Men om jag ska klistra var sitt ord vid deras Svenskan-intervjuer, så är det Pagrotsky som får "tillgänglighet" (dock ej i funktionshinderbetydelse). Adelsson får "entrepenörskap" som rubrik på sin. Pagrotsky pratar om att föra ut kultur till hela landet digitalt, så att fler får se. Att länsmuseerna ska kunna låna från de nationella, så fler får se. Att inträdena till museerna ska bort, så fler har råd att se.

Intervjun med Adelsson uppfattar jag mer som ett samtal om den ekonomiska administrationen av kulturen. Där kulturarbetarens (nya?) roll som entrepenör betonas. Och som Reinfeldt följde upp i sitt allmänintresse/särintresse-tal i Almedalen. I sitt exempel på att nämna särintressen gav Reinfeldt fem exempelord: företagare, pensionär, sjuksköterska, kulturarbetare och arbetslös. Sen byggde han sammanhang av dessa ord. Enligt Reinfeldt så är skräckmodellen typ att regeringen tvingar företagaren att bli pensionär, då får vi inte råd med sjuksköterskan för alla pengarna går till bidrag till arbetslösa kulturarbetare. Be Reinfeldts talskrivare att peka på ett negativt särintresse och han väljer en arbetslös kulturarbetare. (Se talet här)

Här finns ju trots allt en skillnad i vad man väljer att tala om, även om det inte finns någon större konflikt runt de olika ställningstagandena. Vem tycker att kvalitet inte ska betyda nåt? Att det ska bli svårare att ta del av kultur? Att kulturen behöver färre entrepenörer?

Själv hoppas jag att någon väljer att ta upp demokratibegreppet i den kulturpolitiska debatten. Frågan om vilkas röster som får höras. Om hur vi motverkar att den informations och upplevelsemängd som dränker oss varje dag mest innehåller köp-uppmaningar, blir allt mer likriktad ju större konkurrensen blir och vars placering styrs av hur mycket pengar platsen kostar.

Men även ur ett ekonomistyrningsperspektiv borde kulturpolitiken ha en större roll. Sverige är bland de ledande i världen när det gäller utvecklingen för de kreativa näringarna. Här finns framtidens sysselsättning och konsumtion. En generös och öppensinnad kulturpolitik bygger grund för kreativa och konstnärliga människor. Några av dom har antagligen gått på A-kassa någon gång i livet. Imorgon försörjer de Sverige med framtidstro och sysselsättning.