Idrottens problemformulering

Idrotten har många problem. I Malmö såg jag för några år sedan den utmärkta pjäsen "Fotbollsbögen" av Mårten Svedberg. Omklädningsrummets homofobi plockades isär på ett suveränt sätt. En föreställning som skulle behöva ses i varenda omklädningsrum - där den faktiskt till stor del spelats! (Stockholmare - passa på o se den på Pride 30 juli kl 16 på Pride House, Kulturhusets tak)

Föräldrar som beter sig som idioter på sidlinjen är ytterligare ett problem. Genusperspektivet på kommuners stöd för olika idrotter behöver verkligen tas tag i. Rasistiska skällsord från läktarna och mellan spelarna måste bort. Manlig definitionsrätt på idrott måste tas bort (ni vet - grabbarnas fotboll är fotboll medans tjejernas är damfotboll). Utsortering i unga år borde vara ett jätteproblem. Och frågan om fattig och/eller rik bakgrunds påverkan.

I den sistnämnda frågan har Lena Andersson helt andra utgångspunkter än mina i sin kolumn i DN. Enligt henne väljer överklassen och borgerligheten bort idrotten för att satsa på civila lönsamma karriärer. Idrotten är enligt Andersson desperationens väg, arbetarungdomarnas väg bort från monotona och lågbetalda jobb.

Det rimmar illa med den fritidspolitiska forskning som jag i olika omgångar fått möta. Där finns problem med dyra utrustningar och krav på föräldraengagemang som sorterar bort barn i fattiga eller ensamföräldrars familjer. Man skulle kunna säga att kommunernas aktivitetsstöd går mest till rika pojkar och minst till fattiga flickor. Hur kommer det sig då att alla arbetarbarnen blir bäst och hamnar i vm, när de missgynnas som barn?

Andersson hävdar också att lagidrotten är en metafor för krig, till skillnad från soloidrotten. Och att den kräver blind lydnad. Som exempel tar hon upproret i Frankrikes VM-lag, där Anelkas offentliga kritik ledde till konflikt, avstängning, spelarstrejk (ledd av Evra, son till en diplomat), avböjda ursäkter och fokus på allt annat än fotboll. Detta uppfattades som skandal, och Andersson tar det som intäkt för att lagidrott generellt och fotboll speciallt inte tillåter egna uppfattningar. Att den kräver blind lydnad till ledaren.

Det tror jag är rena dumheterna. Fotboll går, precis som Andersson pekar på, ut på att vinna matcher. Engagerade medarbetare vinner fler matcher, får fler supportrar, vinner mer framgång än de som placerats i tvångströja. Så är det på fotbollsplan, på teaterscenen och förmodar jag på DNs redaktion. Jag tror att man förutsätter och uppskattar att människor fungerar olika. Att de har temperament. Att man är missnöjd när det gått åt helvete. Och att man rättar sig efter varandra, då alla vet att ett lags potential är större än summan av de enskilda individernas. För att man ska våga/kunna göra fel, avvika, vara egen, misslyckas så krävs att inte alla delar i processen sköts i tabloidformat med skandalintresse.

Så är det i alla gruppdynamiska processer där man ska leva upp till något, tror jag. På plan, på scen och på redaktion. Eller varför ser vi aldrig DNs medarbetare öppet gräla med varandra i andra tabloider? Jag tror konkurrenterna glatt skulle ta emot sånt tjafs. Är det för att ni så blint lyder ägarna och ledarna? Eller för att alla helt naturligt hela tiden tycker likadant utan minsta avvikelse om allt?

Anderssons bild är att i individuella idrotter petas man inte. "Den som är sämst blir inte petad och inte syndabock. Ingen mordhotar den som sviker, för man sviker ingen", skriver hon. Ludmila Engquist någon? Eller var det för att hon gått över till det kollektiva bob-åkandet som hatet vällde över henne efter dopingen?

Men man behöver inte gå så långt ens. Den som misslyckas i sin friidrottsgren blir inte uttagen till VM, EM, OS. Den får inte sponsorerna eller stödet av respektive förbund. Och när DN summerar det årets OS eller VM så listar de tabeller på vilka som glatt oss och vilka som floppat, misslyckats, fått minus eller nån annan stämpel som Andersson anser de förskonade ifrån.

Anderssons poänger om könsseparatism är däremot angelägna. Så angelägna att hon inte borde behöva skrika "krig" för att höras.