På premiären sitter ansvariga politiker i publiken. Humorn är skruvad. Alla skrattar konstant. 40 minuter in i pjäsen dyker Kerstin och Evert upp ur var sin stor soptunna, som vore det Becket med krukorna, och knackar på varandras lock. De lånar kaffe av varandra, utbyter artigheter och stänger sina lock efter sig. Detta ses av en man på studiebesök som just fått veta att Malmö har världens bästa omsorg. När han frågar hur soptunnor rimmar med "världens bästa", så rycker tjänstemannen som sagt så ut. Han blir - efter att ha bytt om i en rökfylld telefonkiosk till blå trikåer med ett rött "O" på bröstet - Omsorgsmannen!
Omsorgsmannen flyger till soptunnorna. Han knackar på. På frågan varför de bor i soptunnor, så svarar Evert:
- För att hon inte har nån gruppbostad. Och jag för att jag har kackelackor i min.
Omsorgsmannen tänker en kort sekund och utbrister:
- Men då kan väl du flytta över i hennes soptunna, så har ni ju båda en gruppbostad utan kackelackor. Jädrar, vad bra man kan få till det ibland!
---
En del saker har inte förändrats på 16 år. Lägenheterna i Rosengård har fortfarande kackelackor, och personer med intellektuell funktionsnedsättning tvingas fortfarande vänta mer än lagen föreskriver på sin rätt till anpassat boende.
Glädjande nog säger ansvarigt borgarråd Katrin Stjernfeldt Jammeh att det inte beror på pengar. Lågkonjukturen försenar byggprojekt och prognoserna har varit fel, är de huvudsakliga förklaringarna.
Det kan kvitta, menar jag. För den som väntar på anpassat boende hjälper inte förklaringar, oavsett hur bra eller dåliga dom är. Och Malmö är inte ensamma. Det här händer överallt och över tid.
Måhända ett tecken på att frågan inte nått sin fulla prioritering än.
Skånskan 1, 2, 3.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar