Är ni offer nu igen!?

Mediekrönikören Rebecka Åhlund (SvD) tycker sig ha funnit en skarp analys av det inledande avsnittet av SRs "Välviljans apartheid". "P1-serien Välviljans apartheid tycks gå i samma fälla som man vill eliminera: att se människor med funktionshinder som enbart offer", skriver Åhlund i ingressen.

De tre medverkande med egna funktionshinder - Katarina Hahr, Jonas Franksson och Karin Eriksson, både beskriver erfarenheten av liv med och utan assistans - och är kritiska till den förändringsprocess som inletts. En process där man är rädd för att inte längre kunna komma utanför dörren.

Åhlund utvecklar sin kritik: "Tyvärr genomsyrades Välviljans apartheid av samma förförståelse som jag trodde var den man ville krossa när jag hörde programtiteln: den om att alla människor med funktionshinder alltid är enbart offer. De är arga, besvikna, ledsna, och enda anledningen till att någon vill prata med dem är just deras funktionshinder. Det händer ju inte att en rullstolsburen får uttala sig om, säg, klimathotet, som en vanlig medborgare."

Nej, just det. Andelen personer med funktionsnedsättning i Sverige räknas i miljontal. Andelen medverkande i media med funktionsnedsättning räknas i delar av promille.
Personer med funktionsnedsättning borde finnas med på alla platser, alla nivåer. Makt, pengar, representation. Precis som kvinnor borde ha lika lön för lika arbete, samma möjligheter till chefsjobb, sin beskärda del av attraktiva krönikörsuppdrag på SvD och få uttala sig i medier om annat än hur det är att vara kvinna.

Nu är det inte personer med funktionsnedsättning som utövar diskriminerar vid rekrytering till jobb i media. Det är inte journalister med funktionsnedsättning som undviker att prata med klimatinsatta människor med funktionsnedsättning. Det är jättebra om t.ex. Rebecka Åhlund vill börja ändra den situationen genom att trycka på internt på SvD. Hade yrkesmänniskorna utan funktionshinder gjort sitt yttersta för att skapa jämlikhet oavsett funktionsförmåga i sin verklighet, så hade människor med funktionsnedsättning inte behövt föra en kamp mot diskriminering innan de får uttala sig om klimathotet.

Elena Pecaric heter en kvinna ett flertal fysiska funktionsnedsättningar. Hon är ordförande i en slovensk Independent Living-rörelse. Deras förening har genom lobbyism skapat en organisation med fler än 100 assistenter trots att Slovenien saknar lagstiftning om assistans. De har skaffat sina lokaler genom gemensam ockupation av gamla armelokaler tillsammans med HBT-rörelsen. I det senaste presidentvalet lyckades Elena Pecaric genom lobbyism och aktivism få ihop antalet namnunderskrifter från folket och stöd från parlamentsledamöter för att kunna kandidera. TV-studios fick byggas om, och Elenas 7 medelålders funktionsdugliga manliga konkurrenter till presidentposten tvingades debattera försvarsfrågor och klimat med henne.

Jättebra att hon fick chansen att säga nåt om klimatet, eller hur? Men om inte hon samtidigt fört kampen om assistans så hade varken hon eller någon annan med funktionshinder fått universitetsutbildning, jobb, eller ens möjligheten att ta sig till den TV-studio där debatten hölls. Det gäller givetvis också de hon utmanade om presidentposten.

Det är Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och alla andra med makt och inflytande över media som ska skapa jämlikhet för alla och se till att alla sorters röster hörs i olika sammanhang. Inte den diskriminerade när den får sin promilleandel av mediebruset.

Fanns det då inget bra i Rebecka Åhlunds krönika. Jo. 1 - Hon har lyssnat på programmet och valt att bevaka något som en person med funktionsnedsättning står bakom och 2 - hon drar sig inte för att kritisera pga funktionshinder. Oavsett att hennes kritik skjuter snett, så är det faktum att hon lyssnat och avfyrat kritiken ett steg i rätt riktning.

Från alla andra hör vi tystnad.


Andra röster: Jonas Franksson, Emily Felderman.
Programmet i webradio här.

(Jag har, innan detta skrivs, blivit tillfrågad om medverkan i ett senare avsnitt av nämnda programserie)