Alla barn ingår inte i begreppet "alla barn"

Det måste bli kontentan när man läser statssekreterare Bertil Östbergs svar i Sydsvenskan. "Hade vi valt att göra särlösningar i angelägna frågor hade det tagit 3–4 år att få en ny skollag", säger han i artikeln. Och då prioriteras att göra en ny skollag som bara har bärighet för majoriteten av eleverna. De som är undantagna är de som har, kanske har eller kanske inte har ett funktionshinder.

Jag tror inte på något sätt att det här avspeglar ett parti eller blockpolitiskt förhållningssätt till hur funktionshinderperspektivet kommer in i lagstiftningsarbetet. Det går säkert att hitta exempel hos varje sittande regering. Men det här förhållningssättet gör problematiken så mycket allvarligare. Utanförskapet blir inte bara något som drabbar individen, det manifesteras i maktutövandet också.

Som en kommentar till att nya skollagen inte innehåller några krav på återutredning av personer med för tillfället konstaterade lindriga utvecklingsstörningar i gjorda utredningar säger Östberg: "Att lagstifta om det ter sig lite för omfattande och mer resurskrävande. Blir det nya åtaganden för kommunerna ska det finansieras från första kronan"
Undertext: Det vill vi inte betala för. Rättssäkerheten har ett pris, och en ny utredning per person i riskgruppen är för dyrt för upprätthållandet av dessa medborgares rättssäkerhet.

Det är ett undermåligt agerande, minst sagt.

Även om man bortser från individens rättssäkerhet - som i sig borde vara ett skäl för återutredning oavsett kostnad - så borde även en ekonomistyrnings-fanatiker förorda återutredningar. Vi har ökat inskrivningarna till särskolan med 165% sen 90-talet. Det borde ge en ledtråd till att här kan det finnas en och annan som hamnat fel. Risken att personer i särskolan tvingas till livslångt utanförskap från arbetsmarknaden och beroende av försörjningsstöd är uppenbar. Att återutreda gynnar både individernas rättssäkerhet och samhällsekonomin.

De strukturella bristerna bekräftas när det kommer till myndighetsutövning. Ingen har som uppgift att granska. Skolverket har riktlinjer, men ingen tillsyn. För vilka andra grupper människor hade vi godkänt ett sånt här maktutövande utan kontroll, uppföljning och möjlighet till revidering?

(Parentes 1: Detta gäller inte bara skolan. Riksdag och departement hade igår en artikel om brister i kontrollen av överförmyndarnas arbete. Ur artikeln: "Riksrevisionens slutsats är att regeringen måste stärka bevakningen av rättssäkerhet och likabehandling för de personer som har förmyndare eller god man. Regeringen bör också överväga om det nuvarande systemet med överförmyndare är ändamålsenligt, anser Riksrevisionen."
Även detta är en återupprepning av redan tidigare framförd kritik.)

(Parentes 2: Jag har tidigare i min karriär jobbat i särskolans alla stadier och grenar. Jag har mötts av kolleger som brinner för sitt jobb och utför ett jättebra arbete. Jag har sett elever blomstra utifrån sina möjligheter. De här inläggen handlar inte om någon brist i särskolan. De handlar om brister i den politiska styrningen och skolans sorteringsmekanismer.)

Mer i media idag:
Sydsvenskan - "Jag ville bevisa något"
Tidigare inlägg i mina bloggar:
Problemet med felinskrivningarna till särskolan är strukturellt
Snart ökar anmälningarna till särskolan
Vad gör Vellinge för fel?
Det räcker inte att bara bli förbannad