Barnens fattigdom är vår

Barnfattigdom. Det är få ord som gör mig så upprörd. Barnets beroendeställning till sina föräldrar skapar ett extra djup i problematiken.

Nej, jag har inga enkla svar. Men jag tror det här perspektivet behöver komma in oftare. Den sammanlagda resultatet av vad barnfattigdomen riskerar att bidra till borde vara stort. Brottslighet kan ha socioekonomiska orsaker, studieresultat blir inte lika bra när man inte får tillräckligt med mat, människor i fattigdom drabbas oftare av ohälsa...

På 90-talet träffade jag en man på företagsekonomiska institutionen i Lund. Jag ville inför en konferens få tag på någon som kunde tala under den något kontroversiella rubriken "storfinansens syn på barn". Konferensen blev aldrig av, men i researchen fick jag möjlighet att lyssna på hans resonemang.

Enligt honom så kostade (då) en värstingkarriär när en person är mellan 13 - 20 år 10 miljoner kronor. Det betyder att under förutsättning att vi i tidigt skede kunde identifiera personen som riskerade problemen, så skulle i stort sett vilka åtgärder som helst vara samhällsekonomiskt försvarbara.

Barn i fattigdom är inga värstingar. Men jag tror att problematiken skapar fler kostnader än att aktivt hjälpa barnet och dess familj ur fattigdomen. I likhet med exemplet ovan så tror jag att de flesta åtgärder som lyfter barnet ur sin kris är försvarbara.

Om det nu är så att barnet skulle må bra av hjälp, och att det är samhällsekonomiskt försvarbart - vad är det då som stoppar oss?

Media:
Sydsvenskan 1, 2, 3, 4.