Debatten om skolan har hittills varit inriktad på att om alla bara tar av sig kepsen (i en del fall slöjan), stänger mobilen och lyssnar på den i katedern, så blir det bättre. Och att fler prov och betyg är bra för elevens utveckling.
Sen ska vi dela upp mer. Teoretisk elit ska få sin grej, och de praktiskt lagda ska få sin grej. Och så ska större procentsats klara godkänt i grundskolan.
En enkel väg att klara det sistnämnda är att ta de som av någon anledning har svårt att lära sig och sätta dom i särskola. En skolform där lagen kräver att eleven ska ha "ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder" eller så ska barnet lida av autismliknande tillstånd. (expressen)
Inskrivningarna har mer än fördubblats sen 90-talet. Detta samtidigt som prenatala tester kommit att användas allt mer. Är det nån som köper att det föds fler barn med utvecklingsstörning idag än på 90-talet? Om inte måste ökande inskrivningar till särskolan ha en annan orsak. Och jag har svårt att tro att det är eleverna och deras föräldrar som trycker på och initierar särskoleplacering i de tveksamma fallen.
Här finns verkligen utrymme för en skolpolitisk debatt. Hur ska vi säkra att utbildningsväsendet inte skickar barn till särskolan som inte hör dit? Det kan omöjligt vara för barnets bästa att gå i en skolform som i nästa led så när som på en väldigt liten procentsats leder till ett liv med förtidspension.
Det handlar om rättssäkerhet, och det handlar om beslut som har livslånga effekter. Här är tre förslag där vi skulle kunna börja diskussionen:
- Ge barnet rätt till förnyad utredning varje år om barnet själv vill.
- Ge barnet rätten att själv få välja en ny utredare, inom eller utanför den egna kommunen.
- Inför viten för kommunala felinskrivningar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Håller med dig Kejlle, det är viktiga frågor du ställer och jag håller med dig i dina två första förslag. Det med vite för kommunala felinskrivningar, nja - jag skulle hellre att kommunen blir skadeståndsskyldig gentemot barnet. Hos barnet kan pengarna komma till nytta och förhoppningsvis skänka viss upprättelse. Ett vite blir lite som att slänga pengarna i ån - skolan är (tyvärr redan) resurssvag om du förstår vad jag menar. Även om hot om vite kan komma att förhindra slentrianmässiga inskrivningar av barn på särskolan.
SvaraRaderaVi måste definitivt prata mer om det här. 17/4?
Och jag håller med dig Kristoffer.
SvaraRaderaMin tanke är att det måste vara dyrare att göra fel än att göra rätt, för ekonomistyrningen är en så stark kraft. Men självfallet bör barnet vara den som får upprättelsen/pengarna. Vite är då kanske fel ord...
Men är det verkligen bara "felinskrivningar" det handlar om. Blir inte segregeringen ett sätt att göra personer med funktionsnedsättnigar till "de andra"?
SvaraRaderaFörlorar inte alla på att barn skiljs åt på ett sätt där kontakten många gånger upphör?
Barnen med funktionsnedsättning förlorar kontakten med jämnåriga och stora delar av samhället, kanske under hela livet.
Barnen i grundskolan förlorar kontakt med jämnåriga som skulle kunna ge dem viktiga insikter om livet, att vara människa, etik och människovärde som oberoende av makt, status pengar, intelligens eller skönhet etc.
Unga människor behöver bry sig om andra, känna ett värde och en glädje i att hjälpa. Viktiga delar tas ifrån alla genom segregeringen.
Jag tycker att vi måste belysa detta!
Jag och min man funderade igår på detta efter vi hade varit på utvecklingsamtal med dottern (utan funktionshinder) och vi tillsammans med hennes lärare gick igenom alla dessa sidor med omdömen som läraren hade skrivit om vår dotter.
SvaraRaderaOm alla målen som de ska klara av att uppnå..
Vår son med ds kommer nog inte att klara av dessa målen i samma ålder.
Inte för att vi föräldrar kommer att ha samma mål på honom men skolan?
Är dessa omdömen ett sätt för att kunna hjälpa och fånga upp de barn som har svårare för vissa saker eller är det för att kunna sortera ut de barn som uppnår målen - och inte uppnår dem?
En från Norge skrev till mig att där är det praxis att alla barn med ds (eftersom vi pratade om vår son) går i vanlig skola.
Man hör från flera håll i andra länder att barn med speciella behov går i vanlig skola.
Men i Sverige ökar inskrivningarna i särskolorna hela tiden!
Varför?
Varför vågar inte Sverige satsa?
En vän till mig som är nyutbildad lärare säger att det heter en skola för alla men det fungerar ju inte i praktiken, hon hinner inte med som det är idag menar hon..
Detta får de lära sig från början i lärarhögskolan..
Så sorgligt..
Förresten Kjell..
Jag är så glad!!
http://www.kristianstadsbladet.se/article/20100412/BROMOLLA/704139913/1019/&/Fel-sak-bevisades-%E2%80%93--DO-overklagar-forskoledom
Kram Mia
@Mia - "Är dessa omdömen ett sätt för att kunna hjälpa och fånga upp de barn som har svårare för vissa saker eller är det för att kunna sortera ut de barn som uppnår målen - och inte uppnår dem?"
SvaraRaderaDet är en extremt viktig fråga som du ställer. I teorin är det tänkt att omdömena ska hjälpa och stödja och vara ett redskap att "testa" fram rätt inlärningssätt/didaktik för eleven. På vilket vis lär sig eleven bäst.
Tyvärr är det i många fall så att det saknas resurser för att på allvar individualisera hjälpen till de elever som behöver extra stöd. Det är enklare att ha en särskola där de som behöver extra stöd och en vanlig skola för dem som klarar sig bra utan. Enkelt organisatoriskt att exkludera och segregera istället för att inkludera - men knappast fördelaktigt i samhällsutvecklingen. Hans träffar huvudet på en av spikarna i sin kommentar.
Jag för en allmänkritisk diskussion om bland annat de frågor - med modifikation - du ställer på min blogg just nu.
@Kjelle - ...fast som sagt, hotet om vite kan få utredningarna att bli bättre. Alltså verka mer förebyggande än hotet om skadestånd...