Nu stramar kommunerna åt

Två exempel på samma dag i nyhetsflödet:

I Höganäs kommun nekas Therese Hegelund ett boende i teckenspråkig miljö utanför kommungränsen. Socialnämnden tycker att de kan ordna ett likvärdigt alternativ. Det låter konstigt. Skulle lilla Höganäs ha många brukare med samma dubbla funktionsnedsättning (intellektuell + hörsel). Eller menar man att det räcker med att (delar av?) personalen behärskar teckenspråk? Eller kanske det enklare teckenkommunikation, som är vanligare inom omsorgen?

Therese föräldrar menar att hon blir socialt isolerad utan kompisar som använder teckenspråket och med bara en liten del av personalen som kan kommunicera med henne.

Märkligt agerande också av socialnämndens ordförande, när hon tillsammans med tolk och handläggare väljer att besöka Therese på fritids för att ta reda på var hon själv vill bo. Myndighetsutövare med makt och kommunikationsövertag på möte med oförberedd utvecklingsstörd kvinna som inte fått välja vilket stöd hon vill ha i samtalet är inte ett etiskt försvarbart förhållningssätt, anser jag.

Har Höganäs ändå rätt? Det kan inte jag avgöra från HDs artikel, men trenden är att det blåser allt snålare runt sånt där omtanke om personens bästa ska vara riktmärket.

Det andra exemplet är från Piteå. Kammarrätten har gett Piteå rätt att dra in kontaktpersonerna från personer med intellektuell funktionsnedsättning i två fall.

Det går givetvis inte att avgöra om Piteå har rätt eller fel enligt lag från artikeln i Piteå-tidningen. Men kommunen anser att hela 17 personer inte längre har det personliga behov som en gång avgjorde att de fick rätt till kontaktperson. Det som gör dessa bedömningar av personliga behov etiskt svåra att tugga är verksamhetschefen Agneta Johanssons uttalande: "När vi gjorde underlaget så räknade vi fram att cirka 30 av 52 personer måste undvara sin kontaktperson för 2010 för att vi ska spara in pengarna som behövs".

Där finns drivkraften.

Min gissning är att Höganäs och Piteå inte är ensamma.