Marteus sammanfattar vår politiska uppgift

Ann-Charlotte Marteus skriver i veckan i Expressen en ledare med titeln "Apartheid, den rara versionen". Den sammanfattar väl vår framtida politiska uppgift.

Jag lägger ut hela texten. Det blir ett långt citat. Men med lite kritiska ögon borde varje politiskt parti inse att inget av oss är tillräckligt bra på att prioritera den här delen av en önskad samhällsutveckling.



"Är du normal, lille vän? Om inte, var lugn, för i Sverige har vi lösningen för just dig: utstötning. Fast på ett trevligt sätt.


Det var inte Alliansen som hittade på "arbetslinjen". Den är av mycket gammalt datum. Mycket svensk. Svensken får i hög grad sin identitet genom sitt arbete.
Så det är ingen slump att svensk jämställdhet har handlat mycket om kvinnors rätt och möjlighet att förvärvsarbeta. "Dagis åt alla!" är very Swedish, indeed.
Alltså borde en minoritets deltagande i arbetslivet säga rätt mycket om dess status i Sverige. Om en stor andel av individerna jobbar, torde det vara ett tecken på att samhället tar minoriteten och dess behov på allvar.
Då kan man säga, om personer med funktionshinder: Status Plattfisk.

I P1:s serie "Arbetsförmedlingen, ja, jag vill bara gråta när jag tänker på den. Där var man ju ifrågasatt bara man klev innanför tröskeln - varför man överhuvudtaget kom dit, varför man inte gick och sökte om förtidspension."
Särlösningar verkar vara den svenska modellen: förtidspension i stället för tillgång till arbetslivet, färdtjänst i stället för tillgänglig kollektivtrafik.
Varför blev det så? Varför är världens bästa land inte världsbäst för människor med funktionshinder? För att Sverige är bra på att resonera i termer av klass och kön. Punkt. Alla andra parametrar tillhör andrasorteringen. Och de som tillhör andrasorteringens kategorier blir föremål för välfärdsstatens "stöd", ty de definieras som permanent "svaga".

I stället för "funktionshindrades rätt till stöd från samhället" borde vi rimligen tala om "arbetande funktionshindrades rätt till resurser". Arbetande småbarnsföräldrar har ju fått hur mycket resurser som helst för att klara arbetslivet: finaste arbetsmiljö, barnomsorg, föräldraledighet och otaliga andra ting.
Funktionshindrade behöver rullstolsramper, bredare dörrar, tolkhjälp, personlig assistent och en massa annat, beroende på individ. Det borde vara självklart.
Men politiska partier vinner inga val på att flirta med dessa individer. Så hur kan de sätta kraft bakom kraven?
Skadestånden vid diskriminering skulle kunna höjas - rejält. I "Välviljans apartheid" berättas om läraren Johan Bredberg som inte fick jobb, trots att han var den enda behöriga sökanden, för att han sitter i rullstol. Han fick 55 000 kronor i skadestånd.
Det är kaffepengar för en skola. Lägg till några nollor, så lär sig nog arbetsgivarna att integrera mera.
Men Bredberg kan för det mesta inte komma till anställningsintervjuer. Bokstavligen. Det finns inte ramper eller hissar ens i kommunala skolor. Sådant borde också kunna leda till saftiga stämningar.
Men många struntar i att anmäla, bland annat för att ärendena tar åratal att utreda. Och så måste ju diskriminering bevisas, vilket inte är lätt.
Det är synd. Allt borde anmälas, så att volymen börjar tala - skrika - för sig själv.

I programmet sades att knappt hälften av de offentliga arbetsgivare som tillfrågades i en undersökning, nyligen, kunde tänka sig att anställa en funktionshindrad.
Reaktionen från arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, som fanns med i studion:
"Det är ju skandal!"
Men någon kvotering vill Littorin inte ha. Han efterlyser i stället "attitydförändringar".
Okidoki. Hur attityden till funktionshindrade i arbetslivet ska förändras så länge nästan ingen vanlig svensk har träffat en funktionshindrad i arbetslivet, förtäljer dock inte historien." (Marteus, Expressen 16 feb)