Hatbrott mot personer med funktionsnedsättning

Han skulle gå hem från en födelsedagsfest. På vägen blir den mannen med intellektuell funktionsnedsättning, och några av hans vänner, brutalt nedslagna av 6-7 unga män. Enligt åtalet ska en av dem hoppat på hans huvud, och resten sparkat mot huvudet när han ligger ned.

Hatbrott? Dvs ett brott där hat mot en viss sorts människor var anledningen till brottet? Vet inte. Och det kommer inte att prövas, för vi har ingen hatbrottslagstiftning som omfattar personer med funktionsnedsättning. Det har man i andra länder. Där visar statistiken kraftigt förhöjda frekvenser för personer med funktionsnedsättning som brottsoffer.

För mig är det svårt att förstå att vi väljer att inte omfatta personer med funktionsnedsättning när det gäller hatbrott. Med omvärldens statistik i minnet, så måste det bero på att vi antingen tror att hatet av någon anledning inte finns hos oss, eller att vi inte tycker det är värt att motverka det. Bägge alternativen är lika skrämmande dåliga.

Det har i sommar protesterats runt om i Sverige mot planerade gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning i vissa bostadsområden. Ett av argumenten som återkommer är rädslan för att grannarnas barn ska råka illa ut.
Den rädslan har inget verkligt eller statistiskt underlag som helst.

Istället för att skydda sina barn mot personer med funktionsnedsättning borde vi ägna oss åt fostran av våra barn så de inte växer upp med hat mot människor som inte är som dom.

Men för beivrandet av de brott som ändå sker, så räcker inte barnuppfostran.  Vi behöver en lagstiftning om hatbrott som innefattar funktionsnedsättning.

(skånskan)

När blev det ok att slå barn?

Dokument inifrån ikväll: Vuxna som slår barn bedöms regelmässigt som lindrig misshandel, ibland till och med bortförklaras barnets upplevelse med rena påhitt. Den vuxne ska ha rätt att upprätthålla sin respekt. Media och folk i samhällsomgivningen står upp för misshandlaren. Den ville ju bara hålla ordning. Barnet var väl inte helt oskyldigt? T.o.m. lagstiftaren Jan Björklund tillåter sig i ett tv-inslag att utifrån generella gissningar ställa sig på en misshandelsanklagad lärares sida. Och Högsta domstolen sänker straffet i ett mål av misshandel gentemot barn ett år efter att riksdagen tagit en lagändring som stärker barnets rättsskydd.

Bjästa någon?
Hederskultur?

Sluta döma personer med utvecklingsstörning till fängelse

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många.

1991 togs begreppet "sinnesslöhet" bort ur brottsbalken. Personer med måttlig eller svår utvecklingsstörning faller under "psykisk störning", men det gör inte de med en lindrig utvecklingsstörning. Ett stort antal av dessa personer får varken psykiatrisk vård (om det skulle behövas) eller den skyddstillsyn som ska vara alternativet. De hamnar i fängelse. Väl där vet vi inte vem som är vem, och vård/rehabilitering blir obefintlig.

Grunewald avslutar: "Antalet fångar med intellektuella funktionshinder har uppenbarligen ökat. De måste identifieras och erhålla en vård anpassad till deras begåvningsnivå. Förslaget om slutet boende är helt underdimensionerat. Rättpsykiatrin och domstolarna bör vara än mer restriktiva i att rekommendera/döma en person med utvecklingsstörning till fängelse.

Det är märkligt att inget parti har stått upp för de intellektuellt funktionshindrade som begått brott och att ingen organisation har bevakat deras rätt till en human och meningsfull vård. En uppgift för läkarsamfundet?"

Ja, och för oss. Det är inte den enda frågan där vi sviker de som bäst behöver politisk representation.

(Moomsteatern har gjort pjäs om detta. Läs mer på Teater & Funktionshinder)

Pinsam pajkastning

Leif GW Perssons utredning har gett svidande kritik för Dalapolisens inkompetens i handläggningen av Pernilla-mordet. Man missade mördaren trots att han fanns tydligt tipsad om tidigt i utredningen. Förövaren hann därmed med att ta ytterligare ett liv - Englas.

Igår debatterades Perssons slutsatser i SVTs Agenda. De som skulle lyfta blicken och dra slutsatser var Tomas Bodström (s) och justitieminister Beatrice Ask (m).

Det blev en pinsam pajkastning, där bägge förföll till att ta varje chans att försöka pika den andre för t.ex. vem som skapat minst antal nya poliser de senaste åren. Som om blundern att inte dna-testa mördaren berodde på vilken minister som satt i Rosenbad?

Pernillas och mina sommarstigar korsades ett antal skärgårdsdagar som barn, via våra respektive föräldrar och farföräldrar. Kanske är det den kopplingen som gör att jag upprörs mer än annars. Men måste verkligen varje tillfälle tas i akt för en partipolitisk poäng? Bodströms och Asks agerande kan bara - förutom irritation - ha skapat röster för samtliga andra partier.

Bodström/Ask/Dalapolisen i axplock: Expressen, exp igen samt BLT.

Alla barn ingår inte i begreppet "alla barn"

Det måste bli kontentan när man läser statssekreterare Bertil Östbergs svar i Sydsvenskan. "Hade vi valt att göra särlösningar i angelägna frågor hade det tagit 3–4 år att få en ny skollag", säger han i artikeln. Och då prioriteras att göra en ny skollag som bara har bärighet för majoriteten av eleverna. De som är undantagna är de som har, kanske har eller kanske inte har ett funktionshinder.

Jag tror inte på något sätt att det här avspeglar ett parti eller blockpolitiskt förhållningssätt till hur funktionshinderperspektivet kommer in i lagstiftningsarbetet. Det går säkert att hitta exempel hos varje sittande regering. Men det här förhållningssättet gör problematiken så mycket allvarligare. Utanförskapet blir inte bara något som drabbar individen, det manifesteras i maktutövandet också.

Som en kommentar till att nya skollagen inte innehåller några krav på återutredning av personer med för tillfället konstaterade lindriga utvecklingsstörningar i gjorda utredningar säger Östberg: "Att lagstifta om det ter sig lite för omfattande och mer resurskrävande. Blir det nya åtaganden för kommunerna ska det finansieras från första kronan"
Undertext: Det vill vi inte betala för. Rättssäkerheten har ett pris, och en ny utredning per person i riskgruppen är för dyrt för upprätthållandet av dessa medborgares rättssäkerhet.

Det är ett undermåligt agerande, minst sagt.

Även om man bortser från individens rättssäkerhet - som i sig borde vara ett skäl för återutredning oavsett kostnad - så borde även en ekonomistyrnings-fanatiker förorda återutredningar. Vi har ökat inskrivningarna till särskolan med 165% sen 90-talet. Det borde ge en ledtråd till att här kan det finnas en och annan som hamnat fel. Risken att personer i särskolan tvingas till livslångt utanförskap från arbetsmarknaden och beroende av försörjningsstöd är uppenbar. Att återutreda gynnar både individernas rättssäkerhet och samhällsekonomin.

De strukturella bristerna bekräftas när det kommer till myndighetsutövning. Ingen har som uppgift att granska. Skolverket har riktlinjer, men ingen tillsyn. För vilka andra grupper människor hade vi godkänt ett sånt här maktutövande utan kontroll, uppföljning och möjlighet till revidering?

(Parentes 1: Detta gäller inte bara skolan. Riksdag och departement hade igår en artikel om brister i kontrollen av överförmyndarnas arbete. Ur artikeln: "Riksrevisionens slutsats är att regeringen måste stärka bevakningen av rättssäkerhet och likabehandling för de personer som har förmyndare eller god man. Regeringen bör också överväga om det nuvarande systemet med överförmyndare är ändamålsenligt, anser Riksrevisionen."
Även detta är en återupprepning av redan tidigare framförd kritik.)

(Parentes 2: Jag har tidigare i min karriär jobbat i särskolans alla stadier och grenar. Jag har mötts av kolleger som brinner för sitt jobb och utför ett jättebra arbete. Jag har sett elever blomstra utifrån sina möjligheter. De här inläggen handlar inte om någon brist i särskolan. De handlar om brister i den politiska styrningen och skolans sorteringsmekanismer.)

Mer i media idag:
Sydsvenskan - "Jag ville bevisa något"
Tidigare inlägg i mina bloggar:
Problemet med felinskrivningarna till särskolan är strukturellt
Snart ökar anmälningarna till särskolan
Vad gör Vellinge för fel?
Det räcker inte att bara bli förbannad

Ingen rättssäkerhet för personer med utvecklingsstörning

Länsstyrelsen i Uppsala riktar kritik mot Uppsala kommun. Anledningen är att en kvinna med intellektuell funktionsnedsättning låsts in på sitt rum. Det här har skett uppskattningsvis 75 gånger under de senaste tio åren.

Läs det här citatet från Uppsala Nya Tidning, och säg vad som är fel:
"Det här är olagligt. Egentligen borde ärendet utredas av polisen", säger Maria Knight, socialkonsulent vid länsstyrelsen i Uppsala.

Mitt facit: Orden "egentligen" och "borde". Länsstyrelsen tycker sig inte ha skyldighet att anmäla brottsmisstankar. Allt sker på myndigheternas villkor. Ingen tänker på brottsoffret.

Uppsala kommun visar på liknande tendenser. Vad är fel här?
"Vi får se hur vi ska agera när den (kommunens egen utredning, min anm) är klar, vi har inte diskuterat frågan om polisanmälan", uppger Magnus Johannesson, uppdragschef på kontoret för vuxna med funktionshinder. (UNT igen)

Mitt facit: Det mesta. Polisanmälan vid allvarliga brott är tydligen ingen självklarhet. Och kommunen borde väl ha sett över all verksamhet efter Uppdrag Gransknings program om användandet av så kallad nedläggning (farliga grepp som kan leda till andningsuppehåll) inom gruppbostäderna i Uppsala.


Vill jag nödvändigtvis ha en massa fällande domar mot omsorgspersonal? Nej, absolut inte. Tvärtom, som anställd ska du ha klart uttalade mandat vad du får göra och inte baserat på individ och situation. Funkar inte de riktlinjerna får arbetsgivaren förstärka resurserna eller ändra metodik.

Inget försvarar dock att den enskilde berövas sin rättssäkerhet. Särskilt inte utvecklingsstörning, då den personen är extra beroende av sin omvärlds bemötande.

Funktionshindrade kvinnor extra våldutsatta

Idag uppmärksammas mäns våld mot kvinnor. All våldsanvändning är förkastlig. Sker det mot någon som är känslomässigt beroende, så är det ännu värre. Men sen finns det dom som utsätts som är både känslomässigt och pga funktionshinder helt i händerna på sin misshandlare. Det som skrämmer är att det inte bara är ännu värre (om nu helvetet ska graderas). Det är ännu vanligare.

Bräcke Diakoni driver ett projekt som heter Dubbelt utsatt. Man samarbetar bland annat med Grunden Media som gjort en novellfilm i ämnet. Man har även en lättläst och mycket bra falskt/sant om mäns våld mot kvinnor.

Från Grunden Medias hemsida om våld mot kvinnor med funktionshinder.
"Falskt: Det är bara vissa kvinnor som blir misshandlade.
Sant: Misshandlade kvinnor finns i alla yrken, samhällsgrupper, religioner och från andra länder. Det enda gemensamma för misshandlade kvinnor är att de blir misshandlade.

Falskt: Det är kvinnors eget fel att de blir misshandlade, inte männens fel.
Sant: Män kan skylla misshandeln på att hon retar upp honom eller att han inte kan behärska sin ilska. Det är bortförklaringar för att han ska slippa ta ansvar för misshandeln.

Falskt: Män kan inte hålla tillbaka sin ilska.
Sant: Han slår henne hemma när de är ensamma. Aldrig på festen, i affären eller ute på gatan. Han slår på hennes kropp där inte blåmärken syns.

Falskt: Män som slår har ofta alkoholproblem är onormala eller utlänningar.
Sant: De flesta män som misshandlar kvinnor är vanliga svenska män som är nyktra. De vet precis vad de gör när de slår kvinnan. Män som misshandlar kvinnor finns överallt, i alla samhällsgrupper.

Falskt: Män som slår vet inte vad de gör. De slår i blint raseri
Sant: De flesta män slår inte andra, varken kvinnor eller män. Den man som slår kan välja mellan att slå eller låta bli att slå."

Brottsförebyggande rådet har mig veterligen inget som speciellt granskar våld inom nära relationer där en eller flera har funktionshinder. Det närmaste jag känner till är en rapport som heter Våld mot personer med funktionshinder (Rapport 2007:26). Den finns här.
Mycket föredömligt har BRÅ en lättläst version av rapporten på sin hemsida. En teckentolkad sammanfattning av rapporten finns också.
Ur rapportens sammanfattning hämtar jag detta om just våld mot kvinnor med funktionshinder:
"I forskningen är det framför allt kvinnor med intellektuella och psykiska funktionshinder som omnämns som riskgrupper, särskilt i samband med 7
sexuella övergrepp. Detta är också den bild som Brå:s fokusgrupper och intervjuer med handikappforskare ger. Av forskningsgenomgången framgår också att detta våld i många avseenden karaktäriseras av samma faktorer som mäns våld mot kvinnor generellt: våldet är ofta upprepat och utövas många gånger av kvinnans partner. Därutöver tillkommer försvårande omständigheter i och med funktionshindren. Bland kvinnor med funktionshinder tillkommer också ytterligare grupper av förövare i form av anställd vårdpersonal och andra vårdtagare."

Forum - kvinnor och funktionshinder hade ett seminarium i Almedalen där den här filmen visades:


Även på youtube)

Jag anser att det här har en politisk dimension. Andra länder har lagt in funktionshinder som en särskild grund i hatbrottslagstiftningen. Vi har inte ens någon uttömmande forskning på hur våld och brottslighet mot personer med funktionshinder ligger till i Sverige (BRÅs rapport vidgår själva kunskapsluckorna). Två krav blir lätt rimliga: Täpp till kunskapsluckorna. BRÅ har (åtminstone början på) listan på vad som behöver göras. Jag är också övertygad om att projekt som Dubbelt utsatt skulle kunna förse oss med checklistan som gör att vi på ett politiskt plan kan sluta titta bort.

Media idag om våld i nära relationer: Sydsvenskan, Skånskan, HD, SvD, UNT, Arbetaren, Dagbladet (Sundsvall), Hela Gotland.

(Texten blandar det vanligare uttrycket "mäns våld mot kvinnor", som dagen idag uppmärksammar - och "våld i nära relationer", som jag tycker är ett mer uppdaterat språk och förhållningssätt. Även om mäns våld mot kvinnor är det överlägset vanligaste, så är problemet lika illa för alla former av våldsanvändning i den nära relationen, oavsett relationens och våldets könssammansätttning.)

Få koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder

Skotska Learning Disability Bulletin är en av många som idag kommenterar the Leonard Cheshire report om hatbrott mot personer med funktionshinder. Den nu aktuella rapporten talar om 9% av personer med funktionshinder som offer för hatbrott. Men Enable Scotlands rapport "Stop it" visar på att var tredje person med intellektuella funktionshinder utsätts för hatbrott.



Var tredje. Alla kan göra sitt eget experiment och gå till valfri grupp människor man tillhör, t.ex. sin arbetsplats, och räkna "en - två - DU, en - två - DU..."

Jag har frågat Brottsförebyggande rådet om hur det ser ut i Sverige. Vi har ingen koll. Funktionshinder är inte en egen orsak i hatbrottsstatistiken. Men utlandet har erfarenheter. Och det skulle förvåna mig om vi i Sverige skulle vara så oerhört mycket bättre rustade, utan att ens ha koll på i vilken grad det existerar.

Det är ett rimligt rättvisekrav. Ta reda på hur det förhåller sig. Och om inte den undersökningen skiljer sig från resten av världen så måste vi se till att införa funktionshinder som en grund i hatbrottstillämpningen. Som det är nu tittar vi bort när samhällets svagaste utsätts för allvarliga brott baserade på deras (intellektuella) funktionshinder.

Läs mer om hur hatbrotten drev Fiona Pilkington att ta livet av sig och sin dotter i England, medan polisen rådde mamman att dra för gardinerna och strunta i förföljarna och beskrev henne som överkänslig i sina rapporter.