Kan vi lära av Canada, Skottland och Australien?

Miljöpartiet har skrivit en bra motion om "Utvecklande av den sociala ekonomin" (Ulf Holm, Per Bolund, Esabelle Dingizian, Gunvor G Ericson, Mats Pertoft, Lage Rahm, Thomas Nihlén, Mehmet Kaplan).

Två saker som jag uppmärksammat från mina relationer till personer med funktionshinder är hur Lagen om upphandling tycks bromsa och frågan om det behövs en särskild lagstiftning för sociala företag. Det här lyfter vi i motionen, och det är jättebra!

Kan vi lära av Canada, Skottland och Australien?

I Vancouver-OS 2010 tar vinnarna emot sina medaljer på prispallar byggda av ett socialt företag. Blommorna de får levereras av ett socialt företag. Och tappar de sin medalj så är "lost and found" på entrepenad hos ett socialt företag.

I Skottland har "community clauses" viktats till 10% i upphandlingarna inför 2012 Commenwealth games, och där har arbete med sociala företag getts ett eget utrymme.

I Australien har man vid ett tillfälle gett ett kontrakt till ett socialt byggföretag trots att deras anbud var 20.000 AUSD dyrare. Varför? För företaget lovade anställa de som skulle bo där, och eftersom hyran baseras på inkomst så skulle det betyda 40.000 AUSD i ökade hyresintäkter. Översätt det tänket på enklare tjänster åt kommunen utförda av personer inom LSS-kretsen. Bort med dagcenterkostnader, in med skatteintäkter för kommunen. Och individen går från pension till lönearbete.
(exemplen är hämtade från socialenterpriselive.com)

Men jag är kritisk till två inslag i motionen. Punkt 16 vill att utvecklingsanställning och trygghetsanställning bör tydliggöras som huvudsakligen ett stöd till sociala företag. Punkt 19 tycker att stödet arbetsbiträde bör genomgå samma tydliggörande.

Min kritik har följande grund: Jag satt i den nationella temagruppen för socialt företagande under de år Moomsteatern fanns inom EU-programmet Equal (om diskriminering på arbetsmarknaden). Min upplevelse var att mycket av diskussionerna rörde hur de sociala företagen skulle få del av de arbetsmarknadsresurser som behövdes för en gynnsam utveckling av sektorn, och de personer som genom den skulle kunna få ett jobb. Ett påbud att rikta trygghetsanställning (= mer långsiktiga lönebidragsanställningar) och arbetsbiträden (ersättning till företaget för handledningskostnader) till de sociala företagen skulle naturligtvis skapa ett större utrymme för deras tillväxt. Men skulle det vara till fördel för alla de människor med funktionshinder som idag är arbetslösa? Nej. Det skulle bara begränsa vilka arbetsgivare som får tillgång till de statliga stödåtgärderna. De sociala företagen är en bra kompletterande och balanserande åtgärd för att möjliggöra ett deltagande i arbetslivet. Men nu när ICA tänker sig anställa upp till 1.000 personer med funktionshinder i sina butiker så ska den eventuella nedsättningen i arbetsförmågan kompenseras lika bra där som för det sociala företaget. Annars stänger vi näringslivet och offentlig förvaltning från alla incitament att bryta sin diskriminering och börja anställa personer med funktionshinder.

Stödet för att möjliggöra anställning för personer som antingen är utsatta för diskriminering på arbetsmarknaden eller har en nedsatt arbetsförmåga ska gälla hela arbetslivet. Volvo, regeringskansliet, Moomsteatern och Malmö stad ska också vara möjliga arbetsgivare för den funktionshindrade utan att behöva söka klassning som socialt företag.

Dialogen med den ideella sektorn

I onsdags var det debatt i riksdagen om den nya överenskommelsen mellan regeringen, ideella organsiationer på det sociala området och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Man har enats om gemensamma (här fritt nedkortade, av mig) principer:

Principen om självständighet och oberoende
- bl.a. att den idéburna organisationen själv formar sitt uppdrag i samhället utifrån egna grunder och att kritiskt granskande positioner inte ska utgöra något hinder för samverkan eller ekonomiskt stöd.

Principen om dialog
- att dialog och öppenhet ska vara verktygen för att närma sig och bättre förstå varandra, samt säkra den demokratiska insynen från alla håll.

Principen om kvalitet
− beaktar att både samhället, privata aktörer och ideella organisationer är verksamma på det sociala området, och att kvalitetsbegreppet kan ha olika utgångsperspektiv. Det ideella baserar ofta sitt på brukarens egen definition av kvalitet. Principen vidgår att offentligt utlagda uppdrag måste möta den kravspecifikationen på kvalitet, och att den ideella verksamheten i dessa sammanhang bör komplettera med den förstärkta bilden som det egna kvalitetsbegreppet är.

Principen om långsiktighet
− Bred politisk förankring är viktig, och idéburna organisationer bör ges villkor att verka långsiktigt och för en hållbar utveckling.

Principen om öppenhet och insyn
− Öppenhet och insyn ska finnas hos samtliga parter och tillämpas så att den idéburna organisationens uppdrag kan fullföljas och inte heller medför skada för t.ex. brukare.

Principen om mångfald
− Om mångfalden av organisationer, utförare, metoder och hur det stärker demokratiska värden. Principen talar också om parternas ansvar för att underlätta framväxten av nya organisationer och utförare samt olika former för samverkan och avtal.

Hela dokumentet finns här. Debatten finns här (scrolla ner till 11e paragrafen).

Miljöpartiet företräddes av Mats Pertoft, som kritiserade förankringsprocessen inför överenskommelsen men ställde sig bakom visionerna. (Det är ju en duktig volt i sig själv att sjabbla med den politiska förankringen av en överenskommelse som talar om det viktiga i en bred politisk förankring)

Såg ni Uppdrag granskning om akut-boenden? Stockholm hyrde ut sina fastigheter till bolag som hyrde ut samma lokaler till stans sociala handläggare för astronomiska belopp. Och där det akuta boendet tog sig allt mer permanenta former om man ser till hur länge de tvingades stanna.

Hade inte de pengarna och upplåtandet av de fastigheterna gjort sig bättre i ett samarbete med en idéburen organisation? Jag tror det.