Typiskt svenskt!

Typiskt svenskt är ett initiativ från folkbildningsförbundet, som jag hittar via Anders Gradins blogg. Jag kopierar o klistrar:

"Sverige är julgran och Kalle Anka på julafton, majbrasa, midsommarstång och många små grodor.
Sverige är kräftor, kebab, pizza, sushi, nygrillad röding och falukorv.
Sverige är hängmörat kött, saltat kött, koscherkött och inget kött alls.
Sverige är demonstranter och syjuntor.
Sverige är gult och blått, rött och grönt, rosa och ibland lite grått.
Sverige är ja och nej och nja och lagom. Jättelagom!
Sverige är å ena sidan. Å andra sidan.
Sverige är massor av språk och mängder med dialekter.
Sverige är landsbygd och by. Tätort och förort. Och en och annan storstad.
Sverige är åker och äng, skog, mera skog, sjö, himmel och hav och allt däremellan.
Sverige är dyslektiker, elektriker och skeptiker.
Sverige är minoriteter och mexitegel, bandybollar och studiecirklar.
Sverige är kyrktuppar och moskéer, lösgodis och fredagsmys.
Sverige är tulpaner och turbaner, folkdräkt och spritt språngande naket.
Sverige är lika och olika. Och lika olika.
Sverige är och ska vara omtanke och kunskap, respekt och empati.
Sverige är och ska vara åsiktsfrihet, jämställdhet och demokrati.
Framför allt är och ska Sverige vara frihet för alla. Här ska alla ha samma rätt att existera och utvecklas. Här ska det finnas acceptans för olikheter.
Ingen annan bestämmer vem du är. Det gör du själv!
Så typiskt svenskt! Så typiskt bra!"

Kongressen - så blev den...

Jag har varit på min första kongress. Oj så kul! Stundtals jobbigt, men konstant lärorikt. Det största intrycket är insikten om vilken oerhörd kompetens det finns hos människorna i den gröna rörelsen. Och att denna kompetens matchas av en energi och entusiasm som är smittande. Här är ett urval personlig godbitar.

Tillgängligheten in i valmanifestet.
Jag bad om att få åka och representera Malmö för att bygga upp min kompetens runt hur partipolitik bedrivs och att bygga nätverk och förutsättningar för att påverka/utveckla MPs handikappolitik. Och vad bättre då än att praktiskt jobba för att vi får en lagstiftning där bristande tillgänglighet är diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Nu blev det inte min skrivning om ett tillägg till valmanifestets punkt 25 som vann, men det berodde på att Anders Wallners var mycket bättre.

Den retoriska elegansen
Peter Eriksson kan både vara skarp och rolig. Hans beskrivning av regeringens "paltkoma" är ett exempel på bra bildmålande med ord. Maria Wetterstrand är en retorisk superbegåvning. På nåt sätt så kommer hon ut som den mest trovärdige oavsett vilken fråga hon berör. Imponerande. Gustav Fridolin förstår hur han med några få meningar ska kunna måla upp en bild som ingen kan säga emot. Han är förmodligen inte ens spelbar som nästa språkrör.
Och ungdomarna därefter är lika begåvade. Starkast av dem alla, oavsett ålder, den här gången var Jakop Dalunde. Hans tal finns på hans blogg.

Jämställdhetsproppen.
Välarbetad. Man kan tycka att kvotering som verktyg är trist och berövar människor det egna valet. Men det gör normativitet också. Wetterstrands jämförelse med Norge, där både kompetens och lönsamhet utvecklats till det bättre efter lag om kvotering, är slående. Klart att varenda investerare vill ha det om de får välja själva. Kvoteringen befriar snarare dom från den normativa synen på att mäns styrelsekompetens alltid är bättre än kvinnors. Och jag tror det är likadant med föräldraförsäkringen, fast där har hittills gällande kvotering varit den motsatta.

Valmanifestet som helhet
Det blir ju vansinnigt starkt. När allt var klubbat sa jag till min bänkgranne "att nu behövs bara egen majoritet så blir allt jättebra". Nu lever ingen i den utopin, och tur är väl det. Även vi mår bra av att kompromissa, ty bortom starka viljor och drivkrafter om att kämpa för sin sak, så finns ett demokratifundament - det att det är bra om fler får vara med och bestämma. Och det är trots allt viktigare än varje enskild energiform eller skattepolitisk symbolfråga. Jag gillar höghastighetståg och öppnandet för småskalig elproduktion. Jag tror att sänkt moms för tjänsteföretagen är en bra långsiktig omställning där tjänstebaserad näringsverksamhet gynnas. En samordning av våra trygghetsförsäkringar är alldeles nödvändig. Ingen människa ska kunna hamna mellan stolarna. Och vår solidaritet med människor och omvärld manifesteras i punkterna omm fattigdomsbekämpning och flyktingmottagande. Jag är stolt över vår humanism och medmänsklighet.

Partistyrelsen
Kul att Helene Sigfridsson kom in, men trist att de som inte fick plats inte fick det. Snyggast sorti gjorde Johan Edstav, som gav den nye kandidaten företräde när det blev dött lopp mellan dom i omröstningen. Men oj vilken samlad kompetens!


Kul motioner
Grön ungdom fick igenom att vi ska jobba för ett nationellt e-bibliotek. Bra, tycker jag, då en digitalisering är en jättebra plattform för en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det blev en vettig beslutsskrivning av Göran Hådén m.fl. Namibia-motion, där basinkomst till fattiga prövats och funnits framgångsrikt. Alla gröna medlemmar är inte lika förtjusta, men efter mitt besök i Mocambique så kan jag förstå att den här typen av fattigdomsbekämpning kan ge effekter långt bortom mat för dagen. Anna Stenssons motion om att MP ska jobba för att valkampanjen ska bli tillgänglig för alla behövs. Vi är inte tillräckligt bra på det området än. De estetiska ämnena fick en välbehövlig puff framåt i beslutet "att MP verkar för att de estetiska ämnena uppvärderas, så att den svenska grundskolan ej blir en treämnesskola i praktiken." Bra initiativ MP Piteå! Men för att vi ska säkra barns rätt till fullgod kultur inom skolan så måste vi också jobba på hur barns möte med den professionella kulturen ska säkras. Som det är nu är barnen beroende av lärarens eventuella intresse. En av landets viktigaste kulturpolitiska frågor ligger under utbildningsdepartementet enligt min åsikt.

Fler röster om kongressen:
Åsa Romson, Tina Wallenius, Marie-Helena Dahlberg, Lotta Hedström, Lena Klevenås, Helena Leander, Gunvor G Ericson, Christian Valtersson, Birger Schlaug, Anders Åkesson,

Bilismens automatiska rätt till gemensamt utrymme

Det finns två ideologiskt intressanta frågor i den allt mer upphetsade debatten om Förbifart Stockholm och dess folkomröstning.

Den ena är frågan om bilismen har automatisk rätt till det växande utrymme den behöver. Det ska helst finnas tillräckligt mycket vägar, det ska gå att åka snabbt på dom, trafikljusen ska helst synkas så att man slipper invänta andra och parkeringen ska vara lätt att hitta, billig och tillgänglig. Och alla andra ska andas in bilisternas utsläpp.

I min värld så är det inte så självklart längre. Min egen bil är till försäljning. Jag har gått med i en bilpool istället. Det räcker om jag har tillgång till bil några gånger i månaden istället för varje dag.

Byggnormen om garageplats inkluderade i nybyggen bygger på tanken att bilarna ska fortsätta att ha företräde till gemensamma ytor. Alla hyresgäster får vara med och betala byggkostnaderna för garaget, vare sig de har en bil att ställa där eller inte. Tanken att alla bilar inte ska vara överallt inne i stan samtidigt och ohämmat ger andra möjligheter. Den extra våningen för bilarna behöver inte byggas, och fler har därmed råd att flytta in i det nybyggda huset. Vilka andra har rätt att få ett helt våningsplan till sina privata behov?

Förbifart Stockholm är på ett sätt samma sak. Är det så givet att bilisterna ska få ytterligare en väg som alla betalar och som tar gemensam yta i anspråk? Vad annat hade den ytan eller de pengarna kunnat användas till?
Det handlar om mixen, balansen, mellan kollektiv och individuell trafik.

Den andra ideologiskt intressanta frågan är hur en omröstning ska utformas. Man kan tänka sig att den lyder "ska vi bygga Förbifart Stockholm för så här många miljarder?" med svaren ja eller nej. Men vi jobbar inte med att ta beslut om ofinansierade önskelistor. Politiskt ansvarstagande är att välja mellan olika alternativ för vad pengarna kan användas till, vilken nytta de gör, för vilka, hur många, och med vilka konsekvenser.

Det andra alternativet är att fråga "ska vi bygga de här kollektiva trafiklösningarna ELLER den här motorvägslösningen för alla de här miljarderna?" Den känns ärligare och mer ansvarstagande.

Allians-fans pekar finger på att de rödgröna inte kunnat komma överens. Det ingår. Det hade vi också gjort så fort vi fått tillfälle om alliansen föreslagit en folkomröstning om något som splittrar dom.

Det goda är att nu får vi ett val där debatten kommer att belysa bilismens automatiska rätt till växande utrymme. Det är en av vår framtids ideologiska skiljelinjer, och kanske viktigare än hur stort eller litet skatteavdrag den ena eller andra får.


(aprilskämt från 1979)

Media senaste veckan om Förbifarten och folkomröstningen.
DN: 1, 2, 3.
SVD: 1, 2, 3, 4.
AB: 1, 2, 3.
Exp, HD, Eskilstunakuriren, Kristianstadbladet, SMP.

Bloggar: Anders Wallner, Christian Valtersson, Gunvor G Ericson, Stefan Nilsson, Åsa Romson, Jacop Dalunde.

Hatten av för Ahlquist och Malmberg

Martin Ahlquist, chefredaktör för Fokus, väljer att lämna Presstödsnämnden. Debattartikeln i DN sammanfattar: "Presstödet på cirka 500 miljoner årligen bör vara ett offentligt ansvarstagande för mångfald och kvalitet i medierna. En av frågorna man måste ställa när det gäller det statliga stödets vara eller icke vara är därför: Vad får vi för pengarna? Presstödsnämnden är dock förbjuden att ta ställning till innehållet i de tidningar som får presstöd. Det är skälet till att Nationaldemokraternas tidning nu beviljats drygt två miljoner. Presstödssystemet betraktar den rasbiologiska tidningen som ett bidrag till mångfalden. För egen del kan jag inte medverka till att skattemedel finansierar rasism och lämnar min plats i Presstödsnämnden, skriver Fokus chefredaktör Martin Ahlquist."

Niclas Malmberg, kommunalråd i Uppsala (mp) reserverade sig mot beslutet. Han säger till Sydsvenskan: "”Presstödsnämnden har att ge presstöd till nyhetstidningar, däremot inte till facktidskrifter. Inför nämndsammanträdet skickades dels ett nummer av Nationell Idag ut, dels en sammanställning över innehållet i fyra nummer. Denna sammanställning visade att drygt 50 procent av tidningen bestod av nyhetsmaterial. Den tidning som jag fått hade emellertid inte så hög andel nyhetsmaterial, istället var fokus bland annat på information om Karl XI (utan koppling till nya forskningsuppgifter etc). Jag är därför inte övertygad att den aktuella tidningen kan klassas som nyhetstidning, utan snarare kanske borde ses som en facktidskrift”

Principen om att i yttrandefrihetens namn inte lägga sig i åsikter ställs mot statssponsring av rasism. Ahlquist och Malmberg väljer bägge - på var sitt sätt - att ifrågasätta beslutet att ge Nationell Idag 2,4 miljoner i presstöd.

Hatten av!

Mer om presstödsbeslutet:
DN1, DN2, Sydsvenskan, SvD1, SvD2, AB1, AB2, HD.

Varför? Därför!

Varje morgon snabbspolar jag igenom ett stort antal nyhetsmedia och bloggar. En del blir till politiska kommentarer här - annat blir till reflektioner runt teater och funktionshinder i min andra blogg.

Jag ägnar särskild tid åt att läsa bloggar från funkis-världen. Personer med egna erfarenheter av funktionshinder, med egna nedsättningar, från förbund, från föräldrar till barn med funktionshinder eller politiskt intressanta personer.

Mitt liv i sektorn teater/funktionshinder har gett mig en massa oförglömliga upplevelser - men också resulterat i ett uttalat politiskt engagemang. Det jag får läsa varje morgon stärker mitt engagemang. Det svarar mot mitt varför med ett kraftfullt Därför!

Häng med på en typisk morgonskörd (dagens urval):
LSS-bloggen skickar mig till att Kitte Arvidsson vunnit Begriplighetspriset 2009. Hon fick det för sitt outtröttliga arbete för lättläst information. Är det politiskt viktigt? Ja. Utan begriplig information är du utestängd på ett lika effektivt sätt som som du är rullstolsburen och ska uppför en trappa. I senaste eu-valet slarvade en hel del partier med sin lättlästa information. Vi gröna var inte bäst i klassen på riksnivå. Den lättlästa informationen om EU-politiken var inte sökbar på hemsidan, och kunde inte hittas om man inte mailade och frågade. S, M, Fp, C och Kd hade sin lättlästa version föredömligt synligt klickbar direkt på sin förstasida. (Min undersökning inför eu-valet här). Därför glädjer det mig att Malmösektionen har en lättläst version av kommunpolitiken, direkt på sin förstasida.

Ur samma demokratiska perspektiv är det intressant att följa brittiska Mencap. De beskriver sig som "the voice of learning disability". Just nu håller de på med ett projekt för att öka antalet personer med intellektuella funktionshinder som deltar i kommande val.
Är det politiskt viktigt? Ja! Det är klart att de människor som befinner sig i samhällets största utanförskap behöver företrädas politiskt. Det är självklart att vi politiskt aktiva borde jobba för att förtjäna deras förtroende - och att de gör sin egen röst hörd. (Jo, jag vet vad en del tänker. Klarar man att välja om man inte är fullt begåvad enligt norm? Ja, det gör man. Och gör man inte det så lär man inte använda rösten.)

Idag skriver Emily Felderman om Personlig service med boendestöd. Det är en ny insats inom LSS. Men den är inte en förstärkning av Lss, utan en utarmning. En del som idag har personlig assistans ska få det ersatt med en hemtjänstliknande tjänst. Jag delar Emilys kritiska hållning. Det finns många frågetecken runt hur ett sådant genomförande skulle slå mot de personer som berörs. Hon vet, på grund av egen förstahandserfarenhet av funktionshinder och för att hon med största sannolikhet har ett nätverk av vänner som drabbas.

Jag spar dagens bästa till sist: Towe har ett barn med CP. Hon är en av de föräldrar vars bloggar jag följer. Varför? När samhället designar lekplatser ska hennes barn kunna leka där. När skolan byggs och bemannas ska hennes dotter kunna komma åt slöjdsalen och läraren förstå hennes sätt att kommunicera. Och när hon efter studentexamen söker jobb ska hon få komma på intervju på lika villkor. Därför!
Men idag blir hennes blogg speciell för hon släpper in en gästbloggare - Kalle. Läs de här raderna:

"Men jag hörde. Hörde folk – doktorer som borde veta bättre – säga till mina föräldrar över mitt huvud att jag var borta. Att jag var inkapabel att förstå och att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Att jag var ett kolli. Jag hörde detta sägas. Hörde och tog in och förstod mycket väl vad fel dom hade. För jag fanns där inne, möjligen tillfälligt förvirrad men fullkomligt klar. Jag var en vanlig sextonåring som nynnade mina hip hoplåtar inne i skallen och längtade efter en Calzone. Men jag var fången i ett skal. I en kropp jag inte kunde kontrollera. Dömd att förlora av folk som visste och det kunde jag inte tolerera. Mina föräldrar såg att jag fanns därinne någonstans och vi gav oss fan på att plocka fram mig. Det är stort."
(Kalle i gästinlägget hos Towe.)

Samhället gav upp, Kalle och hans föräldrar kämpade vidare.

Jag har hört samma historia om och om igen. En av mina vänner sen Moomsteaterns turne till Australien är Jane. Som nio-åring torpederades halva hennes hjärna av glassplitter i en bilolycka. Hon dömdes till ett "liv som grönsak", som hon själv uttrycker det. När vi var där på turné var hon 26 år och höll på att avlägga sin socionomexamen på Adelaides universitet. Under tiden livnärde sig som clown. Australiens ledande neurolog säger till henne att det liv hon har borde inte varit möjligt.

Här finns politiken. Stoppa undan - eller inkludera? Avfärda - eller räkna med på lika villkor? Åka på samma buss - eller i ett transportsystem bara för funktionshindrade?

Varför? Därför!

Kultur ja - men varför?

Alla säger sig vilja se att kulturen blir valfråga 2010. Jag med. Men sannolikheten är inte stor. Jag tror inte det räcker med att diskutera vem som ger mer än den andra till barnkultur för att tränga sig in mellan finanskrisen och jobben.

Jag var på min första Almedalsvecka i år. Där såg jag den kulturpolitiska debatten. Jag kommer ihåg att min slutsats efter den var att den inte identifierade någon potentiell valfråga om kultur. Moderaterna hävdade att man satsade på barnen genom att bygga ut Skapande skola. Socialdemokraterna svarade med att de satsade ännu lite mer på barnen, fast inte genom Skapande skola. Not enough. Inte ens Vänsterns klassiska '1 miljard mer till kultur' skapar debatt.

Nu har DN 25/9 mätt kulturens andel av statsbudgeten och funnit att alliansen låter kulturen växa. Jasenko Selimovic tog det som intäkt för att för att hävda att alliansen satsar mer än sossarna. Häromdagen tog Pagrotsky revansch och visade på att (s) minsann föreslagit mer pengar än de borgerliga till kultur varje år, oavsett vem som suttit vid makten. Någon som får valfråge-vibbar? Inte?

Nummer.se har jämfört oss med några nordiska grannländer. Alla, utom Finland, satsar mer per capita. Men då 40% av Finlands kulturbudget kommer från deras spelbolag så blir den sammanlagda kakan större också där. Och vi pratar ingen liten skillnad.

Om Sverige ska upp till Danmarks nivå, så måste vi satsa ytterligare 6,6 miljarder. En höjning av kulturens medel med 64%. De nivåerna hade säkert fått igång en debatt, men frågan är om det räckt.

Jag tror att de viktigaste frågorna ändå är 'vad?' och 'varför?'. Ska kulturen vara för alla, eller kanske en vara/tjänst bland alla andra? Ska kulturen hjälpa demokratin och se till att många röster hörs, eller ska bara de vars åsikter bär utgivningskostnaden få höras? Vem ska äga det offentliga rummet och på vilka villkor?

Viktiga frågor. Men just nu osynliga bakom 'vem som satsar mest i det land som satsar minst'.