Kvällsposten hamnar snett om Teaterrepublikens Jimmie Åkesson-pjäs

Kvällsposten har problem med att kulturnämnderna i Malmö och Region Skåne ger pengar till Teaterrepublikens pjäs om Jimmie Åkesson. Kvällsposten skriver:

Det blir förstås orimligt att de beslutande politiska nämnderna ska fatta beslut. Det kan ju bara ses som att köra över en minoritet och använda skattemedel för att bilda opinion mot politiker invalda på samma sätt som de övriga.
För eller emot bidraget kommer i första hand att handla om för eller emot SD, inte kulturpolitik.
Bara det borde göra det självklart att man inte fattar politiska beslut i de frågorna utan returnerar en sådan ansökan.

Eller så gör politikerna i de bägge nämnderna som de borde: tar ställning till Teaterrepublikens konstnärliga kvalitet och beviljar dem pengar oavsett vad de väljer att sätta upp. Typ som de gjort nu. För att Kvällspostens resonemang ska hålla måste de anse att politiker ska ta ställning till repertoaren hos det kulturliv det stöder. Det ska de inte. Bort med tassarna!

Artikeln skapar dock ett nytt problem. Kvällsposten förordar politisk styrning av kulturens innehåll. Illa. Väldigt illa.

SCUM-manifetset på Turteatern

Jag har just sett Turteaterns föreställning SCUM-manifestet. En härlig föreställning. Kul, angelägen och - framför allt i den hatkontext föreställningen tvingats på - en konstnärlig upplevelse. Det är teater.

Varenda kultursida och debattprogram har haft den uppe till behandling. Bakgrunden är ett antal hätska bloggröster som utan att ha sett föreställningen mässat ut vad den betyder. Det blir självklart dumt redan i förväg. Man har liksom bommat att det är konst det handlar om. Att åsikten rollfiguren uttalar inte nödvändigtvis delas av den som framför den. Att texten kan ha en undertext.

Jag möttes av en teater som vill sina besökare väl, oavsett könsidentitet. Som vill röra om i grytan, eller om man så vill i huvet på oss. Tack för det! Teatersverige behöver inte fler menlösheter...
Det påstådda hatet gick inte att känna nånstans, trots att texten är direkt från det så starkt kontroversiella SCUM-manifestet av Valerie Solanas.

Per Ström, Pelle Billing med anhang hade inte på fötterna i debatterna som varit. Efter att ha sett föreställningen är de helnakna.

Korståg mot kultur

Thomas Idergard fortsätter sitt korståg mot offentligt finansierad kultur. För ett år sedan så var han på DN debatt och gjorde kommunala kultur och fritidsinvesteringar till samhällets fiende nummer 1. ("Idergard siktar snett")

Nu tar han med sig statsvetaren Svend Dahl och tuggar om samma budskap i samma kanal - DN debatt. Enda skillnaden är att nu är det landstingen som är närmast bedrägliga, eftersom de är med och offentligt finansierar sånt som filmindustri och studiecirklar.

Som vanligt är Idergard en bra dramaturg och tar det landsting som ger minst till kultur - Västmanland - som föredöme. Om sen alla andra gjorde som Västmanland så skulle det räcka till 1800 sjuksköterskor. Suck! Det skulle några mil motorväg också göra.

Jag vill inte bo i Idergards idealsamhälle. Jag tycker kulturpolitiken är oerhört viktig, och att satsningarna gynnar demokratin, mångfalden, det livslånga lärandet och tillväxten. Och detta utan att behöva peta i kulturens egenvärde.

Även för en högerideolog som Idergard så borde de satsningar han är kritisk mot vara högintressanta. Det är i de kreativa näringarna som den största tillväxten sker i vår moderna tid. Grundmaterian är kreativa medborgare. Sverige ligger i tätgruppen inom europa för dessa näringar. Det borde dofta framtida intäkter i Idergards näsa. Intäkter som kan betala långt fler än 1800 sjuksköterskor.

Hur ska vi få ännu mer kreativa medborgare? Genom att minska betydelsen för estetiska ämnen i skolan? Genom att strypa den offentliga finansieringen av kulturen? Den som gör att människor kan utveckla sina kreativa färdigheter, är det verkligen där det effektivaste högersnittet ska skäras?

Rödgrönt har signalerat en miljard mer till kulturen nästa mandatperiod. Det är bara att hoppas att så många kommuner och landsting som möjligt hänger på.

Kultursponsring

Svenska Dagbladet beskriver i två artiklar (1,2) anledningarna till att kulturen förlorar och idrotten vinner kampen om företagens sponsringsmedel. Det handlar om mätbara motprestationer, avdragsregler, tradition och kön, enligt artiklarna.

- Mätbara motprestationer. Du kan tapetsera hela idrottsarenan och samtliga deltagare med det egna varumärket utan att det påverkar själva spelet. Det funkar inte om det ska stå Vattenfall på Persbrandts rygg under "I väntan på Godot" eller ICA på kontrabasen i konserthuset.
- Avdragsregler. Reglerna för vad som får dras av påverkar. Hittills har finansdepartmentet inte velat ändra, trots ideologisk glädje över sponsring som finansiering inom alliansen.
- Tradition. Strukturer är gjorda för sånt som brukar göras, och nästan aldrig för sånt som aldrig har gjorts. Idrottens sammanförande av företag som ger affärsmöjligheter business to business ger kundnytta. Det veta alla. Men hur skapas samma kundnytta inom kulturen, innan alla andra företag redan är där?
- Kön. Män gillar sport av män. (Du tror väl inte det är damfotbollen som får de stora pengarna?)

Även mindre och fria kulturskapare möts allt oftare med frågor eller uppmaningar om att söka sin finansiering via sponsring. Detta trots att alla undersökningar visar att företagen ännu inte styrt om. Här finns ytterligare faktorer som försvårar.

- Storlek. Är du främst lokal eller regional kulturproducent i ditt upptagningsområde, så faller eventuella möjligheter till sammanlänkning med de stora företagens marknadsstrategier, och därmed sponsringsfinansiering av någon storlek som faktiskt påverkar.
- Intresset för immateriella värden. Mindre företag ger svagare intresse för immateriella värden och långsiktiga kopplingar mellan varumärken och dess värdegrunder.

Så vad är en sund kulturpolitisk hållning till sponsring? Jag har inget emot att man gör ett regelverk som möjliggör kultursponsring med vettiga skatteregler för detta. På lång sikt så är en spridning av finansieringskällor aldrig fel. Av ovanstående anledningar kommer det inte att ske någon omedelbar tjuvrusning från svenska företag till kultursponsring ändå. Det kommer att ta tid. Men det är främst de stora scenerna och producenterna som kan bli framtida samarbetsparter av någon större betydelse. Inte till exempel den fria scenkonsten.

En välbehövlig kulturmiljard

Pengar är inte allt. Men utveckling kostar, så ska man bli trovärdig i vad man vill med kulturen så måste man kunna peka på pengarna. Det har de rödgröna gjort nu.

En miljard.

Den miljarden behövs. Det finns mycket att göra. Den snabba sammanfattningen finns i det rödgröna pressmeddelandet här. Vill man läsa hela utfästelsen finns den här.

En snabb sammanfattning:
- Digitalisering. En utveckling som stärker tillgängligheten till kulturen i hela landet.
- Tillgång till museer och samlingar. Fri entré, fler filialer a la Moderna i Malmö och museer i landet ska kunna visa samlingar från de nationella museerna i Stockholm.
- Barnkulturlyft. Unga Klara blir nationell barnteaterscen. Satsning på kulturskolorna.
- Läsfrämjande insatser. Bred satsning. Allt från vägbibliotek och en bok för alla till taktila bilderböcker.
- Nytt populärkulturcentrum för film, musik, dataspel, serietecknande.
- Satsning på svensk film. Bland annat för jämställdhet, mångfald, digitala biografer och samisk film.
- Jobb och utveckling för kulturskaparna. Återskapar inkomstgarantierna för en del konstnärer, satsar på konstnärsallianserna, fler långtidsstipendier och stärkt stöd till arrangörer och fria grupper.

Men det finns rum för mer. Fler utvecklingsförslag kommer att presenteras framöver. Själv hoppas jag att demokrativärdena i kulturpolitiken förstärks. Vi behöver fortfarande bli bättre på jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. Och vi behöver skapa strukturer för att bejaka det unga, det nya, det som vi ännu inte vet är framtidens kulturyttringar. Med en miljard extra behöver inte den utvecklingen stå i konflikt med ett fortsatt utvecklande av den existerande institutionskulturen. Tvärtom - en samverkan skulle gynna alla.

Vad vill alliansen? Hittills är det Folkpartiet som är angelägnast om att sätta en agenda för kulturpolitiken. Kvalitet är ledordet. Läs intervjun med Christer Nylander i Svenska Dagbladet. Men begreppet kvalitet går att problematisera och fördjupa. Birgitta Englin gör det bra på Riksteaterns blogg.

Mer om kulturpolitik senaste veckan:
Rödgröna miljarden (rödgrön.se): Sydsvenskan, GP, DN, SvD här och här, AB här och här, Exp,Aktuellt i politiken, Dagens Samhälle här och här, NSD, DI, Kommunalarbetaren, Nummer.se, SR, NT, VK, Metro, Norran, Piteå-tidningen, SN, VLT,

Politikerbloggen, Kulturbloggen, Högbergs tankar, KRO,

Skillnaderna i kulturpolitiken

Kulturen ska bli en valfråga!

Det säger alla med intresse för frågan varje valrörelse. Och sen blir det tyst. Varför?

För att bägge sidor mestadels administrerar kulturpolitik, menar jag. Nya djärva mål saknas. Jag kommer ihåg förra årets kulturdebatt under Almedalsveckan. De blå sa ungefär "vi satsar på barnen genom Skapande skola". Oppositionen sa "vi satsar ännu mer på barnen, men inte genom Skapande skola". Ingen större konflikt att debattera, eller hur? (Numera finns den inte alls. Skapande skola är ok rakt över, typ) Inte ens upphovsrätten/illegal nedladdning - som faktiskt debatterades för några år sedan -blev en kulturpolitisk fråga, utan bara en fråga om integritet för internetanvändaren.

Svenska Dagbladet försöker nu åtminstone ge varje parti en chans att profilera sig på det kulturpolitiska området. I en inledande artikel säger man att om kulturpolitiken ska debatteras, så borde alliansregeringen skicka fram Folkpartiet. Det stämmer. Fp har flera tydliga profiler på det kulturpolitiska området. I Stockholms kulturborgarråds Madeleine Sjöstedts blogg debatteras det friskt. Man kan tycka olika om vad som sägs och görs, men det står inte still. Nu har Jasenko Selimovic anslutit och driver krav på kvalitet stenhårt. Gruppledaren i kulturutskottet Christer Nylander är tredje parten i FPs kulturtrojka. Och - den enda kulturpolitiska ballongen som fick någon form av lyftkraft förra valrörelsen var Cecilia Wikströms (numera EU-parlamentet) lansering av en litteratur-kanon.

Först ut i Svenska Dagbladets serie är Lena Adelsson Liljeroth och Leif Pagrotsky. Jag sympatiserar starkt med att Lena Adelsson jobbar med tillgängligheten till kulturen för personer med syn eller hörselnedsättning. Det nämns inte i intervjuerna, men i Almedalsutfrågningen igår gav hon besked om att det ev utrymme för nya insatser som kan uppstå för kulturen nästa år går till (förutom lösning på pensionsproblem) tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning. Vackert så, säger jag, och hoppas på ett rejält tillskott vid alliansseger.

Men om jag ska klistra var sitt ord vid deras Svenskan-intervjuer, så är det Pagrotsky som får "tillgänglighet" (dock ej i funktionshinderbetydelse). Adelsson får "entrepenörskap" som rubrik på sin. Pagrotsky pratar om att föra ut kultur till hela landet digitalt, så att fler får se. Att länsmuseerna ska kunna låna från de nationella, så fler får se. Att inträdena till museerna ska bort, så fler har råd att se.

Intervjun med Adelsson uppfattar jag mer som ett samtal om den ekonomiska administrationen av kulturen. Där kulturarbetarens (nya?) roll som entrepenör betonas. Och som Reinfeldt följde upp i sitt allmänintresse/särintresse-tal i Almedalen. I sitt exempel på att nämna särintressen gav Reinfeldt fem exempelord: företagare, pensionär, sjuksköterska, kulturarbetare och arbetslös. Sen byggde han sammanhang av dessa ord. Enligt Reinfeldt så är skräckmodellen typ att regeringen tvingar företagaren att bli pensionär, då får vi inte råd med sjuksköterskan för alla pengarna går till bidrag till arbetslösa kulturarbetare. Be Reinfeldts talskrivare att peka på ett negativt särintresse och han väljer en arbetslös kulturarbetare. (Se talet här)

Här finns ju trots allt en skillnad i vad man väljer att tala om, även om det inte finns någon större konflikt runt de olika ställningstagandena. Vem tycker att kvalitet inte ska betyda nåt? Att det ska bli svårare att ta del av kultur? Att kulturen behöver färre entrepenörer?

Själv hoppas jag att någon väljer att ta upp demokratibegreppet i den kulturpolitiska debatten. Frågan om vilkas röster som får höras. Om hur vi motverkar att den informations och upplevelsemängd som dränker oss varje dag mest innehåller köp-uppmaningar, blir allt mer likriktad ju större konkurrensen blir och vars placering styrs av hur mycket pengar platsen kostar.

Men även ur ett ekonomistyrningsperspektiv borde kulturpolitiken ha en större roll. Sverige är bland de ledande i världen när det gäller utvecklingen för de kreativa näringarna. Här finns framtidens sysselsättning och konsumtion. En generös och öppensinnad kulturpolitik bygger grund för kreativa och konstnärliga människor. Några av dom har antagligen gått på A-kassa någon gång i livet. Imorgon försörjer de Sverige med framtidstro och sysselsättning.

Får sponsorerna smutsa ner konsten?

BP sponsrar bland annat Tate Britain. Igår höll Tate sommarfest och tackade BP för decennier av sponsring, och meddelade att man tänkte fortsätta samarbetet. Samtidigt skrev 170 kulturpersonligheter ett öppet brev i The Guardian som kritiserade Tates hållning. "BP:s logga är en fläck på Tate Britains internationella anseende", hette det bland annat.

Utanför hällde aktivister olja över Tates entre.



Har konsten råd att ta emot alla pengar som erbjuds? Vilka som helst? Är det ok om porrkung Milton sponsrar Moderna museet? Om Bofors hjälper Operan?

Och vad händer om staten kliver ur sitt ansvar för kulturen och skjuter över för mycket av finansieringsbehovet till sponsorers välvilja?

Aktionerna runt Tate/BP ställer fler frågor än om man bara ska vägra kopplas till nån som förorsakat en miljökatastrof.

Kulturnyheterna

Uppdatering 5 juli: artikel i Sydsvenskan.

En icke fungerande marknad för kultur

Washington DC, festival för artister med funktionsnedsättning:

Jag har just avslutat en eftermiddag med skådespelaren Ann Colby Stocking. Hon är en av endast en handfull skådespelare med funktionshinder som lyckats komma in på och sedan fullfölja någon av USAs prestigefyllda skådespelarutbildningar.

Vi har talat dramatik, konstformens utveckling, skådespelarens villkor och jämfört USA med Sverige. Efter det samtalet så vet jag. Statssubventionerad scenkonst är fri. Marknadsbaserad är ofri med en välvillig beskrivning. Slaveri hade kunnat vara ett annat passande uttryck.

Det är i filmen pengarna finns. För att kunna visa upp sig för filmregissörerna så har skådespelarna i Los Angeles fått facket att gå med på att man ska kunna spela för 9 dollar per föreställning om man gör det å en teater med max 99 platser i salongen. Inget betalt för repetitioner. Därefter a 65 kronor per föreställning. Före skatt.

Men det räcker inte. Eftersom situationen är så desperat tillämpar många scener "pay to play". I det konceptet får man inte betalt alls. Man får som skådis istället betala för att få vara med och arbeta gratis. 125 dollar betalar man för sin plats på scen en begränsad tid.

Allt i förhoppningen att Spielbergs rollbesättare ska förirra sig till salongen. Vilket han/hon givetvis aldrig gör. Ann Colby Stocking förlorade sitt senaste "jobb" är hon vägrade att betala istället för att få 9 dollar.

Vi har också jämfört repertoar. Moomsteatern kan låta Jesus återfödas med Downs syndrom i "Speciells evangelium" och skildra en homosexuell relation mellan två män med resp utan intellektuell funktionsnedsättning i "När man får främmad". Omöjligt i USA för en ensemble med funktionshindrad skådisar. Ann Colby Stocking fick inte ta av sig överdelen i senaste produktionen, trots att det var konstnärligt befogat. Anledning: sponsorerna skulle inte tycka om det. Den konstnärliga friheten och yttrandefriheten tar slut vid ett par tuttar på en skådis med fysisk funktionsnedsättning.

Kultur på marknadens villkor skapar inte frihet. Bara taskiga villkor och självpåtagen censur.

Kongressen - så blev den...

Jag har varit på min första kongress. Oj så kul! Stundtals jobbigt, men konstant lärorikt. Det största intrycket är insikten om vilken oerhörd kompetens det finns hos människorna i den gröna rörelsen. Och att denna kompetens matchas av en energi och entusiasm som är smittande. Här är ett urval personlig godbitar.

Tillgängligheten in i valmanifestet.
Jag bad om att få åka och representera Malmö för att bygga upp min kompetens runt hur partipolitik bedrivs och att bygga nätverk och förutsättningar för att påverka/utveckla MPs handikappolitik. Och vad bättre då än att praktiskt jobba för att vi får en lagstiftning där bristande tillgänglighet är diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Nu blev det inte min skrivning om ett tillägg till valmanifestets punkt 25 som vann, men det berodde på att Anders Wallners var mycket bättre.

Den retoriska elegansen
Peter Eriksson kan både vara skarp och rolig. Hans beskrivning av regeringens "paltkoma" är ett exempel på bra bildmålande med ord. Maria Wetterstrand är en retorisk superbegåvning. På nåt sätt så kommer hon ut som den mest trovärdige oavsett vilken fråga hon berör. Imponerande. Gustav Fridolin förstår hur han med några få meningar ska kunna måla upp en bild som ingen kan säga emot. Han är förmodligen inte ens spelbar som nästa språkrör.
Och ungdomarna därefter är lika begåvade. Starkast av dem alla, oavsett ålder, den här gången var Jakop Dalunde. Hans tal finns på hans blogg.

Jämställdhetsproppen.
Välarbetad. Man kan tycka att kvotering som verktyg är trist och berövar människor det egna valet. Men det gör normativitet också. Wetterstrands jämförelse med Norge, där både kompetens och lönsamhet utvecklats till det bättre efter lag om kvotering, är slående. Klart att varenda investerare vill ha det om de får välja själva. Kvoteringen befriar snarare dom från den normativa synen på att mäns styrelsekompetens alltid är bättre än kvinnors. Och jag tror det är likadant med föräldraförsäkringen, fast där har hittills gällande kvotering varit den motsatta.

Valmanifestet som helhet
Det blir ju vansinnigt starkt. När allt var klubbat sa jag till min bänkgranne "att nu behövs bara egen majoritet så blir allt jättebra". Nu lever ingen i den utopin, och tur är väl det. Även vi mår bra av att kompromissa, ty bortom starka viljor och drivkrafter om att kämpa för sin sak, så finns ett demokratifundament - det att det är bra om fler får vara med och bestämma. Och det är trots allt viktigare än varje enskild energiform eller skattepolitisk symbolfråga. Jag gillar höghastighetståg och öppnandet för småskalig elproduktion. Jag tror att sänkt moms för tjänsteföretagen är en bra långsiktig omställning där tjänstebaserad näringsverksamhet gynnas. En samordning av våra trygghetsförsäkringar är alldeles nödvändig. Ingen människa ska kunna hamna mellan stolarna. Och vår solidaritet med människor och omvärld manifesteras i punkterna omm fattigdomsbekämpning och flyktingmottagande. Jag är stolt över vår humanism och medmänsklighet.

Partistyrelsen
Kul att Helene Sigfridsson kom in, men trist att de som inte fick plats inte fick det. Snyggast sorti gjorde Johan Edstav, som gav den nye kandidaten företräde när det blev dött lopp mellan dom i omröstningen. Men oj vilken samlad kompetens!


Kul motioner
Grön ungdom fick igenom att vi ska jobba för ett nationellt e-bibliotek. Bra, tycker jag, då en digitalisering är en jättebra plattform för en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det blev en vettig beslutsskrivning av Göran Hådén m.fl. Namibia-motion, där basinkomst till fattiga prövats och funnits framgångsrikt. Alla gröna medlemmar är inte lika förtjusta, men efter mitt besök i Mocambique så kan jag förstå att den här typen av fattigdomsbekämpning kan ge effekter långt bortom mat för dagen. Anna Stenssons motion om att MP ska jobba för att valkampanjen ska bli tillgänglig för alla behövs. Vi är inte tillräckligt bra på det området än. De estetiska ämnena fick en välbehövlig puff framåt i beslutet "att MP verkar för att de estetiska ämnena uppvärderas, så att den svenska grundskolan ej blir en treämnesskola i praktiken." Bra initiativ MP Piteå! Men för att vi ska säkra barns rätt till fullgod kultur inom skolan så måste vi också jobba på hur barns möte med den professionella kulturen ska säkras. Som det är nu är barnen beroende av lärarens eventuella intresse. En av landets viktigaste kulturpolitiska frågor ligger under utbildningsdepartementet enligt min åsikt.

Fler röster om kongressen:
Åsa Romson, Tina Wallenius, Marie-Helena Dahlberg, Lotta Hedström, Lena Klevenås, Helena Leander, Gunvor G Ericson, Christian Valtersson, Birger Schlaug, Anders Åkesson,

SD vilse i regionen

Jag åkte till Kristianstad och såg debatten mellan Anders Åkesson (MP) och Björn Söder (SD) om regionalpolitiska frågor.

Det finns anledning att hylla Åkessons mod när han bestämmer sig för att ta den här debatten. Kritikerna som menar att SD bäst tigs ihjäl behöver inte själva komma upp till bevis.

Åkesson klargjorde rätt tydligt SDs tillkortakommanden när det gäller politiskt hantverk, som exempel hur man föreslår en kopierad budget från året innan och i flera fall är dåligt pålästa.

Bra också att kulturen fanns med som ett ämne. Här var ett av många ställen där även ideologiska vurpor kunde påvisas. Björn Söders argumentation om att skatter inte ska betala sånt folkflertalet inte tycker om tydliggjorde också att SD menar att politikerna ska ges rätt att styra innehållet i godkänd kultur. Ett skick som bara hör diktaturer till.

Så stoppar den här debatten SD från politisk representation i framtiden?

Nej, självklart inte. Hade det varit så enkelt hade SD aldrig fått några röster i något val. Missnöjet som är rekryteringsbasen för SD behöver inte nyansera sina ställningstaganden och väga för och emot. Det räcker med ett tydligt emot. Emot det mesta och en tydlig syndabock. Att det aldrig kan ge en politisk styrning eller samhällsutveckling behöver man ju aldrig ta ansvar för.

Det behöver synliggöras, och det gjorde Anders Åkesson bra.



Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5. KvP, Kristianstadbladet.


Bloggar: Tomas Melin, Ingemar Hanssons Campaign Dossier, Katarina Erlingsson, Yngve Petersson

Kultur i portfölj

Kulturnyheterna har låtit undersöka regionala kulturpolitikers inställning i några frågor. Det är regionerna som står först i tur för kulturportföljsmodellen som granskats - Skåne, Halland, Västra Götaland och Gotland.

Kulturnyheternas fokuserar på en av sex frågor - "Bör en politiker kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentligt finasierad verksamhet, t ex konsthallar, museer och teatrar?"



Glädjande är att i Skåne är det bara en av sexton (6%) som förespråkar att politiker ska kunna stoppa enskilda arrangemang. Men på Gotland tycker 38% att det vore rätt och ytterligare 23% tvekar.


Men undersökningen ställer fler frågor. Och där är majoritetens svar värda att diskuteras, tycker jag.

"Hur förhåller du dig till påståendet: Regionens kulturmedel bör i högre grad användas till att stärka den ekonomiska tillväxten i regionen?"
61% instämmer helt eller delvis. Kulturpolitiken ska tjäna den ekonomiska tillväxten.
Själv tycker jag kulturpolitikens centrala roll är att skapa konstnärlig spets och demokratisk bredd i medborgarnas kulturutbud. Om kulturen därutöver gör ytterligare nytta för regionens ekonomi, så ser jag inget hinder för ansvariga för näringsliv/tillväxt förstärker kulturutbudet ytterligare.

"Hur förhåller du dig till påståendet: Regionens kulturmedel bör i högre grad användas till att spegla regionens kultur och historia?"
81% håller med. Det finns säkert tillfällen när strukturella finansieringsbeslut hamnar i valet 'regionens kultur och historia vs icke geografiskt bestämd nyskapad kultur'. Det måste ansvariga politiker ta ställning till. Men frågan kan likaväl tolkas som innehållsstyrning av kulturutövares verk, och det ska politiken inte syssla med.

"Hur förhåller du dig till påståendet: Regionala kulturinstitutioner (länsteatrar, konsthallar, museer etc) bör i högre grad samarbeta ekonomiskt med aktörer i det privata näringslivet?"
69% håller med. Det kan finnas tillfällen där detta gynnar både institutionen, konsten och mångfalden/yttrandefriheten, och då är det bra. Om svaret däremot är en önskan om att lämna ifrån sig ansvaret för finansieringen av institutionernas ordinarie verksamhet till sponsring så är det demokratiskt tveksamt.

"Hur förhåller du dig till påståendet: Det är riktigt att prioritera kulturverksamhet som samtidigt skapar arbetstillfällen framför verksamhet som inte gör det?"
52% håller med. Åter igen. Det är bra om kulturen kan göra aspektpolitisk nytta, men den kanske då ska finansieras av dessa aspekters politiska medel?

Den sista frågan blir meningslös. Den lyder :"Hur förhåller du dig till påståendet: En rad debattörer fruktar att kulturpolitisk kompetens går förlorad om portföljmodellen genomförs?"
75% håller inte med. Den här frågan hade kanske blivit intressant om man frågat nationella kulturpolitiker samma fråga. Vad ska de regionala kulturpolitikerna svara om sin egen kulturpolitiska kompetens? Att den inte finns?
Jag antar att det är som i alla andra strukturella omställningar. En del behålls, någon del förloras och någon del ny kompetens kommer in. Och även regioner kan väl bygga upp expertunderlag?

Mer om de aspektpolitiska resonemangen på SVT.
Partikollegan Mats Berglund har en annan uppfattning på Newsmill och i egen blogg.

Jag

TV-inslag från TV4 när jag fick Studieförbundet Vuxenskolans folkbildningspris. Då fanns det inte utlagt på nätet. I morse fastade det i sökfiltret. Så - för er som jag inte känner (ännu):



Moomsteatern

Designen av framtidens kulturpolitik

Hur ska kulturpolitiken utvecklas? Ja, den frågan har belysts i dagarna två på Orionteatern i Stockholm (Re:designing cultural politics, arrangör Intercult). Själv hade jag bara möjlighet att medverka dag 2, och missade därför tyvärr när de skånska kulturpolitikerna fanns i högsätet.

Som helhet blev andra dagen för tunn, men det fanns guldkorn. Bäst i test var Umeås presentation om hur de tänkt, byggt och levererat inför uttagningen till kulturhuvudstad 2014. Fredrik Lindgren, kulturchef i Umeå, förstod att vrida på begreppen både tema- bildmässigt och retoriskt. En skön stund!

DN

KD vill förändra bidragsfördelning till teckentolkar.

Lars-Axel Nordell är kristdemokrat i riksdagen. Han har skrivit en motion (2009/10:kd782) om en rättvisare fördelning av statsbidraget till dövtolkverksamhet. Argumentet är att Örebro län med sina specialskolor har långt fler invånare som behöver hjälpen i relation till hela befolkningsmängden, men det är den senare som sätter nivån på bidraget. Örebro län får därmed 435 kr per tolkuppdrag medan Gävleborg leder ligan med 1447 kr per uppdrag. (mer i Lars-Axels blogg)

Jag har inte specialkunskap nog att bedöma summor och dess rimlighet, men visst finns det någon argument för att Örebro län får kompensation för ett mer långtgående ansvarstagande vad gäller dövtolkar.

Ett annat tolkbehov som är gravt åsidosatt är det för syntolkar. Vad jag vet finns inte ansvaret förlagt för vem som ska finansiera synskadades tolkning av t.ex. scenkonst. Att de stora institutionerna har både teknik, ekonomi och kunskap för att klara detta själva är en rimlig tanke. Men hur är det vid besök hos de fria grupperna, som dessutom är våra största producenter av scenkonst för barn och ungdom?

Övertoner i debatten om konststipendier

Rolf Tufvesson borde avgå, tycker konstnären Torsten Ridell. Är inte det lite o ta i?

Anledningen är att Region Skånes kulturnämnd beslutat låta konstinköpen vila under två år, och istället använder pengarna till stipendier till skånska konstnärer.

Konsumtions eller produktionsstöd? Klart det går att diskutera fram och tillbaka om vilket som är bäst, och varje konstälskare önskar nog att bägge får ett frikostigt utrymme. I slutändan är det avgörande för den individuella konstnären om den får något av dem, mer än vilket av dem.

Men den i mina ögon viktigaste principiella kritiken mot stipendieutdelande är att stipendier är skattefria. Konstnärens ersättning innefattar därmed inte pensionsavsättningar.

Galleristen Ola Gustafsson menar "Många konstnärer är egna företagare. Att ta bort det som är en intäkt i en firma och göra det till ett skattefritt stipendium som inte syns i pensions- eller sjukförsäkringssystemen är att göra konstnärerna en björntjänst"

Han har rätt i björntjänsten med offentligt stöd som smiter från sina egna skatter genom att använda stipendier som verktyg, om detta görs till den enda och dominerande formen. Men hans jämförelse utgår från att han själv som gallerist inte finns med i bilden. Gallerierna, där den mesta försäljningen sker, bedriver generellt ingen välgörenhet. Hur mycket tar man nu för sin del av försäljningen? 40%? 50%? Om regionens inköpare köper konstverket via ett galleri så blir det inte så många pensionskronor till konstnären då heller. Och stipendiaten kan faktiskt välja att betala in en egen pensionspremie från sitt stipendiebelopp. T.ex. den del som galleristen skulle ha fått om pengarna hade kommit från försäljning.

De stora frågorna borde vara

- hur den offentliga miljön ska utformas. Jag hade föredragit en ombalansering från reklampelare för HM-trosor och lyckovinster till konst. Och jag hade gärna sett att de som ville sälja underkläder och skrapspel var med och finansierade sin egen konkurrens om utrymmet via avgifter för att få synas med sin reklam. Att offentliga uppköpare köper fler konstverk som det ändå inte finns plats att visa utvecklar inte den offentliga miljön.

- hur konstnärers långsiktiga försörjning ska säkras. Inte via stipendier, det hoppas jag alla är överens om. Men det kulturnämnden i Skåne gör är ett försök att tänka nytt runt konsumtion/produktionsstöd under en begränsad period. Inte att lösa allt för alla på lång sikt. Den större frågan behöver nog både ett större politiskt forum och modigare nytänk än så.

Kulturnämnden provar nytt. Rätt eller fel, låt diskussionen bölja.

SDS 1, 2.

Jimmie ÄR en produkt av det svenska kulturarvet

Jimmie Åkesson i Expressen: "Det finns en samsyn inom den svenska eliten om det svenska kulturarvet som någonting bakåtsträvande och hemskt."

Mitt svar: Ja, om du är en produkt av det svenska kulturarvet.

Och det är han väl? Ända tillbaka till när vi var bland de första att mäta skallar på samer (som var här långt före oss, nota bene).

Åkesson är nu upprörd över att diverse borgliga partier här och var snor hans dumheter och försöker göra dom till sina. Och se, där är han överens med oss han kallar kulturelit. Det tycker nämligen vi också är vansinnigt dumt.

Exp

Kultur ja - men varför?

Alla säger sig vilja se att kulturen blir valfråga 2010. Jag med. Men sannolikheten är inte stor. Jag tror inte det räcker med att diskutera vem som ger mer än den andra till barnkultur för att tränga sig in mellan finanskrisen och jobben.

Jag var på min första Almedalsvecka i år. Där såg jag den kulturpolitiska debatten. Jag kommer ihåg att min slutsats efter den var att den inte identifierade någon potentiell valfråga om kultur. Moderaterna hävdade att man satsade på barnen genom att bygga ut Skapande skola. Socialdemokraterna svarade med att de satsade ännu lite mer på barnen, fast inte genom Skapande skola. Not enough. Inte ens Vänsterns klassiska '1 miljard mer till kultur' skapar debatt.

Nu har DN 25/9 mätt kulturens andel av statsbudgeten och funnit att alliansen låter kulturen växa. Jasenko Selimovic tog det som intäkt för att för att hävda att alliansen satsar mer än sossarna. Häromdagen tog Pagrotsky revansch och visade på att (s) minsann föreslagit mer pengar än de borgerliga till kultur varje år, oavsett vem som suttit vid makten. Någon som får valfråge-vibbar? Inte?

Nummer.se har jämfört oss med några nordiska grannländer. Alla, utom Finland, satsar mer per capita. Men då 40% av Finlands kulturbudget kommer från deras spelbolag så blir den sammanlagda kakan större också där. Och vi pratar ingen liten skillnad.

Om Sverige ska upp till Danmarks nivå, så måste vi satsa ytterligare 6,6 miljarder. En höjning av kulturens medel med 64%. De nivåerna hade säkert fått igång en debatt, men frågan är om det räckt.

Jag tror att de viktigaste frågorna ändå är 'vad?' och 'varför?'. Ska kulturen vara för alla, eller kanske en vara/tjänst bland alla andra? Ska kulturen hjälpa demokratin och se till att många röster hörs, eller ska bara de vars åsikter bär utgivningskostnaden få höras? Vem ska äga det offentliga rummet och på vilka villkor?

Viktiga frågor. Men just nu osynliga bakom 'vem som satsar mest i det land som satsar minst'.