Jakten på foster med Downs

Nu räcker det snart med ett blodprov hos mamman. Där spåras barnets DNA, och vips så vet man om barnet har Down syndrom, Edwards syndrom, Pataus syndrom, muskeldystrofi och haemophilia.

Kostnaden för ett test via ett enkelt blodprov är cirka 30 pund. Redo att användas på alla - för den goda saken, om man får tro Telegraphs artikel.

Prof Stephen Robson, talesman för Royal College of Obstetrics and Gynaecology, säger att detta har varit en ''enormous research effort’’ i syfte att finna ""holy grail" of a non-invasive test for Down’s syndrome".

Jag blir skrämd av retoriken, och den underliggande människosynen.

Självkritik?

Olika FN-länder riktar rätt skarp kritik mot Sverige för brist på mänskliga rättigheter. Det gäller hatbrott, behandling av flyktingar och kvinnovåld.

Den stora frågan är hur vi jobbar med självkritik i de här frågorna. SVDs artikel talar om att bland annat Kuba och Iran fanns bland de som kritiserade oss. En omständighet som en del kommer att använda för att diskvalificera kritiken.

Men antisemitismen och islamofobin är påtaglig. Flyktingbarnens situation och barnkonventionen tillämpning går inte ihop. Och varje misshandel i hemmet är ett misslyckande, oavsett om kritiken kommer från Portugal (som nu) eller nån annan part.

Många av de här frågorna adresseras i förslaget till valmanifest för Miljöpartiet på ett progressivt sätt. Och det behövs, för här finns verkligen utrymme för utveckling...

SVD
Maria Ferm, Bodil Ceballos.

Barnens fattigdom är vår

Barnfattigdom. Det är få ord som gör mig så upprörd. Barnets beroendeställning till sina föräldrar skapar ett extra djup i problematiken.

Nej, jag har inga enkla svar. Men jag tror det här perspektivet behöver komma in oftare. Den sammanlagda resultatet av vad barnfattigdomen riskerar att bidra till borde vara stort. Brottslighet kan ha socioekonomiska orsaker, studieresultat blir inte lika bra när man inte får tillräckligt med mat, människor i fattigdom drabbas oftare av ohälsa...

På 90-talet träffade jag en man på företagsekonomiska institutionen i Lund. Jag ville inför en konferens få tag på någon som kunde tala under den något kontroversiella rubriken "storfinansens syn på barn". Konferensen blev aldrig av, men i researchen fick jag möjlighet att lyssna på hans resonemang.

Enligt honom så kostade (då) en värstingkarriär när en person är mellan 13 - 20 år 10 miljoner kronor. Det betyder att under förutsättning att vi i tidigt skede kunde identifiera personen som riskerade problemen, så skulle i stort sett vilka åtgärder som helst vara samhällsekonomiskt försvarbara.

Barn i fattigdom är inga värstingar. Men jag tror att problematiken skapar fler kostnader än att aktivt hjälpa barnet och dess familj ur fattigdomen. I likhet med exemplet ovan så tror jag att de flesta åtgärder som lyfter barnet ur sin kris är försvarbara.

Om det nu är så att barnet skulle må bra av hjälp, och att det är samhällsekonomiskt försvarbart - vad är det då som stoppar oss?

Media:
Sydsvenskan 1, 2, 3, 4.

Tillgängligt tivoli

Det borde vara en självklarhet. Att karusellen kan åkas av alla. Alla som varit på ett tivoli vet att så inte är fallet.

Gordon Hartman såg sin dotter vilja leka med andra barn, men inte kunna. Det fick honom att samla ihop pengarna (USD 30 miljoner) till Morgans Wonderland. En temapark i San Antonio, Texas, speciellt för de speciella. Ett ställe där orden "couldn't, shouldn't and can't weren't in the vocabulary" (abcnews)



Bra va? Jo, det är klart. Men förutsättningen för att den behövs är att alla andra anläggningar inte är tillgängliga. Anledningen till att alla med ömmande hjärtan i tv-inslaget berättar om sin lycka över att se barnens lycka är att det normala är att barn med funktionshinder inte ingår i alla barn. I det perspektivet passar tyvärr en temapark speciellt för de speciella som handen i handsken.

Där är paradoxen. Barn med funktionshinder hänvisas även i Sverige till välgörenhet (t.ex. Radiohjälpen/Victorias fond) om de ska kunna uppleva samma saker som andra barn.

Ska det verkligen vara så?

När blev det ok att slå barn?

Dokument inifrån ikväll: Vuxna som slår barn bedöms regelmässigt som lindrig misshandel, ibland till och med bortförklaras barnets upplevelse med rena påhitt. Den vuxne ska ha rätt att upprätthålla sin respekt. Media och folk i samhällsomgivningen står upp för misshandlaren. Den ville ju bara hålla ordning. Barnet var väl inte helt oskyldigt? T.o.m. lagstiftaren Jan Björklund tillåter sig i ett tv-inslag att utifrån generella gissningar ställa sig på en misshandelsanklagad lärares sida. Och Högsta domstolen sänker straffet i ett mål av misshandel gentemot barn ett år efter att riksdagen tagit en lagändring som stärker barnets rättsskydd.

Bjästa någon?
Hederskultur?

Vart femte Malmöbarn lever i en fattig familj

"Ett, två, tre, fyra - Du. Ett, två, tre, fyra - Du."

Den räkneövningen blir rätt skrämmande tycker jag, när man vet att det är barn som växer upp i fattiga familjer som finns bakom varje utpekande "du". På Rosengård hade ramsan varit "ett, två, tre, fyra - du och du och du och du och du och du". Sex av tio. Regel snarare än undantag.

I grundproblematiken finns givetvis arbetslösheten med. Anledningen till att barnen finns i fattiga familjer beror ofta på att föräldrarna inte kommit in på arbetsmarknaden. Diskriminering eller inte - barnen har inte valt sina föräldrar. Och jag har svårt att acceptera att vi godtar att barn ska växa upp i långvarig fattigdom. Speglar det verkligen vår syn på barn och deras rättigheter?

Följderna är enligt Eva Svedling på Rädda Barnen att man inte klarar skolan, att man utsätts för våld och mobbning samt att man utesluts ur gemenskap i skola och på fritid. Man har inte råd att vara med.

Vi ska inte acceptera långvarig fattigdom för barn i Malmö. Vi måste se till att barnen har det dom behöver. Avgifter får aldrig vara skälet till att ett barn inte får vara med i en helt eller delvis skattefinansierad verksamhet.

Tidigare forskning om fritidssektorn har visat att fördelningen av de allmänna medlen mest gynnar pojkar i socialgrupp 1 och minst går till flickor i socialgrupp 3.

Flicka eller pojke, vill de sparka boll eller spela gitarr så ska de få göra det. Oavsett hur lite föräldrarna tjänar. Så svårt kan inte det vara att ordna.

Hyfsad mat, ok boende och möjlighet att göra läxorna borde vara en självklarhet.

Rädda Barnen presenterar sin undersökning här. Pressreleasen från SCB på newsdesk här.

Uppdatering 10.11: Kvällspostens ledare handlar om undersökningen.

(Sydsvenskan har bara denna notis digitalt just nu, men en längre artikel på sidan a8 i dagens tidning)
Dagens Samhälle
SvD
Expressen

Uppdatering: Kristina Granqvist på Rädda Barnen har uppmärksammat mig på att jag fram till idag (25/11) länkat till fel upplaga av rapporten. Länken är nu rätt i texten och finns även här. Tack Kristina.