Riskerar LSS att urholkas?

Karl Grunewald var medicinalrådet som öppnade dörrarna som hållit personer med intellektuell funktionsnedsättning inlåsta. De stora institutionerna lades ner och ersattes av mindre gruppbostäder. Personer med utvecklingsstörning blev våra nya grannar.

Nu ryter han till i Uppsala Nya Tidning. "Kommunerna sviker sitt ansvar för LSS" är rubriken. Artikeln radar upp exempel på hur vi sviker intentionerna i LSS, och ifrågasätter kommunernas vilja att uppfylla lagens villkor.

Utbildningsnivån på anställda sjunker, enheterna är större än rekommendationerna, den utvidgade Lex Sarah slår fel, handledningen lyser med sin frånvaro. Grunewald har gott om ammunition.

Tack, Karl! Jag tror det är oerhört viktigt att den här granskningen och kritiken det medför både görs och hörs. Frågorna ska trängas i den interna kommunala striden om medel mellan verksamheter och nämnder, och i våra respektive partier om var vi ska lägga våra prioriteringar. Då är kunniga underlag för debatt mycket värda.

Läs och ta in. Vi har mycket att kvar att göra.

RUT eller personlig assistans?

”En handikappad man som inte själv kan hålla sitt eget hem rent och fint har genom Rut fått ekonomisk och praktisk möjlighet att få hjälp med det av oss”, berättar Åsa Keller, vd för Homemaid AB för Svenska Dagbladet.

Wow! De har lyckats hitta en person med funktionshinder bland kunderna! Då kanske RUT närmas betraktas som socialpolitik? Hjälp till de behövande?

Samtidigt darrar landets personer med funktionsnedsättning av skräck. Inte för om RUT ska finnas kvar efter valet, utan för om deras personliga assistans ska få finnas kvar.

Försäkringskassan har börjat med nya - väldigt mycket striktare - bedömningar. Helt plötsligt och helt utan någon anvisning från regeringen enligt egen utsaga. Fan tro't.

Ett helt nytt bedömningsinstrument är på väg att tas fram. Första upplagan har fått svidande kritik. Personen med funktionshinder ska ange ALLT i detalj ända ner till sitt sexliv och avföringsrutiner. I det nya systemet är man berättigad till hjälp när man ska in på toa och ut från toa. Men tiden man gör det man ska är inte berättigad. Det blåser snålt om landets assistansberättigade.

Men den allvarligaste nyordningen på väg för assistansberättigade är nog ändå regeln om att de som har mindre än 20 timmars behov i veckan av personlig assistans inte ska få personlig assistans längre, utan istället ha något som kallas "personlig service och boendestöd". En sorts hemtjänst som kommer förbi och hjälper dig på med byxorna. Borta är assistansreformens tankar om att medborgaren med assistansbehov ska styra över sitt eget liv, själv välja vem som ska släppas in i sitt allra mest privata, hur man vill leva sitt liv och dess innehåll. Vi har en handikapp-politisk plan som heter "Från patient till medborgare". Men liggande förslag är "från fri medborgare med egenmakt åter till vårdmottagare"

Jag gillar RUT, men inte för att rika kan få städat och få sitt överansträngda livspussel att gå ihop. Jag tror däremot på principen om att underlätta för tjänsteföretag och att försöka göra svarta jobb vita.

Men RUT kostar en massa pengar. Försämringarna i assistansen syftar till att spara pengar. Jag tycker det är upprörande att ta bort assistenter från personer med funktionsnedsättning för att låta dom städa hemma hos de funktionsnormativa rika.

Det handlar om att välja. I valet mellan om ministrar och företagsledare ska få subventionerad städhjälp eller om landets personer med funktionsnedsättning ska få bestämma över och leva sina egna liv så går min röst till det senare.

För dig som vill veta mer om assistansens politiska turer och LSS-kommitten rekommenderar jag Intresseföreningen för Assistansberättigades (IfA) hemsida.

Media om RUT och/eller assistans senaste veckan: Exp, Exp2.
Föräldrakraft, Dagens Samhälle.

(bilden lånad från Adiuvo Assistans)

Nu stramar kommunerna åt

Två exempel på samma dag i nyhetsflödet:

I Höganäs kommun nekas Therese Hegelund ett boende i teckenspråkig miljö utanför kommungränsen. Socialnämnden tycker att de kan ordna ett likvärdigt alternativ. Det låter konstigt. Skulle lilla Höganäs ha många brukare med samma dubbla funktionsnedsättning (intellektuell + hörsel). Eller menar man att det räcker med att (delar av?) personalen behärskar teckenspråk? Eller kanske det enklare teckenkommunikation, som är vanligare inom omsorgen?

Therese föräldrar menar att hon blir socialt isolerad utan kompisar som använder teckenspråket och med bara en liten del av personalen som kan kommunicera med henne.

Märkligt agerande också av socialnämndens ordförande, när hon tillsammans med tolk och handläggare väljer att besöka Therese på fritids för att ta reda på var hon själv vill bo. Myndighetsutövare med makt och kommunikationsövertag på möte med oförberedd utvecklingsstörd kvinna som inte fått välja vilket stöd hon vill ha i samtalet är inte ett etiskt försvarbart förhållningssätt, anser jag.

Har Höganäs ändå rätt? Det kan inte jag avgöra från HDs artikel, men trenden är att det blåser allt snålare runt sånt där omtanke om personens bästa ska vara riktmärket.

Det andra exemplet är från Piteå. Kammarrätten har gett Piteå rätt att dra in kontaktpersonerna från personer med intellektuell funktionsnedsättning i två fall.

Det går givetvis inte att avgöra om Piteå har rätt eller fel enligt lag från artikeln i Piteå-tidningen. Men kommunen anser att hela 17 personer inte längre har det personliga behov som en gång avgjorde att de fick rätt till kontaktperson. Det som gör dessa bedömningar av personliga behov etiskt svåra att tugga är verksamhetschefen Agneta Johanssons uttalande: "När vi gjorde underlaget så räknade vi fram att cirka 30 av 52 personer måste undvara sin kontaktperson för 2010 för att vi ska spara in pengarna som behövs".

Där finns drivkraften.

Min gissning är att Höganäs och Piteå inte är ensamma.

Varför? Därför!

Varje morgon snabbspolar jag igenom ett stort antal nyhetsmedia och bloggar. En del blir till politiska kommentarer här - annat blir till reflektioner runt teater och funktionshinder i min andra blogg.

Jag ägnar särskild tid åt att läsa bloggar från funkis-världen. Personer med egna erfarenheter av funktionshinder, med egna nedsättningar, från förbund, från föräldrar till barn med funktionshinder eller politiskt intressanta personer.

Mitt liv i sektorn teater/funktionshinder har gett mig en massa oförglömliga upplevelser - men också resulterat i ett uttalat politiskt engagemang. Det jag får läsa varje morgon stärker mitt engagemang. Det svarar mot mitt varför med ett kraftfullt Därför!

Häng med på en typisk morgonskörd (dagens urval):
LSS-bloggen skickar mig till att Kitte Arvidsson vunnit Begriplighetspriset 2009. Hon fick det för sitt outtröttliga arbete för lättläst information. Är det politiskt viktigt? Ja. Utan begriplig information är du utestängd på ett lika effektivt sätt som som du är rullstolsburen och ska uppför en trappa. I senaste eu-valet slarvade en hel del partier med sin lättlästa information. Vi gröna var inte bäst i klassen på riksnivå. Den lättlästa informationen om EU-politiken var inte sökbar på hemsidan, och kunde inte hittas om man inte mailade och frågade. S, M, Fp, C och Kd hade sin lättlästa version föredömligt synligt klickbar direkt på sin förstasida. (Min undersökning inför eu-valet här). Därför glädjer det mig att Malmösektionen har en lättläst version av kommunpolitiken, direkt på sin förstasida.

Ur samma demokratiska perspektiv är det intressant att följa brittiska Mencap. De beskriver sig som "the voice of learning disability". Just nu håller de på med ett projekt för att öka antalet personer med intellektuella funktionshinder som deltar i kommande val.
Är det politiskt viktigt? Ja! Det är klart att de människor som befinner sig i samhällets största utanförskap behöver företrädas politiskt. Det är självklart att vi politiskt aktiva borde jobba för att förtjäna deras förtroende - och att de gör sin egen röst hörd. (Jo, jag vet vad en del tänker. Klarar man att välja om man inte är fullt begåvad enligt norm? Ja, det gör man. Och gör man inte det så lär man inte använda rösten.)

Idag skriver Emily Felderman om Personlig service med boendestöd. Det är en ny insats inom LSS. Men den är inte en förstärkning av Lss, utan en utarmning. En del som idag har personlig assistans ska få det ersatt med en hemtjänstliknande tjänst. Jag delar Emilys kritiska hållning. Det finns många frågetecken runt hur ett sådant genomförande skulle slå mot de personer som berörs. Hon vet, på grund av egen förstahandserfarenhet av funktionshinder och för att hon med största sannolikhet har ett nätverk av vänner som drabbas.

Jag spar dagens bästa till sist: Towe har ett barn med CP. Hon är en av de föräldrar vars bloggar jag följer. Varför? När samhället designar lekplatser ska hennes barn kunna leka där. När skolan byggs och bemannas ska hennes dotter kunna komma åt slöjdsalen och läraren förstå hennes sätt att kommunicera. Och när hon efter studentexamen söker jobb ska hon få komma på intervju på lika villkor. Därför!
Men idag blir hennes blogg speciell för hon släpper in en gästbloggare - Kalle. Läs de här raderna:

"Men jag hörde. Hörde folk – doktorer som borde veta bättre – säga till mina föräldrar över mitt huvud att jag var borta. Att jag var inkapabel att förstå och att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Att jag var ett kolli. Jag hörde detta sägas. Hörde och tog in och förstod mycket väl vad fel dom hade. För jag fanns där inne, möjligen tillfälligt förvirrad men fullkomligt klar. Jag var en vanlig sextonåring som nynnade mina hip hoplåtar inne i skallen och längtade efter en Calzone. Men jag var fången i ett skal. I en kropp jag inte kunde kontrollera. Dömd att förlora av folk som visste och det kunde jag inte tolerera. Mina föräldrar såg att jag fanns därinne någonstans och vi gav oss fan på att plocka fram mig. Det är stort."
(Kalle i gästinlägget hos Towe.)

Samhället gav upp, Kalle och hans föräldrar kämpade vidare.

Jag har hört samma historia om och om igen. En av mina vänner sen Moomsteaterns turne till Australien är Jane. Som nio-åring torpederades halva hennes hjärna av glassplitter i en bilolycka. Hon dömdes till ett "liv som grönsak", som hon själv uttrycker det. När vi var där på turné var hon 26 år och höll på att avlägga sin socionomexamen på Adelaides universitet. Under tiden livnärde sig som clown. Australiens ledande neurolog säger till henne att det liv hon har borde inte varit möjligt.

Här finns politiken. Stoppa undan - eller inkludera? Avfärda - eller räkna med på lika villkor? Åka på samma buss - eller i ett transportsystem bara för funktionshindrade?

Varför? Därför!

LSS och lagtrots

Statsvetaren Barbro Lewin vid Uppsala universitet har tittat på tillämpningen av LSS, och hur den skiljer sig mellan kommunerna. Vänstermajoriteter är generellt generösare, är en slutsats.

Men intressantare är hennes jämförande studie om kommunernas förhållningssätt till LSS. Klippet kommer från Svensk Handikapptidskrift:

"I en annan studie har Barbro Lewin tittat närmare på tre olika kommuner, kallade Lågby, Medelby och Högby, och deras förhållande till LSS. Undersökningen visar att Högby, som tidigare haft ett vårdhem, hade en positiv inställning till personer med funktionshinder och gav mycket LSS-stöd. De två övriga kommunerna hade båda två en lägre andel insatser enligt LSS men deras inställning i frågan var olika.
Medelby utmärks av aktiv laglydnad, stolthet och engagemang i LSS-frågor, medan Lågby passivt lyder lagen, köper sina LSS-insatser från andra kommuner och ser på sin verksamhet med skam och likgiltighet.
– I Lågby säger man öppet att ”vi har gjort det lätt för oss”. Det är förvånande att politikerna är så öppna men de sa hur de upplevde läget och verkade känna skam över det.

Rapporten konstaterar att bristande tillgänglighet kan innebära en risk för att funktionshindrade, eller deras närstående, struntar i att söka stöd i en kommun som Lågby. Eller att de ser sig tvingade att flytta."

Människan med funktionshinder som en kostnad? Om man nedprioriterar LSS - flyttar dom då? Utsikten till att den cynismen skulle kunna finnas om ens någonstans i en beslutskedja skrämmer mig. I ett hållbart samhälle kan inte det optimala vara att ens medborgare flyttar.

Studien berör också kommunernas lagtrots. Man har stämts, dömts och ändå får personen med funktionshinder vänta flera år på till exempel ett anpassat boende. Det kan inte ha med något annat än attityd att göra. Prova följande:

'Jo, visst har kommunen blivit fälld i domstol, men din son Pelle får inte börja skolan i år. Han får vänta några år. Kommunen har inte fler platser i skolan just nu helt enkelt.'

Godtagbart? Inte? Så varför är den typen av lagtrots helt uppenbart godtagbart när det kommer till LSS-beslut?