Kommunens lagliga diskriminering

Ett föräldrapar i Bromölla får inte välja förskola för sitt barn. Orsaken är att barnet har Down syndrom.

Kristianstad tingsrätt menar att pojken blivit missgynnad och att hans funktionsnedsättning haft betydelse för kommunens beslut. Men det spelar ingen roll för kommunen har haft goda skäl för sitt agerande.

Den sista meningen i stycket ovan är fasansfull. Diskriminering är inte diskriminering om den som diskriminerar har goda skäl för det. Och som vanligt så ingår inte barn med funktionsnedsättning i begreppet alla barn. Alla har rätt att fritt välja skola/förskola för sina barn. Utom de som har ett barn med funktionsnedsättning. De får bara välja om de väljer det som den som diskriminerar väljer åt dom.

Kan man anmäla tingsrätten i Kristianstad till DO?


SHT, Föräldrakraft, Kristianstadbladet, DN.

Uppdatering april 2010: DO överklagar domen. Man menar att kommunen ska bevisa att man inte diskriminerat, inte att man hade godtagbara skäl för att göra det. Bravo DO!

Benny fick rätt att vara pappa i domstol

I inlägget "Dumstrut till Eskilstuna" rasade jag över att kommunen nekat rullstolsburna Benny Holmström rätten att vara pappaledig med stödperson från kommunen. Nu har Förvaltningsdomstolen gett honom rätt.

Skönt att veta att nåt funkar (lagen), men likväl skrämmande att en kommun väljer att testa lagen på en sån punkt. Jag tror tyvärr inte att Eskilstuna är ensamma om den generella inställningen.

Eskilstunakuriren
Svensk Handikapptidskrift

Eva Olofssons (v) blogg

Så här dåliga är våra politiska partier på web-tillgänglighet

Funka.nu har undersökt hur våra politiska partier klarar av tillgängligheten på webben. Här är resultaten, och de är allt annat än acceptabla:

"Dåliga
Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har tillgänglighetsmässigt dåliga webbplatser med många problem, men de har något färre saker som sticker ut negativt än de övriga partierna.

Sämre
Centerpartiet och Folkpartiet har webbplatser som vi bedömer är lite sämre med ett större antal problem. Centerpartiet är kanske det parti som har den bästa språkliga tillgängligheten men här dras betyget ner av de tekniska och pedagogiska svårigheterna som är riktigt stora. Folkpartiet har en av de sämsta språkliga tillgängligheterna men klarar sig något bättre än många andra partier när det gäller tekniken.

Sämst
Moderaterna och Vänsterpartiet har en om möjligt ännu sämre tillgänglighetsnivå än övriga partier. Här är det genomgående stora problem inom teknik, pedagogik och språk." (funka.nu)

De här drabbas:

Dyslektiker 600 000
Synskadade 175 000 - varav blinda 14 000
Dövblinda 1 200
Rörelsehindrade 600 000
Reumatiker 800 000
Svårt tal- och språkskadade 40 000
Personer med Neuropsykiatriska/neuropsykologiska problem (DAMP/ MBD, MPD, ADHD, autism) 120 000
Personer med begåvningsnedsättning 400 000
- varav utvecklingsstörda 40 000 -
- varav gravt utvecklingsstörda 16 000
Hörselskadade 780 000
Döva 14 000
- varav födda döva 10 000
(Uppgifterna hämtade från Funka.nu som fått dem från Hjälpmedelsinstitutet.)

En snabbläsning av Funkas rapport ger bilden av ett kollektivt digitalt ryggvändande från den politiska världen. En bra uppvaknare - kanske.

Jag hade önskat att Funka bjöd på en större pedagogisk tydlighet i hur man gör istället. För uppenbart är att vi behöver hjälp.

Scannad satir

Min vän Sten-Ove har använt scannern. Var publiceras den här serien?



Tack Maciej för hjälpen. Länk till serien finns här. Det är Berglins i SvD.

Marteus sammanfattar vår politiska uppgift

Ann-Charlotte Marteus skriver i veckan i Expressen en ledare med titeln "Apartheid, den rara versionen". Den sammanfattar väl vår framtida politiska uppgift.

Jag lägger ut hela texten. Det blir ett långt citat. Men med lite kritiska ögon borde varje politiskt parti inse att inget av oss är tillräckligt bra på att prioritera den här delen av en önskad samhällsutveckling.



"Är du normal, lille vän? Om inte, var lugn, för i Sverige har vi lösningen för just dig: utstötning. Fast på ett trevligt sätt.


Det var inte Alliansen som hittade på "arbetslinjen". Den är av mycket gammalt datum. Mycket svensk. Svensken får i hög grad sin identitet genom sitt arbete.
Så det är ingen slump att svensk jämställdhet har handlat mycket om kvinnors rätt och möjlighet att förvärvsarbeta. "Dagis åt alla!" är very Swedish, indeed.
Alltså borde en minoritets deltagande i arbetslivet säga rätt mycket om dess status i Sverige. Om en stor andel av individerna jobbar, torde det vara ett tecken på att samhället tar minoriteten och dess behov på allvar.
Då kan man säga, om personer med funktionshinder: Status Plattfisk.

I P1:s serie "Arbetsförmedlingen, ja, jag vill bara gråta när jag tänker på den. Där var man ju ifrågasatt bara man klev innanför tröskeln - varför man överhuvudtaget kom dit, varför man inte gick och sökte om förtidspension."
Särlösningar verkar vara den svenska modellen: förtidspension i stället för tillgång till arbetslivet, färdtjänst i stället för tillgänglig kollektivtrafik.
Varför blev det så? Varför är världens bästa land inte världsbäst för människor med funktionshinder? För att Sverige är bra på att resonera i termer av klass och kön. Punkt. Alla andra parametrar tillhör andrasorteringen. Och de som tillhör andrasorteringens kategorier blir föremål för välfärdsstatens "stöd", ty de definieras som permanent "svaga".

I stället för "funktionshindrades rätt till stöd från samhället" borde vi rimligen tala om "arbetande funktionshindrades rätt till resurser". Arbetande småbarnsföräldrar har ju fått hur mycket resurser som helst för att klara arbetslivet: finaste arbetsmiljö, barnomsorg, föräldraledighet och otaliga andra ting.
Funktionshindrade behöver rullstolsramper, bredare dörrar, tolkhjälp, personlig assistent och en massa annat, beroende på individ. Det borde vara självklart.
Men politiska partier vinner inga val på att flirta med dessa individer. Så hur kan de sätta kraft bakom kraven?
Skadestånden vid diskriminering skulle kunna höjas - rejält. I "Välviljans apartheid" berättas om läraren Johan Bredberg som inte fick jobb, trots att han var den enda behöriga sökanden, för att han sitter i rullstol. Han fick 55 000 kronor i skadestånd.
Det är kaffepengar för en skola. Lägg till några nollor, så lär sig nog arbetsgivarna att integrera mera.
Men Bredberg kan för det mesta inte komma till anställningsintervjuer. Bokstavligen. Det finns inte ramper eller hissar ens i kommunala skolor. Sådant borde också kunna leda till saftiga stämningar.
Men många struntar i att anmäla, bland annat för att ärendena tar åratal att utreda. Och så måste ju diskriminering bevisas, vilket inte är lätt.
Det är synd. Allt borde anmälas, så att volymen börjar tala - skrika - för sig själv.

I programmet sades att knappt hälften av de offentliga arbetsgivare som tillfrågades i en undersökning, nyligen, kunde tänka sig att anställa en funktionshindrad.
Reaktionen från arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, som fanns med i studion:
"Det är ju skandal!"
Men någon kvotering vill Littorin inte ha. Han efterlyser i stället "attitydförändringar".
Okidoki. Hur attityden till funktionshindrade i arbetslivet ska förändras så länge nästan ingen vanlig svensk har träffat en funktionshindrad i arbetslivet, förtäljer dock inte historien." (Marteus, Expressen 16 feb)

Är det inte väl kallt för att vara klimatkris?

Idag rekommenderar jag ett stopp vid Göran Hådens hållplats. Han reder med förtjänst och humor ut statistikens inverkan på slutsatser.

Koppla lagstiftningen till rättigheter för individen

Advokat Anders Karlsson kommer med det viktigaste inlägget i politiskt avseende i helgens program i serien Välviljans Apartheid. Han menar att en lagstiftning som inte åtföljs av sanktionsmöjligheter blir verkningslös. Och att detta existerar i alldeles för stor omfattning vad beträffar diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning.

Temat för avsnittet var arbetsmarknaden. Minister Littorin klarade sig bra, men pressades aldrig på vad han gjort under sin tid som minister för att föra frågan framåt.

Det är lätt att hålla med DHR-ordföranden Maria Johansson om att användandet av särlösningar gått över styr. Så här skriver hon i sin blogg:

"Det behövs lönebidrag, det behövs särskilda anställningar av det slag Samhall erbjuder. Men - lönebidrag och Samhall har under flera år varit det så väl omedelbara som automatiska svaret på hur fler personer med funktionsnedsättning ska komma ut i arbetslivet - vilket vaggat in så väl arbetsgivare, arbetförmedlingen och andra inblandade myndigheter, politiker som i vissa fall arbetstagare i en världsbild där möjligheten att få ett arbete på samma villkor som andra bleknat allt mer." (M.Johansson)

Själv har jag erfarenhet av en arbetsförmedlingschef som inte ville skriva in personer med funktionsnedsättning på sin yrkesförmedling. Och myndigheter i samverkan (AMS/svenska ESF-rådet) som krävde att personerna med utvecklingsstörning togs bort ur projektbeskrivningen i ett arbetsmarknadsprojekt. Deras motivation var att personer med utvecklingsstörning inte var diskriminerade på arbetsmarknaden, för de har ju dagcenter livet ut. Detta tillbakavisades några år senare av ESF-rådets generaldirektör som rena dumheter, men där och då var dumheterna verklighet. Och jag tror inte det är enda exemplet där särlösningarna blivit en permanent ersättare för verkliga jobb i myndigheters ögon.

Effektivare solceller

Tidningen Forskning skriver om att IBM utvecklat nya solceller som är 40% effektivare än de som finns idag. Men fortfarande så utgör solceller bara en promille av vår energiproduktion.

Familjen jag bodde hos som ung strax utanför San Francisco är självförsörjande på el och har gratis drivmedel till el-bilen. Genom att placera solceller på taket till sitt hus producerar de mer än de behöver själva. På dagen säljer de sin el till kraftbolaget till de högre priser som gäller dagtid. Bilen laddas till lågpris på natten via timer.

En förutsättning för att investeringarna där människor bygger småskalig miljövänlig elproduktion ska bli lönsam är att man får lov att sälja sitt överskott till de som äger kraftnäten. Min familj i USA tog tillbaka sin investering i både bil och solceller på 10 år tack vare subventioner från delstaten - men allra mest för elen de sålt till sitt kraftbolag.

Lega till riksdagen (?)

David Lega toppar KDs lista i Göteborg. Det borde betyda en riksdagsplats. Det är knappast någon annan lokal kristdemokrat som kan ta upp en kryssningsmatch med en kändis. Hotet skulle i så fall vara om KD fortsätter falla under fyraprocentspärren.

David Lega säger till Föräldrakraft: "Dessutom har jag mitt funktionshinder, men jag är inte intresserad av en "handikappstol" och vill inte bli invald på grund av det."

Det är jätteviktigt med representation, att alla ska finnas med i det demokratiska maktutövandet. Det är också viktigt att alla medborgare får höras om sin situation. Men ett samhälle för alla är en fråga för alla, precis som jämställdhet mellan könen är en fråga för både kvinnor och män.

Legas hjärtefrågor säger han själv vara företagande och familjepolitik. Och även inom de områdena så kan hans erfarenhet av egen funktionsnedsättning göra stor nytta. Personer med funktionsnedsättning ska givetvis ha full delaktighet i svenskt företagande och familjeliv. Och det är i de politikområdena (och alla andra) som det arbetet ska göras - inte i nåt separat funktionshindersforum.

Sen tror inte jag att Kristdemokraternas värdegrund är den som bäst flyttar fram positionerna för personer med funktionshinder. Jag upplever deras ingång som mer "compassionate conservative" än radikalt förändringsbenägen, och för mig känns det undfallande.

Legas blogg.

Sluta döma personer med utvecklingsstörning till fängelse

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många.

1991 togs begreppet "sinnesslöhet" bort ur brottsbalken. Personer med måttlig eller svår utvecklingsstörning faller under "psykisk störning", men det gör inte de med en lindrig utvecklingsstörning. Ett stort antal av dessa personer får varken psykiatrisk vård (om det skulle behövas) eller den skyddstillsyn som ska vara alternativet. De hamnar i fängelse. Väl där vet vi inte vem som är vem, och vård/rehabilitering blir obefintlig.

Grunewald avslutar: "Antalet fångar med intellektuella funktionshinder har uppenbarligen ökat. De måste identifieras och erhålla en vård anpassad till deras begåvningsnivå. Förslaget om slutet boende är helt underdimensionerat. Rättpsykiatrin och domstolarna bör vara än mer restriktiva i att rekommendera/döma en person med utvecklingsstörning till fängelse.

Det är märkligt att inget parti har stått upp för de intellektuellt funktionshindrade som begått brott och att ingen organisation har bevakat deras rätt till en human och meningsfull vård. En uppgift för läkarsamfundet?"

Ja, och för oss. Det är inte den enda frågan där vi sviker de som bäst behöver politisk representation.

(Moomsteatern har gjort pjäs om detta. Läs mer på Teater & Funktionshinder)

Pinsam pajkastning

Leif GW Perssons utredning har gett svidande kritik för Dalapolisens inkompetens i handläggningen av Pernilla-mordet. Man missade mördaren trots att han fanns tydligt tipsad om tidigt i utredningen. Förövaren hann därmed med att ta ytterligare ett liv - Englas.

Igår debatterades Perssons slutsatser i SVTs Agenda. De som skulle lyfta blicken och dra slutsatser var Tomas Bodström (s) och justitieminister Beatrice Ask (m).

Det blev en pinsam pajkastning, där bägge förföll till att ta varje chans att försöka pika den andre för t.ex. vem som skapat minst antal nya poliser de senaste åren. Som om blundern att inte dna-testa mördaren berodde på vilken minister som satt i Rosenbad?

Pernillas och mina sommarstigar korsades ett antal skärgårdsdagar som barn, via våra respektive föräldrar och farföräldrar. Kanske är det den kopplingen som gör att jag upprörs mer än annars. Men måste verkligen varje tillfälle tas i akt för en partipolitisk poäng? Bodströms och Asks agerande kan bara - förutom irritation - ha skapat röster för samtliga andra partier.

Bodström/Ask/Dalapolisen i axplock: Expressen, exp igen samt BLT.

Hur sköter du din personliga hygien, Reinfeldt?

I förrgår skrev jag om handikappförbundens och brukarrepresentanternas utträde från referensgruppen som har till uppgift att ta fram ett bedömningsinstrument för personlig assistans.

Det absurda förslaget är införandet av en 91-sidig detaljredogörelse för allt ända ner i djupt integritetskränkande uppgifter. Sedan ska myndigheten bedöma om det existerar ett behov i varje enskild detalj. Det är skamligt. Det är kränkande.

I DN finns en intressant artikel. Den visar på undersökningar som säger att LSS sparat pengar åt samhället. Den LSS-lagstiftning där den personliga assistansen nu föreslås amputeras till att istället utformas som en dyrare hemtjänst, som dessutom riskerar låsa in brukarna i sina hem. Den LSS-lagstiftning som Försäkringskassan på eget initiativ - om vi ska tro utsagorna - efter tio år helt plötsligt började omtolka så att människor som lever beroende av assistans kunde få sina liv torpederade på bara några veckor.

Och så nu detta. Om du som har en funktionsnedsättning i fortsättningen ska kunna få del av dina lagliga rättigheter måste du ge upp dina mänskliga rättigheter till din egen integritet. På 91 sidor. Att lagras och läsas och kanske omtolkas när myndigheten så behagar.

Det som upprör mig mest i detta är inställningen att politikerna inte har någonting med denna förändring att göra. Försäkringskassan agerar på egen hand, heter det. Men i så fall har man väl ett ansvar för att ens myndigheter agerar i en riktning som går emot tankarna bakom lagen och uppdraget? Då får man väl förtydliga, arbeta om, räta upp, stå upp för vad som anses rätt och riktigt i debatten. Men - just det - det ser vi inte mycket av.

Unga Rörelsehindrade är också arga. Och kreativa. De kräver att Reinfeldt med flera ska fylla i blanketten!

"Förbundet Unga Rörelsehindrade kräver att statsminister Fredrik Reinfeldt, övriga partiledare, Kenneth Johansson Socialutskottets ordförande,generaldirektör
Adriana Lender på Försäkringskassan och generaldirektör Lars-Erik Holm på Socialstyrelsen kartläggs med det behovsbedömningsinstrument för personlig assistans som Socialstyrelsen och Försäkringskassan arbetat fram."
Debattartikel från Unga Rörelsehindrade

Här finns ett ställningstagande att göra, och att stå för i valet 2010. Ska den personliga assistansen få vara kvar i sin nuvarande omfattning, eller ska den monteras ned via nya tillägg i lagen, nya redskap för bedömning och nya omtolkningar via myndigheter?

För den politiskt förvirrade rekommenderas STILs kravlista.

Veronica Hedenmark har startat ett upprop, med start på Facebook, men snart öppnar www.assistansuppropet.se.

Skamliga kränkningar

De olika handikappförbunden gör nu gemensam sak och lämnar den referensgrupp som de ingått i för att hjälpa Socialstyrelsen och Försäkringskassan att ta fram ett bedömningsinstrument för behovet av personlig assistans.

Det som får dom att gå ut genom dörren är ett bedömningsverktyg på 91 sidor, där varenda detalj från beteende till underliv ska redogöras för - och där varje sådan detalj ska granskas av en myndighetsmänniska.

Anständigt? Nej
Klokt? Definitivt inte.

Jag ser ingen anledning för handikappförbunden att agera alibin för samverkan till något så absurt kränkande.

Deras gemensamma utträde kan man läsa om på flera sidor. Jag kopierar texten från Handikappförbundens hemsida och lägger här:

En grov kränkning av människors integritet

Handikapp- och brukarrörelsens representanter lämnar samarbete i statlig referensgrupp i bestörtning!

Sedan ett år tillbaka har Socialstyrelsen och Försäkringskassan, på regeringens uppdrag, arbetat med att ta fram ett behovsbedömningsinstrument för personlig assistans. Det instrumentet är en grov kränkning och hör hemma i papperskorgen anser referensgruppen.

Vi i referensgruppen reagerade redan tidigt i processen över den utformning instrumentet föreslogs få. Vi påtalade att våra synpunkter nonchalerades och inte gav effekt i arbetet med behovsbedömningsinstrumentet. Vi var redan då beredda att lämna uppdraget i referensgruppen men övertalades att stanna kvar med löften om att dialogen skulle förbättras.

Det förslag som nu presenteras i syfte att testas i skarpt läge andas förmynderi och ifrågasättande av oss som är beroende av personlig assistans för att kunna leva våra liv på lika villkor med andra. Instrumentet består av ett 91-sidigt dokument där varje detalj i en persons liv ska redovisas och därefter - inom varje detaljerat område - rimlighetsbedömas av försäkringskassans handläggare.

Instrumentet medför en grov kränkning av människors integritet när vi förväntas redovisa allt från våra intimaste behov på toaletten, att vi upprätthåller balanserad diet till huruvida våra sexualvanor är säkra. Enbart våra matintag ska utredas på 16 sidor – och då ingår inte ens behoven kring tillagning av mat.

Vi menar att utredarna helt har förlorat sig i samhällets behov av att kontrollera, ifrågasätta och begränsa oss! Våra livsvillkor ska passa in i de samhällsekonomiska ramarna istället för att jämställas med andra människors! Detta är skandal och liknar på intet sätt något som andra människor i Sverige kan bli utsatta för.

Har Sverige ratificerat konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättningar frågar vi oss.

Vi förutsätter att regeringen gör det enda rimliga med det här beställningsuppdraget – kastar behovsbedömningsinstrumentet i närmsta papperskorg!

Vilhelm Ekensteen
IfA - Intressegruppen för Assistansberättigade

Jonas Franksson
Stil

Cecilia Blanck
Föreningen JAG – Jämlikhet, Assistans, Gemenskap

Representanter från Handikappförbunden:
Henrik Petrén
RBU - Riksförbundet för Rörelsehindrade Barn och Ungdomar

Marie-Jeanette Bergvall
Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft

Wenche Willumsen
DHR – Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder

På newsdesk från rbu här.
På Svensk Handikapptidskrift här.
DHR här. DHRs ordförande Maria Johansson här.

Är ni offer nu igen!?

Mediekrönikören Rebecka Åhlund (SvD) tycker sig ha funnit en skarp analys av det inledande avsnittet av SRs "Välviljans apartheid". "P1-serien Välviljans apartheid tycks gå i samma fälla som man vill eliminera: att se människor med funktionshinder som enbart offer", skriver Åhlund i ingressen.

De tre medverkande med egna funktionshinder - Katarina Hahr, Jonas Franksson och Karin Eriksson, både beskriver erfarenheten av liv med och utan assistans - och är kritiska till den förändringsprocess som inletts. En process där man är rädd för att inte längre kunna komma utanför dörren.

Åhlund utvecklar sin kritik: "Tyvärr genomsyrades Välviljans apartheid av samma förförståelse som jag trodde var den man ville krossa när jag hörde programtiteln: den om att alla människor med funktionshinder alltid är enbart offer. De är arga, besvikna, ledsna, och enda anledningen till att någon vill prata med dem är just deras funktionshinder. Det händer ju inte att en rullstolsburen får uttala sig om, säg, klimathotet, som en vanlig medborgare."

Nej, just det. Andelen personer med funktionsnedsättning i Sverige räknas i miljontal. Andelen medverkande i media med funktionsnedsättning räknas i delar av promille.
Personer med funktionsnedsättning borde finnas med på alla platser, alla nivåer. Makt, pengar, representation. Precis som kvinnor borde ha lika lön för lika arbete, samma möjligheter till chefsjobb, sin beskärda del av attraktiva krönikörsuppdrag på SvD och få uttala sig i medier om annat än hur det är att vara kvinna.

Nu är det inte personer med funktionsnedsättning som utövar diskriminerar vid rekrytering till jobb i media. Det är inte journalister med funktionsnedsättning som undviker att prata med klimatinsatta människor med funktionsnedsättning. Det är jättebra om t.ex. Rebecka Åhlund vill börja ändra den situationen genom att trycka på internt på SvD. Hade yrkesmänniskorna utan funktionshinder gjort sitt yttersta för att skapa jämlikhet oavsett funktionsförmåga i sin verklighet, så hade människor med funktionsnedsättning inte behövt föra en kamp mot diskriminering innan de får uttala sig om klimathotet.

Elena Pecaric heter en kvinna ett flertal fysiska funktionsnedsättningar. Hon är ordförande i en slovensk Independent Living-rörelse. Deras förening har genom lobbyism skapat en organisation med fler än 100 assistenter trots att Slovenien saknar lagstiftning om assistans. De har skaffat sina lokaler genom gemensam ockupation av gamla armelokaler tillsammans med HBT-rörelsen. I det senaste presidentvalet lyckades Elena Pecaric genom lobbyism och aktivism få ihop antalet namnunderskrifter från folket och stöd från parlamentsledamöter för att kunna kandidera. TV-studios fick byggas om, och Elenas 7 medelålders funktionsdugliga manliga konkurrenter till presidentposten tvingades debattera försvarsfrågor och klimat med henne.

Jättebra att hon fick chansen att säga nåt om klimatet, eller hur? Men om inte hon samtidigt fört kampen om assistans så hade varken hon eller någon annan med funktionshinder fått universitetsutbildning, jobb, eller ens möjligheten att ta sig till den TV-studio där debatten hölls. Det gäller givetvis också de hon utmanade om presidentposten.

Det är Svenska Dagbladet, Sveriges Radio och alla andra med makt och inflytande över media som ska skapa jämlikhet för alla och se till att alla sorters röster hörs i olika sammanhang. Inte den diskriminerade när den får sin promilleandel av mediebruset.

Fanns det då inget bra i Rebecka Åhlunds krönika. Jo. 1 - Hon har lyssnat på programmet och valt att bevaka något som en person med funktionsnedsättning står bakom och 2 - hon drar sig inte för att kritisera pga funktionshinder. Oavsett att hennes kritik skjuter snett, så är det faktum att hon lyssnat och avfyrat kritiken ett steg i rätt riktning.

Från alla andra hör vi tystnad.


Andra röster: Jonas Franksson, Emily Felderman.
Programmet i webradio här.

(Jag har, innan detta skrivs, blivit tillfrågad om medverkan i ett senare avsnitt av nämnda programserie)

SD vilse i regionen

Jag åkte till Kristianstad och såg debatten mellan Anders Åkesson (MP) och Björn Söder (SD) om regionalpolitiska frågor.

Det finns anledning att hylla Åkessons mod när han bestämmer sig för att ta den här debatten. Kritikerna som menar att SD bäst tigs ihjäl behöver inte själva komma upp till bevis.

Åkesson klargjorde rätt tydligt SDs tillkortakommanden när det gäller politiskt hantverk, som exempel hur man föreslår en kopierad budget från året innan och i flera fall är dåligt pålästa.

Bra också att kulturen fanns med som ett ämne. Här var ett av många ställen där även ideologiska vurpor kunde påvisas. Björn Söders argumentation om att skatter inte ska betala sånt folkflertalet inte tycker om tydliggjorde också att SD menar att politikerna ska ges rätt att styra innehållet i godkänd kultur. Ett skick som bara hör diktaturer till.

Så stoppar den här debatten SD från politisk representation i framtiden?

Nej, självklart inte. Hade det varit så enkelt hade SD aldrig fått några röster i något val. Missnöjet som är rekryteringsbasen för SD behöver inte nyansera sina ställningstaganden och väga för och emot. Det räcker med ett tydligt emot. Emot det mesta och en tydlig syndabock. Att det aldrig kan ge en politisk styrning eller samhällsutveckling behöver man ju aldrig ta ansvar för.

Det behöver synliggöras, och det gjorde Anders Åkesson bra.



Sydsvenskan 1, 2, 3, 4, 5. KvP, Kristianstadbladet.


Bloggar: Tomas Melin, Ingemar Hanssons Campaign Dossier, Katarina Erlingsson, Yngve Petersson

Lokala regler alibi för diskriminering?

Två personer i rullstol fick inte åka på samma spårvagn. Föraren vägrade köra vidare, och ett större stopp i Göteborgs spårvagnstrafik blev följden.

Polismannen i inslaget imponerar föga. Han förklarar att beslutet att vägra köra vidare med två personer i rullstol inte har något med diskriminering att göra, utan det handlar om säkerhet. Att föraren bara följer föreskrifterna.

Jag tror föreskrifterna sa att Rosa Parks skulle resa på sig om det kom en vit och ville sitta på bussarna i Alabama på 60-talet.

Den aktuella spårvagnsföraren hamnar förvisso i en skit-position när arbetsgivaren kräver att han ska följa föreskrifterna, samtidigt som föreskrifterna är åt skogen. Men räcker det verkligen att det står något i någon lokal regel för att polisen ska kunna avgöra att det inte förekommer någon diskriminering? Det är Västtrafik som gett order. Det är de som ska granskas.

Jag förstår verkligen alla de personer med funktionshinder som blir förtvivlade när deras omgivning påstår sig vara för jämlikhet och integration med orden: 'vadå? de får ju åka med! De ska bara sprida ut sig lite...'

GP här och här, och debattens vågor går högt i Norah 4 you's blogg.

Efterlängtad lättläst debatt

Fyra borgliga riksdagsledamöter har skrivit en debattartikel i Aftonbladet. Den handlar om behovet av att det ska finnas lättläst information i valet. Och det är viktigt. Det är många som behöver en lättare svenska för att kunna ta ställning i valet.

Jag gjorde en egen undersökning inför eu-valet. Den visade väl ett sådär resultat. Fem partier (m, kd, fp, c, s) uppfyllde minimikravet. En lättläst text länkad till första sidan på hemsidan.

Vi i Miljöpartiet hade inte det. Länken till lättläst var inte ens sökbar. Jag fick maila och fråga om den. Idag, mer än ett år senare, finns det fortfarande ingen synlig länk till lättläst text på mp.se. Illa! (Lokalavdelningen i Malmö är desto bättre.)

Rättelse
Nu ser jag att MPs lättlästa version finns visst det på nätet. Den finns på http://mp.se/files/108600-108699/file_108656.pdf. Problemet är bara att den inte syns från förstasidan och inte är sökbar. För att hitta den lättlästa informationen måste man som person med intellektuellt funktionshinder kunna lista ut att den antagligen ligger under länken "other languages".

Vänstern hade inte heller nåt lättläst på webben. Men den fanns i valstugorna, sa man. En koll på Vänsterns hemsida idag säger att man inte gjort något åt saken.

Junilistan, Feministiskt initiativ, Sverigedemokraterna och Piratpartiet hade inget på hemsidan och kunde inte leverera något när man frågade dom. En koll idag säger att man inte har något lättläst material nu heller.

Nu har Centrum för lättläst startat sajten Alla väljare. Här ska bloggande och debatt föras på lättläst svenska. En av författarna till debattartikeln, Per Lodenius, ska företräda centern. Inga fler personer har presenterat sig än så länge. Kan man gissa att det borgliga laget är det som skrev under artikeln i Aftonbladet?

Ett till stora delar bra gäng med ett tydligt engagemang. Per Lodenius vet jag är intresserad av frågan om eftergymnasial utbildning för personer med intellektuella funktionshinder. Lars-Axel Nordell (kd) vet jag har ett engagemang för personer med hörselnedsättning. Läser man Maria Lundqvist-Brömsters (fp) blogg så syns hennes engagemang i frågor som rör lika rätt tydligt.

Jag ser med spänning fram emot att få veta vilka som ska företräda Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern.

Nu lär det inte bli någon debatt om dagens artikel. Ingen politiker från ett seriöst parti vill stå för åsikten att det inte gör något om en del av väljarkåren inte förstår det som sägs.
Det enda som hade kunnat bli bättre var väl om debattartikeln hade varit skriven på lättläst. Så jag letade upp en sån med ungefär samma budskap. Så här skulle dagens artikel i Aftonbladet också ha kunnat skrivas:

Från Dagens Samhälle 15 maj 2008:

"DEBATT. År 2010 ska Sverige vara tillgängligt för alla.
Trots att riksdagen bestämt det har många inte gjort någonting.
Det är dags nu! anser Alf Lundin och Jonas Norrby.

DEMOKRATI.

För att kunna vara med och bestämma

och påverka i samhället

behöver man få information.

Informationen finns i tidningar,

broschyrer och på Internet.

Men många människor har svårt

att läsa en vanlig text.


Det går att skriva lättläst text,

men de flesta myndigheter och tidningar

struntar i det.

Då kan många inte leva som andra

och vara med i samhället,

till exempel de som har svårt att läsa, invandrare

och de som har en utvecklingsstörning.


Finns det någon annan fråga

som handlar om så många personer

(var fjärde vuxen svensk)

som man pratar så lite om?


Är det för att de som har svårt att läsa

inte vill prata om det?

Trots att deras problem skulle bli mindre

om samhället var bättre.


Är de som skriver information och artiklar

rädda för att skriva lättläst?

För då måste de skriva vad de verkligen menar.


Det finns några som är bra på lättläst.

Sveriges Radio har programmet ”Klartext”.

Några lokaltidningar har lättlästa sidor,

bland annat Nerikes Allehanda.


Vi tycker det är dags nu att

alla tidningar får en lättläst sida

som sammanfattar de senaste

och viktigaste nyheterna.

(Vi har också olika intressen

– politik, sport, lagar eller mode.)


I höstas frågade Centrum för lättläst

alla 290 kommuner

om de har lättläst information

på sina webbplatser.

Bara 24 kommuner svarade ja.


Vi tycker det är dags nu att

alla kommuner och landsting

får lättlästa sidor

på sina webbplatser.


All information från kommuner,

landsting och myndigheter

ska vara enkel att förstå.

Informationen ska också finnas lättläst.


Vi tycker att det är dags nu

att alla tar sitt ansvar så att

Sverige blir tillgängligt för alla 2010.


Riksförbundet FUBs styrelse
/Alf Lundin
Riks-Klippans styrelse
/Jonas Norrby "

Politik istället för taktik

Idag skriver Miljöpartiets regionråd Anders Åkesson i Sydsvenskan om varför han tar debatten med Sverigedemokraterna. Hans argument är bra. Det handlar om att synliggöra värdegrunden, och vad de verkligen vill göra.

Det är inte oväntat att det kommer kritik. Frågan om SD ska mötas i debatt eller tigas ihjäl har dominerat all diskussion om Sverigedemokraterna hittills. Som om det bara handlade om att övriga partiers taktik runt 'debatt eller inte' skulle fälla utslaget, när alldeles för många svenska medborgare över huvud taget kan tänka sig rösta på SD?

Jag tror det handlar om att stå för sina ideal mer än någonsin. Inte att försöka ta över främlingsfientligheten (SD light?) genom förslag om slöjförbud eller mindre medmänsklig flyktingpolitik.

De som tycker man ska tiga ihjäl SD kommer alltid att ha ett övertag när domen ska fällas, vare sig SD kommer in eller ej. Den som tiger blir en i massan, den som tar debatten sticker ut. Åkesson är modig. Hur modig den som tiger är får vi aldrig veta.

Hopp för ridsporten

Redan på i skiftet mellan 70 och 80-tal satt jag som facklig representant och var med och formulerade remissvar på fritidspolitik i Stockholm. Då sa forskningen att det fanns ett tydligt köns och klassperspektiv i hur de fritidspolitiska medlen fördelades. Mest till pojkar i socialgrupp 1, minst till flickor i socialgrupp 3.

Sen dess har mycket hänt. Över hela landet har fritidsförvaltningarna krympt. När mitt (dåvarande) utbildningsföretag anordnade fortbildningar åt fritidsförvaltningen i Malmö kom frågorna om orättvisor mellan könen upp igen, nu på 90-talet. Svaret från forskarna då var att det såg ut på ungefär samma sätt vad gällde resursfördelning baserat på kön.

Hur det ser ut nu vet jag inte. Men det värmer ändå att se dagens artiklar i Sydsvenskan där Malmös fritidsdirektör uttalar sig för ett större stöd till ridsporten. Inte en dag för tidigt, om nu historien fortfarande upprepar sig vad gäller fördelningen av fritidspolitiska medel! (?)

SDS 1, 2.

Gott Nytt Spår!