Inte det minsta vasst, Tiina Meri! (Sydsvenskans ledarskribent)

Tiina Meri, skriver i en ledare i Sydsvenskan att Miffo-TVs utfrågning av partiledarna inte är tillräckligt vass.

Oj då, intressant, tänker jag som konstant efterlyser att medverkande med intellektuell funktionsnedsättning, vare sig det är på scen eller media, ska kritiseras på samma sätt som alla andra.

Men oj då, så normativt, stereotypt och dammigt, blir sammanfattningen av Tiina Meris text.

"Men redan i första avsnittet framkommer – och det borde inte förvåna de ansvariga för programmet – att programledarna får svårigheter när de ska ställa kritiska frågor och reda ut begreppen", skriver Meri.

Meris värdegrund: om man ska fråga ut partiledare måste frågorna vara kritiska och begreppen redas ut, för det är så såna här program ska vara. 

Ok, varför det? Såna program görs ju redan i parti och minut. Varför skulle UR/Miffo-TV göra ett till likadant? Vitsen med Miffo-TVs samtal med partiledarna kanske är att svar om politiken kan komma fram på ett annat sätt. På en annan språklig nivå? Från en annan ingång än när det kommer från alla de som redan är inprogrammerade på att frågor måste vara kritiska och begrepp redas ut?

Sen går Meri över till vad som funkar. Hur många stereotyper hittar ni i nedanstående rader?

"Och det är gripande när Balint Marton, i första avsnittet, berättar för SD-ledaren Jimmie Åkesson om sin egen bakgrund i Ungern. På barnhemmet bodde han tills han var fem år. Sedan sade någon att han ska resa till Sverige. Om Jimmie Åkesson hade fått bestämma, skulle han då ha fått komma till Sverige?"

Det är de dom är till för, medverkande med utvecklingsstörning. Att berätta gripande öden om sin epilepsi eller uppväxt på barnhem. Då känner Meri igen sig, då funkar det. Men det gäller inte bara Meris värdegrund, utan kan tjäna som en sammanfattning av svensk media över huvud taget. Ska en person med en intellektuell funktionsnedsättning va med ska den va ett offer.

Sen kommer dödsstöten, det absoluta blundandet för att egen kapacitet på hög nivå skulle kunna vara möjlig.

"Programledarna imponerar många gånger med eftertänksamhet, en lyssnande ansats. Men intrycket blir att de inte fått tillräckligt med redaktionellt stöd och tid för förberedelser."

Läs: Det är inget fel på de med intellektuell funktionsnedsättning, det är nån annan som är ansvarig för vad de gör och hur det blir. 

Finns man då?

Sammanfattningen av Meris analys blir: De är inte som andra programledare. Det borde de varit, så att programmet blir likadant som alla andra likadana program. Men de är duktiga på att vara offer. Och det är inte deras fel, det är deras ledares.

Sunkigt, säger jag. Och påminner om att våra bästa och skarpaste skjutjärn på att vara "kritiska" och "reda ut begrepp" lyckades formulera frågan "hur mycket invandring tål Sverige" i en partiledardebatt nyligen. Men det är klart, de var ju funktionsnormativa.

"Alla behövs" inte i Nya Moderaternas samhällsbygge

Jag är tveksam till om "alla behövs" kommer att fungera som slogan för just Moderaterna. Jag minns Reinfeldts tal för i Almedalen för några år sen. Hela första tredjedelen ägnades åt att tala om varför särintressena inte skulle göra sig besvär. Hur det var den generella politiken - allmänintresset -  som var ledstjärnan.

Men särintressen skapas när allmänintresset upphör att vara till för alla. Inga människor med funktionsnedsättning skulle vara missnöjda över dålig tillgänglighet om man från början byggde så att alla kom in genom dörren/på tåget/bussen etc.
Kommer handikapprörelsen att känna sig behövda av Nya Moderaterna när alla vet att det var där kraven på undantagen i otillgänglighetslagstiftningen föddes? Ingen tror väl Erik Ullenhag (fp) var arkitekten bakom undantagen? Att han frivilligt kom på tanken att mäta mänskliga rättigheter i pengar?

"De flesta behövs" hade varit en mer rättvisande slogan för Nya Moderaterna. Möjligen med tillägget att resten ska anpassa sig och se till att vara som alla andra, som de som behövs.

Barn med funktionshinder ska ha möjlighet att leka som alla andra med alla andra.

Hur står det till med tillgängligheten på Sveriges lekplatser? Illa, om man får tro doktorsavhandlingen "Playground accessibility and usability for children with disabilities", av Maria Prellwitz, Luleå Tekniska Universitet. (2007)
Hon frågar 41 kommuner i norra Sverige, och får fram att av 2266 lekplatser fanns 2 (T-V-Å!) fullt tillgängliga lekplatser. Ytterligare 46 hade någon delvis anpassning. Ca 2% hade alltså någon form av anpassning, medan fullt användbara lekplatser inte ens nådde en promille av det totala beståndet.

"Vidare framkom i resultaten att den huvudsakliga orsaken till varför så få lekplatser var anpassade var att ingen hade tänkt på saken." (ur svenska abstraktet som går att läsa här)

Man har inte tänkt på saken. Smaka på det. Kan människor bli mer osynliggjorda?

Jag har själv haft anledning att försöka förstå mer. Dels genom mitt engagemang för "design för alla" efter att ha blivit invald i Unicums styrelse. Dels genom att försöka bistå Sea-U, marinpedagogiskt center i Malmö, när de förbereder sig för att tillsammans med kommunen skapa en temalekplats om havet på Riberborgsstranden.

Men de positiva exemplen är få. Jag åkte till en utbildningsdag hos Movium, välkända konsulter till svenska kommuner. Jag förvånades över deras låga ambitioner. Man menade att allt inte kunde passa alla, och definierade därför tillgänglighet som att det skulle finnas något för var och en. Det låter ju vettigt, för vi tänker ungefär så här från en normativ synvinkel:  de i rullstol kan inte klättra i klätterställningen. De som kan klättra måste få klättra. Alltså kan inte allt vara för alla. Då får målet istället bli att det ska finnas något för var och en.

Visst låter det bra? Men det är bedrägligt. För "något för var och en" betyder att det räcker att nåt lekredskap är anpassat. Inte att alla som går att anpassa är anpassade. Mellan de två är det jätteskillnad.

Man visade lekplatsen Plikta i Slottsskogen som exempel. Och vad gäller landskapsarkitektur var den föredömlig. Man kunde ta sig till alla hörn av parken utan ett enda trappsteg nånstans. Men när det gällde lekredskapen så märktes det att det var "något för var och en" som gällde, och då ofta i exkluderande form.

Det här är Valen, lekplatsens självklara huvudattraktion. Man kan gå in i den! Där finns gott om plats. Men ingen ramp!  Den anpassningen är ju jätteenkel. Varför valde man bort den?

Det här är vattenleken. Eller förresten det är två vattenlekar. I den ena - till höger - är det fall, så att vattnet sätter igång vattenhjul och allt möjligt fiffigt. Den andra - till vänster - är det en balja på fot. Vilken vill du leka i? Vilken är tillgänglig? Vi kollar från andra hållet!

Just det, baljan är till för den rullstolsburne. Fors och fall har ett helt onödigt trappsteg i toppen, och sand runtom. Men den anpassningen är ju jätteenkel! Varför valde man bort den?

Vi kollar gungorna! Det finns tio stycken. Underlaget är en bra mix av den gummiasfalt som man kan rulla på och sand. Det finns en gunga man kan lyfta över ett rörelsehindrat barn i. Och den gungan finns mitt bland alla andra gungor. Barnet kan dela sin upplevelse med andra barn. Bra! Äntligen ett inkluderande redskap på denna mönsterlekplats. Men de som inte kan lämna rullstolen då? Ska de inte få gunga? Men såna gungor finns!

Man hade bara inte tänkt på det. Eller valt bort?

Men inkluderingsleken lyste med sin frånvaro (med gungan som enda exempel på motsatsen). Man hade olika former av karuseller också, men ingen där den rörelsehindrade kunde åka med andra. Istället hade den en egen där man kunde köra in rullstolen (en åt gången) och sen bli snurrad runt sin egen axel av nån som sprang runt en. 

Inte ens ljudplattorna var tillgängliga och inkluderande. De var gjorda för att man skulle kliva upp på dom för att det skulle komma ett ljud. Nedsänkta i marken hade man kunnat trampa med både fötter och hjul. En jätteenkel anpassning. Som man valt bort. Eller inte tänkt på?

Jag har verkligen letat efter praktexemplet. Lekplatsen där man lyckats. Vet du var den finns? Tipsa mig i kommentarsfältet!

Under tiden får vi nöja oss med en lekplats från Illinois. Kolla det här inslaget från ABC:

Enkelt avhjälpta hinder skulle varit borttagna 2010. Från och med nästa år kan personer stämma den som utestänger på grund av bristande tillgänglighet. Som jag förstår det borde landets lekplatser ligga illa till.

För mig är det självklart. Barn med funktionshinder ska ha möjlighet att leka som alla andra med alla andra. Inget annat är acceptabelt. 

Hjälp mig nå riksdagen. Jag är trea på Miljöpartiets riksdagslista i Malmö. Jag behöver mer än 1.000 kryss - från Malmöväljare. 

Följ kampanjen på www.facebook.com/kryssakjelle. Maila mig på kjell.stjernholm@mp.se om du vill hjälpa mig nå det målet.

(hur) ska man ingripa när en drogpåverkad man trakasserar en okänd medmänniska?

Ingen politisk post idag kanske. Eller så är den politisk i allra högsta grad?

Jag had just påbörjat min hemresa från Stockholm till Malmö. På Ropstens tunnelbanestation ser jag en man som är uppenbart drogpåverkad och som är mycket närgången mot en ung kvinna med hund.

Jag går in i vagnen och sätter mig snett mitt emot och frågar kvinnan om han besvärar henne. Han blir väldigt aggressiv. Han ska slå ihjäl mig, äta upp mig, krossa mig, skalla mig, gå av o göra upp etc. Jag svarar med att sitta och säga att jag aldrig slåss av princip och att han kommer att vara den enda som slår om han slår.

Till slut sparkar han mig och jag drar mig tillbaka till en annan 4 sits, sätter mig med ryggen mot "paret" och lyssnar, men släpper den ögonkontakt han uppenbarligen provoceras så starkt av.

Vid centralen går jag av, och ber på vägen kvinnan om ursäkt för att försöket till hjälp inte blev bättre än så här. Mannen är åter uppe vid mig och ska ... (se uppräkningen av hemskheten innan)

Ute på perrongen ser jag två vakter. Jag påkallar deras uppmärksamhet om att det finns en väldigt aggressiv man i främre tåg-setet. De är redan där pga detta, någon har ringt och larmat. De går in och tar mannen och jag fortsätter mot utgången till SJ-tågen.

Då faller en kvinna handlöst till marken framför mig i kramper. Några andra är snabbare framme än jag, och jag låter istället magstödet (ni som hört mig vet…) hjälpa till i utrop efter läkare/vårdkunniga personer.

Ordningsvakterna ser till att tåget kommer iväg, släpper mannen som ofredat på perrongen och ger kvinnan den hjälp hon behöver. (Bra prioritering, trots allt)

När hon är i säkra händer, går jag mot mitt tåg. Med massor av tankar i huvet. Borde jag ha gjort som jag gjorde? Gjorde jag saken bara än värre? Kunde jag gjort annorlunda? Hur?

Jag köper en latte på Gateaux. När jag ska betala med kortet märker jag hur handen skakar.

Jag är rädd.

När vissa våldtäkter blir avkriminaliserade...

Brittiska Independent har en artikel där professor Betsy Stanko hävdar att våldtäkt mot personer med intellektuell funktionsnedsättning avkriminaliserats i Storbrittanien. Hon baserar det på forskning som visar att brittiska polisen avstår från att gå vidare med fall om det finns försvårande omständigheter för kunna få fram en fällande dom. Offret har varit berusat, offret lever i en parrelation med förövaren, offret lever med psykisk ohälsa är tre exempel. Men i särklass värst är det för kvinnor med intellektuell funktionsnedsättning. Har offret en intellektuell funktionsnedsättning så är chansen till upprättelse via rättegång 67% mindre.

Det här är en av anledningarna att jag kandiderar till riksdagen. I utlandet visar studier att brott mot personer med funktionsnedsättning är överrepresenterat, och att de sker på grund av att offret har sin funktionsnedsättning. Det här uppmärksammar vi som hatbrott när det gäller diskrimineringsgrunderna sexuell läggning och etnicitet, samt även religiös tillhörighet. Men inte när det gäller funktionsnedsättning. Där väljer Sverige aktivt att intensivt blunda. Annars hade funktionsnedsättning ingått i lagstiftningen om hatbrott.

Jag tror inte att Sverige skiljer sig markant mot de delar av världen som valt att mäta och reagera. Därför vill jag att riksdagen ändrar lagen. Vad ska vi ha rättssäkerheten till om den väljer bort de som har mest behov av skydd?

Tänk längre, Kjöller!

Hanne Kjöller konstaterar att det varit en "astronomisk kostnadsutveckling" från 3,5 till 28 miljarder för  assistansersättningen (DN). Den siffran är både en korrekt och en ohederlig beskrivning av utvecklingen. Korrekt - för sedan systemet infördes för 20 år sedan har allt fler som varit berättigade valt personlig assistans istället för vårdinsatser. Ohederlig, eftersom om de inte valt personlig assistans skulle en del av kostnaderna fortfarande finnas - fast på ett annat konto.
Man skulle kunna tro att Hanne Kjöller - som gjort en grej av att en halv sanning kan va en lögn - skulle ta med det när hon ojar sig över utvecklingen. Men antingen struntar hon i det. Eller så har hon inte ens tänkt tanken. Beklämmande blir det hur som helst.

Enligt reformens instiftare, Bengt Westerberg, är nettokostnadsökningen någonstans mellan 1/3 och hälften av den sammanlagda assistanskostnaden. Med 20 års inflation på det så blir det på sin höjd 10 miljarder. Mycket pengar det också.

Det som behöver göras är:
Säkra reformens legitimitet. Kasta ut fuskarna.
Säkra reformnyttjarnas integritet. Kasta ut tanken om granskning ända in på naken hud och minutmätning.

Här kan alla se en möjlig konflikt. Jag är övertygad om att den skulle kunna lösas i samråd med brukarrörelsen. Men hittills har agerandet varit mer konfrontation än tillsammans med.

Färdtjänsten ska vara en välsmord taxiservice

Susanna Birgersson tycker sig vara sylvass i sin analys av den färdtjänstkritik som nu ser dagens ljus. Felkörningar, dåligt bemötande, människor avsläppta helt fel är inte värre än vad funktionsnormativa tvingas utstå i den kollektivtrafik färdtjänsten är satt att ersätta, menar hon.

"Men de som anser att färdtjänsten ska fungera som en välsmord taxiservice har fått saken om bakfoten. Liksom de som inte inser att otrevligt bemötande ibland reflekterar det egna uppträdandet."(S. Birgersson)

Jag anser att färdtjänsten ska fungera som en välsmord taxiservice, och det anser jag baserat på en förståelse för att olika miljöer och kommunikationssätt  ofta blir funktionshindrande för personer med vissa funktionsnedsättningar.

Det säger sig självt att det kan vara svårt att ge väganvisningar till en chaufför som inte vet vart den ska om den förmodade guiden är blind och inte själv kan se var den är. Det säger sig självt att en person som inte har full kognitiv, verbal och intellektuell förmåga får svårt att tolka ett dåligt bemötande som nåt som händer alla i den vanliga kollektivtrafiken. Och det säger sig självt att en person som inte kan hitta sin väg med kollektivtrafiken, inte heller kan rädda situationen när den blivit avsläppt på fel plats.

Det är just därför som färdtjänsten ska vara en välsmord taxiservice, där chauffören förstår vem som är kund, kommer i tid, hittar vart hen ska, och ser till att personern i bilen kommer fram på rätt sätt. 

Susanna Birgersson har fått det mesta om bakfoten, och låter okunnigheten bli till tidningens sanning på DNs ledarsida. Man skulle kunna uppfatta det som ett otrevligt bemötande av alla de som behandlats illa av färdtjänsten, men det är dessvärre bara ett helt normativt okunnigt uppträdande.

När tar föräldraansvaret slut? (eller när tar det kommunala förståndet slut, tvekade lite där...)

Kan man tänka sig att en kommun vägrar LSS-insatser med hänvisning till föräldraansvaret om barnet är 73 år gammalt? Låter det absurt? Ok, 57 år då? 46 år?

Det sistnämnda - 46 år - är fallet när Nordström assistans hjälper en av sina huvudmän att överklaga kommunens beslut. Vilken kommunen är står ej. Kommunen hänvisar till föräldraansvaret när man motiverar sitt beviljade timantal. Föräldraansvaret för en 46-årig man.

Översätter vi det på resten av samhället kan vi lägga ner allt försörjningsstöd, samt alla insatser mot hemlöshet för de med minst en förälder i livet. Har du en förälder i livet kan kommunen tänka sig att åberopa att de är ansvariga.

Stopp! Vänta lite!

Gäller det bara LSS? Jaha, bara LSS! Ja, just det, det är ju den där lagen det är ok att trotsa och motarbeta in absurdum.

(Blir så jävla förbannad!)

Vill ni styra mot ett fortsatt uppdelat samhälle, Stefan Lindhe?

Stefan Lindhe har idag ett pressmeddelande om sin nya motion till Malmö kommunfullmäktige. Han vill att Malmö stad ska
- uttala en generellt positiv inställning till att tillskapa bostadslägenheter på vindar samt
- uppdraga åt Stadsbyggnadsnämnden att utarbeta en policy i enlighet med denna nya inriktning som fastighetsägarna har att förhålla sig till vid inredning av vind till bostad.

Det låter bra. Medhåll på den.

Men i texten som föregår så vill Lindhe att vi ska begära undantag från lagstiftningen om tillgänglighet. Han säger så här:

"Emellertid innebär nya lägenheter på vindar som saknar denna tillgänglighet ingen försämring för någon då dessa lägenheter annars inte skulle komma tillstånd. Fler inredda vindslägenheter förbättrar för många utan att försämra och detta borde vara riktmärket för Malmö stads politik på detta område. "

Lindhes resonemang är att eftersom funkisarna inte kunde komma upp på vinden innan, så spelar det ingen roll om de inte kan det nu heller i de nybyggda lägenheterna. Därför blir det bra för några och inte sämre för nån.

Men det är inget progressivt resonemang. Det bygger på en syn där personer med funktionshinder inte drabbas av otillgänglighet så länge vi bara ser till att de har nånstans att bo. I Lindhes Malmö med otillgängliga vindsvåningar så är det ok att den rörelsehindrade studenten inte ska kunna gå på samma fest, delta i grupparbetet hemma hos sin vän eller bli kär i en gående (ni vet, de som flyttar in på vindarna!). Som framtidsvision känns det minst sagt olustigt.

Nu ska det sägas att Lindhe är inte ensam om sina tankar. Centerns ungdomsförbund har drivit det länge, och jag hör tyvärr framträdande medlemmar i MP också tycka att utbyggd otillgänglighet är ok om bara syftet är gott.

Bättre då om kreativiteten hade använts för att hitta en lösning som gör att
- fler lägenheter byggs
- de blir tillgängliga
- offentliga insatser hjälper till på ett sätt som gör att vi räknar hem både tillgängligheten och pengarna.

Går det?

Så här skulle kommunen kunna resonera:
Malmö lider brist på sociala bostäder. Små bostadsrättsföreningar (för få kvm för lönsam hiss) skulle må bra ekonomiskt av ombyggda vindar. Kostnaden för utanpåbyggda hissar borde kunna tas igen mot de kostnader vi har idag för att inte ha tillräckligt med bostäder för dessa grupper. Malmö stad går in med hisskostnaderna mot att få tillgång till lägenhetskontrakten på den nybyggda våningen. (ev tidsbegränsat, beroende på bostadstyp)

 Så här skulle staten kunna resonera:
Gör om badrums-ROT till hiss-ROT. Istället för att skattesubventionera nykaklade badrum för den med pengar över kan vi subventionera att hissarna byggs när vinden görs till bostäder för de som ingen bostad har.

Vi dras med en generell bostadsbrist i hela Sverige. Vi går mot en åldersdemografisk förändring som gör att varannan som föds idag kommer att fylla hundra år innan hen dör.

Då är inte fler otillgängliga lägenheter långsiktigt smart. Och alldeles oavsett så är det inte att bygga ett hållbart samhälle.

Om 41 dagar, den 18 mars, kommer den hett efterlängtade proposition som ska göra otillgänglighet till diskriminering. Moderaterna har hittills hållit emot i alliansregeringen, men nu finns den listad och utlovad. Lagförslaget ska komma. Men Lindhe satsar åt andra hållet.

Vill ni styra mot ett fortsatt uppdelat samhälle, Stefan Lindhe?

Mandela

Jag är gammal nog att ha levt med hur apartheid påverkade matbordet och tv-soffan i höghuset i Farsta. Hur vi avskydde behandlingen av svarta människor i Sydafrika. Hur vi hatade den systematiska orättvisan.

Men jag minns också hur jag vägrade tala om för ISAK (Isolera SydAfrika Kommitten) på vilket företag min pappa jobbade. Jag var rädd han skulle förlora jobbet om företaget blockerades pga handel med Sydafrika. På den tiden "visste" (Visste vi verkligen, eller trodde vi bara på det som sas?) hela Sverige att vår industri var beroende av några ovanliga metaller som bara kunde köpas från Sydafrika. Maskinfirman där pappa jobbade var en av importörerna.

Så vi hatade apartheid, stödde ANC och fortsatte köpa metall.

Idag köper vi olja, elektronik och leksaker från regimer som systematiskt kränker sina medborgare. 

Nelson Mandela lärde oss mycket. Men uppenbarligen inte tillräckligt. Eller så är vi andra helt enkelt inte starka nog att orka och kunna förvalta den kunskap vi fått. Det finns mer att både lära och göra.

Ögonstenar genom folkbildning

Jag har tur. Jag får ägna mig åt det jag brinner för både i mitt jobb och i politiken.

På Studieförbundet Vuxenskolan har vi tillsammans tagit fram den här filmen för att ge omvärlden en chans att bättre förstå hur folkbildning kan vara verktyget för att nå sina mänskliga rättigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.

Inför gemensamt kösystem

Jag har sett Uppdrag granskning klä av ett antal friskolerektorer. Om och om igen fanns det plats för flickan med höga betyg men inte för pojken med låga betyg och behov av hjälp. När rektorerna konfronterades med inspelningarna varierade graden av mediaträning. Där den ena inte gick i svaromål och beklagade det inträffade, tog den andre sats för att jämfota fastna med båda fötterna i pottan.

Skolorna sorterade ut "besvärliga" elever och tog in "enkla".

Vinstintresset, kommer rubrikerna skrika i morgondagens medier.

Men jag minns min mormor, som under 70-talet bodde på det kommunala ålderdomshemmet i Danderyds kommun. Rullstolsburen efter en hjärnblödning, med en daglig läggtid ca kl 16, innan dagpasset gick hem. En dag så kom mormors syster på besök. De skulle gå ut på promenad. Hissen var på reparation, men inte avspärrad. Gerdas syster körde henne rakt ner i hissen mellan våningarna. Mormor störtade ur rullstolen och bröt lårbenshalsen.
När den medicinska vården var kvar så vägrade ålderdomshemmet ta emot henne. Hon var för vårdkrävande. Fast det var samma mormor som skulle lyftas med samma lyft vid samma tid på dagarna ur samma stol till samma säng. De kommunala vårdgivarna ljög inte ens. De ville bara bli av med en som var tung att hantera. Och de passade på när hon lämnat byggnaden.

Tyvärr kommer människan att välja sin omgivning om den kan, som den kan. Hur blomstrar mångfalden på din arbetsplats? Får alla samma chans på jobbet, oavsett efternamn?

Jag avskyr den här sorteringen. Avskyr. Den går emot allt vad intellekt och humanistisk värdegrund heter.

I just skolans fall är dock lösningen inte så svår. Inför ett kösystem som är transparent, och som lagras gemensamt hos kommunen. Låt skolan tala om hur många elever de tänker ha i klassen. Finns det en plats i sjuan går den till den som är överst på listan, oavsett hjälpbehov.

Svårare än så behöver det inte vara.

Intellektuell vurpa i diskrimineringsmål

Tingsrätten i Växjö har friat en krogägare och 6 vakter i ett diskrimineringsmål. Krogen hade stoppat en grupp kvinnor med östasiatiskt utseende, med motiveringen att de haft problem med prostitution. Anledning, enligt alla åtalades samstämmiga uppgift: En kvinnlig polis, ingen vet vem, ska ha varnat krogen om att det bedrivits prostitution av östasiatiska kvinnor, och påtalat krogens ansvar.

Att godta sandlåde-försvaret "det var nån annan som sa att jag skulle kasta sand på Stina" är illa nog.

Man skulle kunna försöka resonera om att man måste ha ett uppsåt för att ett brott ska ha begåtts. Tingsrätten gör det, och menar att  de åtalade hade ett "legitimt syfte" när de stoppade kvinnorna från att komma in på krogen, nämligen att förhindra prostitution.

Syftet var legitimt, därav ingen diskriminering. 

Vi provar det i några fler sammanhang: Fotbollsklubben xx har haft problem med våld på läktaren. Sist var det två personer med östasiatiskt utseende som slogs. Nu stoppar klubben alla som ser ut att vara asiater från att gå på fotboll. Hade de kommit undan med det? Nä.

Men här är det värre än så. För lagbrottet i prostitution ligger hos köparen. Det är köparen som är förövaren. När krogen stoppar kvinnor av random orsaker i syfte att motverka att de säljer sig, så stoppar de tänkta brottsoffer från att... vadå? brottsprovokation? 

Vi provar det också på fotbollsarenan: Fotbollsklubben xx har haft problem med våld på läktaren. Sist var det två personer med östasiatiskt utseende som blev slagna. Nu stoppar klubben alla som ser ut att vara asiater från att gå på fotboll, så de inte provocerar våldsverkarna. Hade de kommit undan med det? Nä.

Om tingsrättens "tänk" ska ha bärighet ska vi tillåtas begränsa livet för brottsoffer i syfte att minska brottsligheten. Mannen som slår ska inte längre ha kontaktförbud. Det får hon som blir slagen istället, med det goda syftet att förhindra brott.

Om våra krogar ska förhindra brott baserat på grupptillhörighet så finns bara ett säkert tillvägagångssätt. Stoppa alla män i dörren. Könet "man" är den enskilt största vattendelaren när det kommer till brottslighet. Förövaren som köper sex eller slår nån annan är nästan alltid en man.

Vi provar inte det i några fler sammanhang, för alla kan instinktivt förstå hur dumt det skulle bli. Men det blir inte mindre dumt när man gör samma sak, fast mot brottsoffer baserat på ras, och applicerar det på nån som inte ens har en tanke på att försöka bli ett brottsoffer.

Kan man anmäla tingsrätten i Växjö för diskriminering?

(AB, SMP, SVD, DN, Metro)

1000 dagars väntan på en mänsklig rättighet

DHR startade torsdagsaktionen, där människor som verkar för en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Ett stort antal organisationer inom funktionshinderrörelsen har nu anslutit sig. Varje torsdagmorgon står man utanför Rosenbad och hjälper ministrarna hålla räkningen på hur länge man fått vänta på ett lagförslag efter att remisstiden för utredningen "Bortom fagert tal" (H. Ytterberg) gått ut.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott har gett regeringen i uppdrag att återkomma med ett förslag. Men inget händer.

På torsdag har väntan varat i 1000 dagar. Ettusen dagars väntan på en mänsklig rättighet!

Min vän och före detta teaterelev Carina Carlsson använder elrullstol för sin förflyttning. Nyligen skulle hon förnya sitt pass. Det här är hennes berättelse:

"Hej, allting gick bra med passtagningen men tyvärr så måste jag få klaga lite.När vi kommer ner till polisstationen här i södertälje så mötts jag av en smal hiss som jag först trodde att jag skulle åka i, men det var det ju inte dem har en så kallad trapphiss, sen när jag går in i den för att åka ner då är den så trång så jag kan inte vända så jag får gå runt halva huset utvändigt och ner där polisbilarna åker, i världens brant backe. Sen inte nog med det så får jag gå till deras lastkaj och sen skulle vi köra upp för en brant liten ramp som leder upp till lastkajen.Därför så tycker jag det är skandal man kan inte vara handikappad här i södertälje.Polishuset är ju till för alla om man behöver ta tag i någon, jag bara kände för att klaga lite annars tycker jag att vi här i Sverige har det ganska så bra, så förlåt mig mina negativa ord om det här."

Hade det varit att alla med annan hudfärg måste gå genom garaget, så hade diskrimineringen varit uppenbar för var och en. Nu gäller det personer med funktionsnedsättning, och det finns en kostnad för att ta bort otillgänglighet. Då är det inte lika bråttom längre. Skamligt, tycker jag. 

Norge har en lagstiftning. USA har en lagstiftning. Sverige har en regering som fortsätter gå förbi de funktionshindrades påminnelser i 1000 dagar utan att skämmas. DET är skämmigt!

Hatbrott mot personer med funktionsnedsättning

Han skulle gå hem från en födelsedagsfest. På vägen blir den mannen med intellektuell funktionsnedsättning, och några av hans vänner, brutalt nedslagna av 6-7 unga män. Enligt åtalet ska en av dem hoppat på hans huvud, och resten sparkat mot huvudet när han ligger ned.

Hatbrott? Dvs ett brott där hat mot en viss sorts människor var anledningen till brottet? Vet inte. Och det kommer inte att prövas, för vi har ingen hatbrottslagstiftning som omfattar personer med funktionsnedsättning. Det har man i andra länder. Där visar statistiken kraftigt förhöjda frekvenser för personer med funktionsnedsättning som brottsoffer.

För mig är det svårt att förstå att vi väljer att inte omfatta personer med funktionsnedsättning när det gäller hatbrott. Med omvärldens statistik i minnet, så måste det bero på att vi antingen tror att hatet av någon anledning inte finns hos oss, eller att vi inte tycker det är värt att motverka det. Bägge alternativen är lika skrämmande dåliga.

Det har i sommar protesterats runt om i Sverige mot planerade gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning i vissa bostadsområden. Ett av argumenten som återkommer är rädslan för att grannarnas barn ska råka illa ut.
Den rädslan har inget verkligt eller statistiskt underlag som helst.

Istället för att skydda sina barn mot personer med funktionsnedsättning borde vi ägna oss åt fostran av våra barn så de inte växer upp med hat mot människor som inte är som dom.

Men för beivrandet av de brott som ändå sker, så räcker inte barnuppfostran.  Vi behöver en lagstiftning om hatbrott som innefattar funktionsnedsättning.

(skånskan)

Har Malmö högskola hittat sin basketplan?

Idag skriver Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander från Malmö Högskola om "Sommarakademin för ett enat Malmö", som är aktuellt i Sofielunds Folkets Hus. (SDS)

Här möts ungdomar, vuxna, eldsjälar, akademiker, socialarbetare och människor från den idéburna sektorn. Tillsammans och med eftersträvad jämlikhet möts man i workshops och seminarier i en lång rad ämnen.

Jag blir glad att Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander tar upp sin egen roll i att skapa och upprätthålla hopp i unga Malmöbors liv. Malmökommissionen bekräftar att utbildningsnivå är en av många skiljelinjer som orsakar olikheter i folkhälsan. Och för en del är högskolan inte ens en perifer dröm, för man har ingen bild alls av vad akademiska studier är eller kan vara.

Jag kan inte låta bli att tänka på Anders Carlgren, mannen som skapade Fryshuset. Jag spelade i Anders basketlag innan han startade Fryshuset. Det var hellre än bra, om man säger så. (Sen skiljdes våra vägar, och jag fick följa hans framgångar på avstånd).

Han tog med sig basketen som ett verktyg för att nå sitt livs mål. Som jag förstod det mötte han de som inte hade nån lust att möta det man upplevde som "de andra" genom basketen. Därifrån klev man tillsammans vidare och byggde något gemensamt stort. Men i början fanns mötet som var på lika villkor, kanske till och med på inga villkor alls.

Cuadra/Lalanders mening "Med jämlikt menar vi att den akademiska kunskapen och erfarenheten inte är märkvärdigare än andra kunskaper, såsom de hos socialarbetare, frivilligarbetare, ungdomar och människor som har erfarenheter av social utsatthet" skapar höga förväntningar. Resultatet kan bli hur bra som helst, om man orkar och förmår hitta dit.

Jag hoppas Malmö Högskola är på väg att hitta sin basketplan. Tänk vilken stad Malmö kan bli om vi lyckas frigöra potentialen hos hela vår befolkning, oavsett kön, etnicitet eller funktionsnedsättning. Oavsett akademisk bakgrund hos föräldrarna. I ett samtal mellan olikheter präglat av jämlikhet.


 

"Lätt" eller "svår" teater?

"Det existerar allt fler teaterchefer som gömmer sig bakom en publiksäker repertoar, skapar nygamla former av ”smörgåsbordsteater” med klassiker och något publikt nyskrivet. En fars. En ungdomspjäs att sälja till skolor. En musikal. Framgången är given – styrelser och lokalpolitiker jublar. Det trygga är det säkra."

Så väljer Svenska Dagbladets Lars Ring att problematisera vad som skulle kunna vara en förflackning av svenskt teaterliv. Sant? Vad vet jag. Lars Ring har säkert mycket bättre överblick över hela Sveriges teaterliv än jag har som inte alltför nyligen avgången frigruppschef. 

Problemformuleringen bildar grund för ett resonemang om alla chefsförnyelser som är på gång på några av våra stora institutioner. Ring nämner Stockholms stadsteater, Dramaten och Riksteatern, och vill se någon som inte väjer för det svåra.

"Den stora faran just nu är underhållningstrenden. Tron att publiken bara kommer för att uppleva det lätta. Förhoppningsvis är det faktiskt tvärtom. Att det vi behöver just nu är någon som försöker formulera det svåra", avslutar Lars Ring.

Jag tror att vitsen med våra stora teaterhus är just mixen av det lätta och det svåra, där det lätta inte alls måste vara kommersiellt, slätstruket eller banalt. Där det byggs ett förtroende mellan teatern och dess publik, så att fler vågar följa med till det förmodat smala. Och där det svåra inte nödvändigtvis måste vara högtravande och skrämma iväg publiken till närmsta biograf. 

Låt skadestånden ta höjd för livslånga problem

Robin Nelén har gått i särskolan i 13 år. Det skulle han inte ha gjort. Nu, som ung vuxen, har felaktigheterna upptäckts. Rektorn beklagar, men vad hjälper det Robin?

Dels saknar han den utbildning han skulle fått under grundskole och gymnasietiden. Hur lång tid tar det att ta igen? Vem ser till att han får det? Ska han ta studielån för att själv kompensera skadan kommunen åsamkat honom?

Hur ska han formulera sitt CV i framtiden? 2000 - 2013 Särskola/Gymnasiesärskola 2013 - 2017/18/19/20(?) Komvux grundskola och gymnasium. Hur många arbetsgivare kommer att vara fria från sorterande fördomar och tänka "särskolan betyder inget, han tog ju gymnasiet så småningom"?

Vellinge kommun är mest känt för sina felplaceringar av 2 pojkar i många år. Där har hovrätten fastslagit att kommunen är skadeståndsskyldig, och då Högsta domstolen valt att inte ta upp fallet är den domen slutgiltig. Återstår att se hur stort skadeståndet blir.

För dig som vill läsa mer:
Skolinspektionen har en rapport m de senaste årens kontroller och kommunernas förbättringsarbeten.
Jennie Elfström skrev den här summeringen av rättsläget i januari 2013.

I ovan nämnda rapport från skolinspektionen framgår att det är långt ifrån frid och fröjd i kommunernas arbete med kvalitativa och rättssäkra utredningar för barn som utreds för särskola. Det som är viktigast av allt här är barnets rättssäkerhet. Inte hur svårt det ev kan vara för myndighetsutövaren.

Jag har i ett tidigare inlägg formulerat förslag (som nu också utvecklats i sista punkten)
- Ge barnet rätt till förnyad utredning varje år om barnet själv vill. 
- Ge barnet rätten att själv få välja en ny utredare, inom eller utanför den egna kommunen. 
- Utdömda skadestånd ska ta höjd för sannolikt fortsatta problem genom hela livet

(Corren, Metro, Exp)

När egenintresset skapar rättslöshet.

I Malmö har bostadsrättsföreningen Allskönsro avhyst Roberto Mascaró, då han pga utlandsvistelse inte uppmärksammat att de höjt hyran. Enligt Mascaró handlar det om 510 kronor (sex månader a 85 kronor).

Det finns inget indrivningsärende hos Kronofogdemyndigheten. Föreningen har inte sökt stöd för sitt beslut hos någon domstol eller myndighet.

I Sydsvenskans artikel svarar ordföranden Elena Gayer på frågan om de har ett avhysningsbeslut från myndighet eller domstol:
"Det behöver man inte. Det är ett styrelsebeslut som vi tagit i föreningen. Vi blev uppmanade av våra föreningar på årsmötet att avhysa honom. Jag förstår inte varför jag ska försvara mig för dig. Han borde överklaga det och inte skvallra till tidningen.", svarar hon.

Roberto Mascaró var hyresgäst hos BRF Allskönsro som äger fastigheten. Hyresgästen hos bostadsrättsföreningar har en oerhört känslig position. Den dagen hyresgästen lämnar lägenheten kan den säljas, och med det realiseras ett kapital som går in i föreningens ekonomi. Marknadspriset för lägenheter på adressen är ca 20.000 kronor kvadratmetern. För standardtrean på 75 kvm skulle det vara 1,5 miljoner. 

Grannar har alltså ett möjligt ekonomiskt egenintresse i att hyresgäster försvinner ur föreningens lägenheter. 

Jag var med när hyresgästerna vid Värnhem startade bostadsrättsförening i hopp om att ta över en fastighet på 90-talet. 7 av 8 var intresserade. Redan innan vi ens fått ett pris att ta ställning till började en av grannarna prata om hur vi skulle bli av med "kinesen", tillsammans med en rad argument varför denne inte passade in i grannskapet. Jag blev inte populär när jag talade om att jag aldrig skulle bli delaktig i något annat än ett korrekt uppförande gentemot de som valde att förbli hyresgäster. Nu blev det aldrig en affär. Och tur var kanske det. Vem vet - med majoritetsbeslut så hade kanske jag tvingats vara en del av en förening med tveksam etik?

Genom mitt uppdrag som förste vice ordförande i Sociala Resursnämnden har jag blivit insatt i stadens arbete mot hemlöshet. Det allra, allra viktigaste vi kan göra för att motverka hemlöshet är att hjälpa och stötta människor så de inte blir av med det boende de redan har. Ingen ska kunna bli vräkt för 510 kronor.

Om föreningen begått ett lagbrott när de avhyst Mascaró, så blir den stora frågan hur det hjälper honom om det redan är för sent? När skadan väl är skedd, så kan samma bostad aldrig komma tillbaka. Om föreningen har lagen på sin sida, så måste det till en lagändring. 

(skånskan, SvD, Exp, SVT)  

Förödande fördomar i Glasberga (och resten av Sverige)

Människor som går samman och protesterar mot att man planerar att bygga en social bostad är tyvärr alldeles för vanligt.

Den här gången är det Glasberga i Södertälje det gäller. Men problemet finns över hela landet. Funktionsnormativa som redan bor i ett område tycker sig ha rätt att protestera mot att en LSS-bostad för personer med autism och/eller intellektuell funktionsnedsättning byggs i det dom upplever som "deras" område. Det är okunskap och rädsla som lägger grunden för agerandet. Den kan man ju - om man anstränger sig långt längre än man egentligen ska behöva - ha ett visst överseende med. Men själva argumentationen som används är genomgående diskriminerande och byggd helt på fördomar.

I LT-artikeln om Glasberga nämns inte rädslan för prispåverkan på hus och bostadsrätter. Det är annars en av de vanligast förekommande, men den som är "fulast" att uttala. Vad jag vet finns det ingen statistik eller forskning som stärker att marknadspriserna skulle sjunka om en LSS-bostad finns i området. Men även om den statistiken skulle kunna plockas fram, så är argumentet fullkomligt oväsentligt. Det bygger nämligen på att man godtar att normen är att såna bostäder inte ska finnas i bostadsområden.
Men varje sund kommun kräver sociala bostäder i alla områden som byggs eller renoveras. Personer med funktionsnedsättning ska bo tillsammans med oss andra i alla olika områden vi bor i. Mitt i stan och på landet, i de dyra kvarteren och de billiga.

I Glasberga används istället offerkortet som det står "barnen" på. Resonemanget går vanligtvis i såna här banor: Man vet aldrig vad som kan hända. Nån av dom kanske smiter från bevakningen.

Ett bra tips när man tänker såna tankar och är osäker på om man riskerar hamna snett är att prova med att byta ut gruppen man inte vill ha som grannar mot någon grupp människor från en annan mer bekant diskrimineringsgrund. "Vi vill inte ha homosexuella/judar/svarta (välj en av dem) i området, för då sänks priserna. Det är klart de ska få bo nånstans, men det passar inte här, för här finns ju barn. Tänk om nån av dom smiter från bevakningen."

Om det då låter rasistiskt eller homofobiskt eller bara rent uselt ur ett mänskligt perpsektiv, så funkar det inte att säga om personer med funktionsnedsättning heller.

Den här sortens uttalanden blir en sorglig bekräftelse på okunskap. Personer med intellektuell funktionsnedsättning åker buss, går på konsert och har fredagsmys som alla andra. Det borde vara allmänbildning.

Ingen person eller grupp har rätt att peka finger på en annan och säga "den sortens människa passar inte in här". Oavsett hur man kombinerar barn, diagnos och värdeändringar.

(AB)

Höjda socialbidrag, gratis buss och extra stöd för barnens kultur och fritidsaktiviteter?

Forskarna och experterna i Malmökommissionen har nu kommit med förslag på sociala åtgärder som ska minska ojämlikheten i hälsa i Malmö. Jag tittar på några av dem:

Med målsättningen att halvera barnfattigdomen fram till år 2020 för att på sikt eliminera den helt rekommenderas följande åtgärder:

• Ta fram och implementera en kommunal handlingsplan för att minska barnfattigdomen, inrätta ett kommunalt familjestöd, öka tillgången till datorer och internet i hemmet hos barnfamiljer i Malmö, höj det kommunala försörjningsstödet och inför tillägg för barns fritids- och kulturaktiviteter för barnhushåll med långvarigt försörjningsstöd samt ge alla barn i Malmö tillgång till gratis kollektivtrafik inom staden. (ur åtgärdssammanställningen)

Vad jag förstår så har Malmö redan budgetsatsningar för att möjliggöra datorer och internettillgång till barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Det är bra. 

Men den stora, brännande frågan här är försörjningsstödet. Det Tapio Salonen beskriver när man lyssnar på honom, är att studier visar att försörjningsstödet urholkats och inte har samma värde som för 20 år sen. Det räcker helt enkelt till mindre mat, kläder och nödtorft. Under tiden har de som har arbete utvecklat sin köpkraft. Det gäller både om man ser till snitt och i relation till ingångslöner. Samtidigt förändras våra livsnormer. För 20 år sen hade de flesta svenskar inget epost-konto, men alla hade en telefon hemma som satt fast i väggen. Nu har alla epost-konton, och allt färre en telefon med sladd. Ändå upprörs många om barn i en ekonomiskt utsatt familj ses med en mobiltelefon. Den blir symbolen för individuell rikedom. Men är det så? Vet vi det? 

Förr ritade man samhällsstrukturen som en triangel, med den breda basen låginkomsttagare i botten, och några få höginkomsttagare i toppen. När vi förbättrade villkoren för de sämst ställda berördes stora delar av samhällskroppen. Nu skulle samma grafiska illustration bli en ruter. Det som förr fanns i botten av triangeln finns nu i mitten av rutern. De längst ner har längre upp än nånsin till en snittstandard, men ingår inte i nån majoritet. Och vi som klättrat till mittenbältet slutade prata om solidaritet ungefär samtidigt som vi fick vår första mobiltelefon.

Intressant är också att det inte finns nåt forskningsstöd för att ökade klyftor mellan lägsta lön och socialbidragsnivå skapar större motivation för den som är utanför arbetsmarknaden att skaffa sig ett jobb. På den tiden vi ritade trianglar för att beskriva vårt samhälles inkomststruktur så var jobben en gemensam angelägenhet, med politiken som ansvarig för ev misslyckanden. Nu har vi ändrat berättelsen, och individualiserat skulden för arbetslösheten. Och om de som tycker det är moraliskt rätt för arbetande att ha mobiltelefon - men inte för dom utan jobb - ska kunna sova gott om natten så behövs berättelsen om människor som inte vill jobba. Och som behöver en stålkur för att klippa sig och skaffa sig ett jobb. 

Men detta har alltså inget forskningsstöd, enligt Salonen. 

Att som kommun gå före och höja det kommunala försörjningsstödet är ingen valvinnare. Därför blir insatser som når bara barnen lättare att svälja, men hur formar man dem så att de inte pekar ut och brännmärker barn. Jo, man gör det till ett generellt stöd som i förslaget med gratis buss.

Jag tror bägge behövs, både barnspecifika reformer och generella. Gratis buss är förmodligen svårt, när frågan inte är kommunal. Men att säkra att barn inte utestängs från kultur och fritidsaktiviteter borde vara enkelt. 

Och jag tror att försörjningsstödet måste höjas för de barnfamiljer som blir långvariga i systemet. I princip borde vi fördela vårt solidariska ansvar över hela landet, jag håller med om det. Men medan vi bråkar om vem som borde ha det politiska ansvaret, så förblir den med fattigast föräldrar fortfarande den med sämst sociala möjligheter till en jämlik hälsa och samhällsdeltagande. Kan vi vänta så länge?