En vilja att förändra

Jag har alltid haft ett starkt patos för alla människors lika värde, utan att på något sätt vilja att den ena ska vara den andra lik. Man skulle nog kunna säga att jag är utvecklingsberoende. Med en kreativ träning sen barnsben har problem som verkar omöjliga genast blivit intressanta att göra möjliga.

Mitt arbete med Moomsteatern sen 1987 har också präglats av en utveckling som kommit att bli internationellt unik. Nej, det är inte på någort sätt min förtjänst allena. De största och viktigaste stegen har tagits av personer med intellektuella funktionshinder som också delat mitt intresse för att beträda okänd mark och göra det till synes omöjliga möjligt. Men jag är likväl stolt för min del i det hela.

Jag har alltid haft ett stort politiskt intresse vid sidan av mitt konstnärliga arbete. Frågor om kultur, integration, inkludering, lika rätt, jämlikhet, mångfald och diskriminering har funnits runt mig dagligen. I kampen för att ge våra skådespelare en jämlik position så kom arbetsmarknad, utbildning och en rad andra politikområden också att göra sig gällande. Teatern och jag har genom åren ibland nästan varit synonyma för omvärlden. Mina egna personligt politiska sympatier har därför fått vara just det - personliga och inte offentliga. Tills nu.

Sen januari 2008 så har Moomsteatern en kontinuerlig långsiktig försörjning och kulturpolitisk förankring på alla tre aktuella nivåer: stat, region och kommun. Teatern företräds idag utåt av fler ansikten. Vi är femton fast anställda, varav jag är en av två teaterchefer. Min bedömning är att jag nu kan engagera mig politiskt utan att på något sätt partipolitiskt färga teatern.

Anledningen är att den här resan inneburit ett lärande. Om strukturer som inte varit gjorda för alla välvilliga uttalanden om hur viktigt det är med inkluderingen av personer med funktionshinder. Om hur det inte kostar något att vilja väl, eftersom välviljans tänkta resultat nästan aldrig blir omsatta i verklighet. Och om hur åtgärder för integration kan verka segregerande.

Jag vill arbeta vidare med de erfarenheter jag fått under resans gång. Jag tror och hoppas att de är värda något. Att de kan ge en positiv utveckling för fler än bara skådespelarna med utvecklingsstörning på Moomsteatern.

Jag har valt Miljöpartiet för att där finns min ideologiska hemvist. Jag tycker att de gröna har den mest utvecklade humanistiska helhetssynen. Och jag tror att utvecklandet av inkludering och delaktighet på alla nivåer är avgörande för en hållbar utveckling.





(Jag har placerat min blogg i Malmö på bloggkartan.se)