1000 dagars väntan på en mänsklig rättighet

DHR startade torsdagsaktionen, där människor som verkar för en lagstiftning som klassar bristande tillgänglighet som diskriminering. Ett stort antal organisationer inom funktionshinderrörelsen har nu anslutit sig. Varje torsdagmorgon står man utanför Rosenbad och hjälper ministrarna hålla räkningen på hur länge man fått vänta på ett lagförslag efter att remisstiden för utredningen "Bortom fagert tal" (H. Ytterberg) gått ut.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott har gett regeringen i uppdrag att återkomma med ett förslag. Men inget händer.

På torsdag har väntan varat i 1000 dagar. Ettusen dagars väntan på en mänsklig rättighet!

Min vän och före detta teaterelev Carina Carlsson använder elrullstol för sin förflyttning. Nyligen skulle hon förnya sitt pass. Det här är hennes berättelse:

"Hej, allting gick bra med passtagningen men tyvärr så måste jag få klaga lite.När vi kommer ner till polisstationen här i södertälje så mötts jag av en smal hiss som jag först trodde att jag skulle åka i, men det var det ju inte dem har en så kallad trapphiss, sen när jag går in i den för att åka ner då är den så trång så jag kan inte vända så jag får gå runt halva huset utvändigt och ner där polisbilarna åker, i världens brant backe. Sen inte nog med det så får jag gå till deras lastkaj och sen skulle vi köra upp för en brant liten ramp som leder upp till lastkajen.Därför så tycker jag det är skandal man kan inte vara handikappad här i södertälje.Polishuset är ju till för alla om man behöver ta tag i någon, jag bara kände för att klaga lite annars tycker jag att vi här i Sverige har det ganska så bra, så förlåt mig mina negativa ord om det här."

Hade det varit att alla med annan hudfärg måste gå genom garaget, så hade diskrimineringen varit uppenbar för var och en. Nu gäller det personer med funktionsnedsättning, och det finns en kostnad för att ta bort otillgänglighet. Då är det inte lika bråttom längre. Skamligt, tycker jag. 

Norge har en lagstiftning. USA har en lagstiftning. Sverige har en regering som fortsätter gå förbi de funktionshindrades påminnelser i 1000 dagar utan att skämmas. DET är skämmigt!

Hatbrott mot personer med funktionsnedsättning

Han skulle gå hem från en födelsedagsfest. På vägen blir den mannen med intellektuell funktionsnedsättning, och några av hans vänner, brutalt nedslagna av 6-7 unga män. Enligt åtalet ska en av dem hoppat på hans huvud, och resten sparkat mot huvudet när han ligger ned.

Hatbrott? Dvs ett brott där hat mot en viss sorts människor var anledningen till brottet? Vet inte. Och det kommer inte att prövas, för vi har ingen hatbrottslagstiftning som omfattar personer med funktionsnedsättning. Det har man i andra länder. Där visar statistiken kraftigt förhöjda frekvenser för personer med funktionsnedsättning som brottsoffer.

För mig är det svårt att förstå att vi väljer att inte omfatta personer med funktionsnedsättning när det gäller hatbrott. Med omvärldens statistik i minnet, så måste det bero på att vi antingen tror att hatet av någon anledning inte finns hos oss, eller att vi inte tycker det är värt att motverka det. Bägge alternativen är lika skrämmande dåliga.

Det har i sommar protesterats runt om i Sverige mot planerade gruppbostäder för personer med funktionsnedsättning i vissa bostadsområden. Ett av argumenten som återkommer är rädslan för att grannarnas barn ska råka illa ut.
Den rädslan har inget verkligt eller statistiskt underlag som helst.

Istället för att skydda sina barn mot personer med funktionsnedsättning borde vi ägna oss åt fostran av våra barn så de inte växer upp med hat mot människor som inte är som dom.

Men för beivrandet av de brott som ändå sker, så räcker inte barnuppfostran.  Vi behöver en lagstiftning om hatbrott som innefattar funktionsnedsättning.

(skånskan)

Har Malmö högskola hittat sin basketplan?

Idag skriver Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander från Malmö Högskola om "Sommarakademin för ett enat Malmö", som är aktuellt i Sofielunds Folkets Hus. (SDS)

Här möts ungdomar, vuxna, eldsjälar, akademiker, socialarbetare och människor från den idéburna sektorn. Tillsammans och med eftersträvad jämlikhet möts man i workshops och seminarier i en lång rad ämnen.

Jag blir glad att Carin Björngren Cuadra och Philip Lalander tar upp sin egen roll i att skapa och upprätthålla hopp i unga Malmöbors liv. Malmökommissionen bekräftar att utbildningsnivå är en av många skiljelinjer som orsakar olikheter i folkhälsan. Och för en del är högskolan inte ens en perifer dröm, för man har ingen bild alls av vad akademiska studier är eller kan vara.

Jag kan inte låta bli att tänka på Anders Carlgren, mannen som skapade Fryshuset. Jag spelade i Anders basketlag innan han startade Fryshuset. Det var hellre än bra, om man säger så. (Sen skiljdes våra vägar, och jag fick följa hans framgångar på avstånd).

Han tog med sig basketen som ett verktyg för att nå sitt livs mål. Som jag förstod det mötte han de som inte hade nån lust att möta det man upplevde som "de andra" genom basketen. Därifrån klev man tillsammans vidare och byggde något gemensamt stort. Men i början fanns mötet som var på lika villkor, kanske till och med på inga villkor alls.

Cuadra/Lalanders mening "Med jämlikt menar vi att den akademiska kunskapen och erfarenheten inte är märkvärdigare än andra kunskaper, såsom de hos socialarbetare, frivilligarbetare, ungdomar och människor som har erfarenheter av social utsatthet" skapar höga förväntningar. Resultatet kan bli hur bra som helst, om man orkar och förmår hitta dit.

Jag hoppas Malmö Högskola är på väg att hitta sin basketplan. Tänk vilken stad Malmö kan bli om vi lyckas frigöra potentialen hos hela vår befolkning, oavsett kön, etnicitet eller funktionsnedsättning. Oavsett akademisk bakgrund hos föräldrarna. I ett samtal mellan olikheter präglat av jämlikhet.