Årets vaxpropp till Björklund/Krantz

Unga Hörselskadade och Unga Synskadade delar årligen ut Årets Vaxpropp och Förstoringsglas till "person, organisation, en myndighet eller ett företag som på något sätt visad brist på lyhördhet gentemot unga människor med hörselskadors behov och intressen." (pressmeddelande Newsdesk)

Deras kritik kommer idag då propositionen "Bäst i klassen" ska debatteras i riksdagen. Den nya lärarutbildningen ges nämligen inget obligatoriskt inslag av funktionshinderkunskap.

Vadå obligatorsikt? - det räcker väl om de som ska undervisa barn med funktionshinder får den kursen, tänker kanske en del. Men det är just det som är problemet. Skolinspektionen kom precis med en rapport om detta.

Rapporten visar att elever med funktionsnedsättning far illa i gymnasieskolan. Att lärare som får elever med funktionsnedsättning i sin klass har kompetensbrister, och trots att fortbildning erbjuds så väljs den inte. Barnets lika rätt till bra utbildning försvinner.

Regeringens proposition bryter mot två konventioner, hävdar prisutdelarna. "Konsekvensen av Jan Björklunds agerande blir att Riksdagen är på väg att rösta igenom propositionen som gör att vi får en lärarutbildning som strider mot två konventioner, både mot FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning samt mot FN:s konvention om barnets rättigheter, och som varken ger lärarna verktyg att upptäcka särskilda behov eller kommunicera med och undervisa de elever de ska möta."

Hårda, men välförtjänta ord. Nu bär Björklund och regeringen inte på något sätt ensamt ansvaret för att det ser illa ut för elever med funktionsnedsättning i den svenska skolan. Men här har handikapporganisationerna legat på ordentligt, bristerna är dokumenterade och under målet att skapa världens bästa skola så väljs en del av elevunderlaget bort. Den delen kan bara ge IG i betyg.

Per Olsson skriver bra om detta.

Lovvärt initiativ från Husmark Persson

Cristina Husmark Persson tillsätter en referensgrupp med namnet "en aktiv framtid". Där finns företrädare för företag som Misa, projektet OpenEyes och organisationer som Handikappförbunden.

Det är bra. Området är så eftersatt att alla initiativ måste ses som positiva. Det är bara att önska gruppen lycka till och hoppas att initiativet slår väl ut.

Samtidigt undrar jag, även om informationen är kortfattad, varför de stora arbetsgivarorganisationerna inte finns med i gruppen? Och varför inte SKL, som anställer massor av människor i offentlig verksamhet finns med? Och de egna statliga myndigheterna, borde inte de ha både en röst och ett par lyssnande öron i den referensgruppen, i syfte att råda bot på den egna bristen på representation och funktionsnedsättningskompetens? Och varför är inte Littorins arbetsmarknadsdepartement med och driver utvecklingen?

Jag tror nämligen att anledningen till att personer med funktionsnedsättning är så gravt underrepresenterade på arbetsmarknaden beror mer på arbetsgivarna än på de personer som är utestängda. Och mer på de myndigheter som har att hjälpa de utestängda än de som stängts ute.

Media:
Föräldrakraft

Spårvagnen är (röd)grön

Vinner de rödgröna det nationella valet kan det bli snabbare och lättare att bygga spårvagn i Malmö. Ett lokalt argument för att lägga sin röst rätt i riksdagsvalet.

Inför ett publikarbete om Kvarteret Korpen av Bo Widerberg scannade jag alla tidningar av Arbetet för sommaren 1936, då pjäsen utspelade sig. Där fanns bland annat artiklar om hur Amiralsgatan och dess förlängning förberetts för spårvagnstrafik. Redan då tänkte man rätt. Nu kan det bli verklighet!


(Apropå sträckdragningen: Infrastrukturminister Åsa Torstensson mötte ju förslaget om höghastighetståg mellan Göteborg och Borås med "Vad ska göteborgarna göra i Borås?". Vem blir först med att undra vad hamn-invånarna ska göra i Rosengård? För inte ska väl Rosengårdsborna åka till Västra Hamnen? (obs ironi) Vad hände med motiv som arbeta, bo, studera, handla, hälsa på och passa barnbarnen?)



Sydsvenskan

Närflyg är (snart) dött.

Idag sätter jag mig på tåget till Stockholm. Redan nu spar jag tid jämfört med att flyga, eftersom jag reser i tjänsten.

En resa via Sturup får 1,5 timme innan avgång. Den avslutas i Stockholmsinnerstad ca 45 minuter efter att flyget landat på Arlanda. Tre timmar och en kvart. Under den tiden kan jag fälla upp datorn och arbeta kanske en halvtimme. Resten av tiden väntar jag i kontroller, vid gater eller åker i kringtransporter. Bortkastad tid av arbetsdagen = 2 timmar 45 minuter. Kringresorna kostar ca 750 kronor om jag åker via Arlanda, Bromma 400. Med bil till Sturup minskar tiden med en halvtimme, men kringkostnaden ökar med 130 kronor per dygn jag är borta.

Till tåget tar jag mig på tio minuter och landar mitt i stan. Jag kan använda alla 4 timmar och tjugo minuter i arbete. Uppkopplad till internet till och med. Bortkastad tid av arbetsdagen = 10 minuter. Kringresor = 0 kronor. Jag har råd med första klass och sparar ändå pengar.

Flyget är inte längre ett närtransportmedel. Med höghastighetståg blir det ännu tydligare. Enda gången jag väljer flyget nu är när jag börjar i Stockholm tidigt på morgonen. Med snabbtåg hade även den varianten konkurrerats ut.

Min enda undran är om det finns en internationell standard och förhålla sig till? Jag vill kunna åka snabbtåg till Berlin och Amsterdam med.



Media:
DN, SvD, SDS, HD, AB, Exp.
Bloggar:
rödgrön.se, kulturbloggen

Bilismens automatiska rätt till gemensamt utrymme

Det finns två ideologiskt intressanta frågor i den allt mer upphetsade debatten om Förbifart Stockholm och dess folkomröstning.

Den ena är frågan om bilismen har automatisk rätt till det växande utrymme den behöver. Det ska helst finnas tillräckligt mycket vägar, det ska gå att åka snabbt på dom, trafikljusen ska helst synkas så att man slipper invänta andra och parkeringen ska vara lätt att hitta, billig och tillgänglig. Och alla andra ska andas in bilisternas utsläpp.

I min värld så är det inte så självklart längre. Min egen bil är till försäljning. Jag har gått med i en bilpool istället. Det räcker om jag har tillgång till bil några gånger i månaden istället för varje dag.

Byggnormen om garageplats inkluderade i nybyggen bygger på tanken att bilarna ska fortsätta att ha företräde till gemensamma ytor. Alla hyresgäster får vara med och betala byggkostnaderna för garaget, vare sig de har en bil att ställa där eller inte. Tanken att alla bilar inte ska vara överallt inne i stan samtidigt och ohämmat ger andra möjligheter. Den extra våningen för bilarna behöver inte byggas, och fler har därmed råd att flytta in i det nybyggda huset. Vilka andra har rätt att få ett helt våningsplan till sina privata behov?

Förbifart Stockholm är på ett sätt samma sak. Är det så givet att bilisterna ska få ytterligare en väg som alla betalar och som tar gemensam yta i anspråk? Vad annat hade den ytan eller de pengarna kunnat användas till?
Det handlar om mixen, balansen, mellan kollektiv och individuell trafik.

Den andra ideologiskt intressanta frågan är hur en omröstning ska utformas. Man kan tänka sig att den lyder "ska vi bygga Förbifart Stockholm för så här många miljarder?" med svaren ja eller nej. Men vi jobbar inte med att ta beslut om ofinansierade önskelistor. Politiskt ansvarstagande är att välja mellan olika alternativ för vad pengarna kan användas till, vilken nytta de gör, för vilka, hur många, och med vilka konsekvenser.

Det andra alternativet är att fråga "ska vi bygga de här kollektiva trafiklösningarna ELLER den här motorvägslösningen för alla de här miljarderna?" Den känns ärligare och mer ansvarstagande.

Allians-fans pekar finger på att de rödgröna inte kunnat komma överens. Det ingår. Det hade vi också gjort så fort vi fått tillfälle om alliansen föreslagit en folkomröstning om något som splittrar dom.

Det goda är att nu får vi ett val där debatten kommer att belysa bilismens automatiska rätt till växande utrymme. Det är en av vår framtids ideologiska skiljelinjer, och kanske viktigare än hur stort eller litet skatteavdrag den ena eller andra får.


(aprilskämt från 1979)

Media senaste veckan om Förbifarten och folkomröstningen.
DN: 1, 2, 3.
SVD: 1, 2, 3, 4.
AB: 1, 2, 3.
Exp, HD, Eskilstunakuriren, Kristianstadbladet, SMP.

Bloggar: Anders Wallner, Christian Valtersson, Gunvor G Ericson, Stefan Nilsson, Åsa Romson, Jacop Dalunde.

Hatten av för Ahlquist och Malmberg

Martin Ahlquist, chefredaktör för Fokus, väljer att lämna Presstödsnämnden. Debattartikeln i DN sammanfattar: "Presstödet på cirka 500 miljoner årligen bör vara ett offentligt ansvarstagande för mångfald och kvalitet i medierna. En av frågorna man måste ställa när det gäller det statliga stödets vara eller icke vara är därför: Vad får vi för pengarna? Presstödsnämnden är dock förbjuden att ta ställning till innehållet i de tidningar som får presstöd. Det är skälet till att Nationaldemokraternas tidning nu beviljats drygt två miljoner. Presstödssystemet betraktar den rasbiologiska tidningen som ett bidrag till mångfalden. För egen del kan jag inte medverka till att skattemedel finansierar rasism och lämnar min plats i Presstödsnämnden, skriver Fokus chefredaktör Martin Ahlquist."

Niclas Malmberg, kommunalråd i Uppsala (mp) reserverade sig mot beslutet. Han säger till Sydsvenskan: "”Presstödsnämnden har att ge presstöd till nyhetstidningar, däremot inte till facktidskrifter. Inför nämndsammanträdet skickades dels ett nummer av Nationell Idag ut, dels en sammanställning över innehållet i fyra nummer. Denna sammanställning visade att drygt 50 procent av tidningen bestod av nyhetsmaterial. Den tidning som jag fått hade emellertid inte så hög andel nyhetsmaterial, istället var fokus bland annat på information om Karl XI (utan koppling till nya forskningsuppgifter etc). Jag är därför inte övertygad att den aktuella tidningen kan klassas som nyhetstidning, utan snarare kanske borde ses som en facktidskrift”

Principen om att i yttrandefrihetens namn inte lägga sig i åsikter ställs mot statssponsring av rasism. Ahlquist och Malmberg väljer bägge - på var sitt sätt - att ifrågasätta beslutet att ge Nationell Idag 2,4 miljoner i presstöd.

Hatten av!

Mer om presstödsbeslutet:
DN1, DN2, Sydsvenskan, SvD1, SvD2, AB1, AB2, HD.

Nu stramar kommunerna åt

Två exempel på samma dag i nyhetsflödet:

I Höganäs kommun nekas Therese Hegelund ett boende i teckenspråkig miljö utanför kommungränsen. Socialnämnden tycker att de kan ordna ett likvärdigt alternativ. Det låter konstigt. Skulle lilla Höganäs ha många brukare med samma dubbla funktionsnedsättning (intellektuell + hörsel). Eller menar man att det räcker med att (delar av?) personalen behärskar teckenspråk? Eller kanske det enklare teckenkommunikation, som är vanligare inom omsorgen?

Therese föräldrar menar att hon blir socialt isolerad utan kompisar som använder teckenspråket och med bara en liten del av personalen som kan kommunicera med henne.

Märkligt agerande också av socialnämndens ordförande, när hon tillsammans med tolk och handläggare väljer att besöka Therese på fritids för att ta reda på var hon själv vill bo. Myndighetsutövare med makt och kommunikationsövertag på möte med oförberedd utvecklingsstörd kvinna som inte fått välja vilket stöd hon vill ha i samtalet är inte ett etiskt försvarbart förhållningssätt, anser jag.

Har Höganäs ändå rätt? Det kan inte jag avgöra från HDs artikel, men trenden är att det blåser allt snålare runt sånt där omtanke om personens bästa ska vara riktmärket.

Det andra exemplet är från Piteå. Kammarrätten har gett Piteå rätt att dra in kontaktpersonerna från personer med intellektuell funktionsnedsättning i två fall.

Det går givetvis inte att avgöra om Piteå har rätt eller fel enligt lag från artikeln i Piteå-tidningen. Men kommunen anser att hela 17 personer inte längre har det personliga behov som en gång avgjorde att de fick rätt till kontaktperson. Det som gör dessa bedömningar av personliga behov etiskt svåra att tugga är verksamhetschefen Agneta Johanssons uttalande: "När vi gjorde underlaget så räknade vi fram att cirka 30 av 52 personer måste undvara sin kontaktperson för 2010 för att vi ska spara in pengarna som behövs".

Där finns drivkraften.

Min gissning är att Höganäs och Piteå inte är ensamma.

Handikappförbundens kritik

Ingrid Burman, ordförande i Handikappförbunden, är kritisk.

"Den stora bristen är att det saknas konkreta förslag. Vi saknar till exempel en lagstiftning som innebär att bristande tillgänglighet ska anses som diskriminering. En nationell handikappolitik där den enskilde individen saknar rättigheter ur ett diskrimineringsperspektiv är tandlös", säger hon i tidskriften Föräldrakraft.

Burman riktar också kritik mot att allt fler hjälpmedel måste självfinansieras och att sysselsättningen backat 6% för personer med funktionsnedsättning.

Ingen intresseorganisation kan själv bestämma vilka beslut våra politiska företrädare ska ta. Men Burman har rätt i att politiken behöver lyssna bättre på handikapprörelsen. Misslyckandet med ett tillgängligt Sverige till 2010, kvarstående diskriminering och ännu sämre ställning på arbetsmarknaden sätter ett betyg som inte bara gäller regeringen för de senaste fyra åren.

Men regeringen bär ansvar för att det inte läggs något förslag om en lag som gör otillgänglighet till diskriminering nu. Utredningen är gjord, men hemligstämplad. Dags att agera.

Ekorrhjulet och assistansen

Idag skriver Jonas Franksson på STIL (mest känd från sin tid i CP-magasinet) om upplevelsen av att springa i ett ekorrhjul när det gäller att få makten att förstå hur deras maktutövning påverkar de som berörs. Den här gången inför socialutskottet i riksdagen.

"Vi sa samma saker som vi sagt i över ett års tid. Vi inledde med att säga att det viktigaste inte var vad som stod i propositionen utan vad som inte stod där. Och så räknade vi upp allt igen, försäkringskassans nya interna riktlinjer, det nya behovsbedömningsinstrumentet som håller på att skapas. Vi berättade om alla som plötsligt inte får någon personlig assistans trots att lagen inte har ändrats. Om att den kartläggning av våra liv som behovsbedömningsinstrumentet kommer att innebära faktiskt strider mot FN-konventionen.

Vi på Stil tog åter igen upp vårt mantra om arbete och föräldraskap. Att det visserligen är bra att man i den nya propositionen inför ett barnperspektiv i assistansen, men att detta förslag bara är halvt eftersom det inte gäller alla barn. Barn som är i direkt behov av personlig assistans omfattas, men inte de barn som är i indirekt behov av assistans genom att deras föräldrar behöver personlig assistans för att kunna vara föräldrar. Vi berättade återigen om dem som varit tvungna att säga upp sig från sina jobb eller som fått ta med sig föräldrar eller partners till arbetet, efter att deras assistans blivit indragen eller kraftigt nedskuren. (- Jonas Franksson)"

Läs hela Jonas Frankssons inlägg här.

Utrensning göms bakom individuella behov?

Debatten om skolan har hittills varit inriktad på att om alla bara tar av sig kepsen (i en del fall slöjan), stänger mobilen och lyssnar på den i katedern, så blir det bättre. Och att fler prov och betyg är bra för elevens utveckling.
Sen ska vi dela upp mer. Teoretisk elit ska få sin grej, och de praktiskt lagda ska få sin grej. Och så ska större procentsats klara godkänt i grundskolan.

En enkel väg att klara det sistnämnda är att ta de som av någon anledning har svårt att lära sig och sätta dom i särskola. En skolform där lagen kräver att eleven ska ha "ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder" eller så ska barnet lida av autismliknande tillstånd. (expressen)

Inskrivningarna har mer än fördubblats sen 90-talet. Detta samtidigt som prenatala tester kommit att användas allt mer. Är det nån som köper att det föds fler barn med utvecklingsstörning idag än på 90-talet? Om inte måste ökande inskrivningar till särskolan ha en annan orsak. Och jag har svårt att tro att det är eleverna och deras föräldrar som trycker på och initierar särskoleplacering i de tveksamma fallen.

Här finns verkligen utrymme för en skolpolitisk debatt. Hur ska vi säkra att utbildningsväsendet inte skickar barn till särskolan som inte hör dit? Det kan omöjligt vara för barnets bästa att gå i en skolform som i nästa led så när som på en väldigt liten procentsats leder till ett liv med förtidspension.

Det handlar om rättssäkerhet, och det handlar om beslut som har livslånga effekter. Här är tre förslag där vi skulle kunna börja diskussionen:
- Ge barnet rätt till förnyad utredning varje år om barnet själv vill.
- Ge barnet rätten att själv få välja en ny utredare, inom eller utanför den egna kommunen.
- Inför viten för kommunala felinskrivningar.

Tillgängligt tivoli

Det borde vara en självklarhet. Att karusellen kan åkas av alla. Alla som varit på ett tivoli vet att så inte är fallet.

Gordon Hartman såg sin dotter vilja leka med andra barn, men inte kunna. Det fick honom att samla ihop pengarna (USD 30 miljoner) till Morgans Wonderland. En temapark i San Antonio, Texas, speciellt för de speciella. Ett ställe där orden "couldn't, shouldn't and can't weren't in the vocabulary" (abcnews)



Bra va? Jo, det är klart. Men förutsättningen för att den behövs är att alla andra anläggningar inte är tillgängliga. Anledningen till att alla med ömmande hjärtan i tv-inslaget berättar om sin lycka över att se barnens lycka är att det normala är att barn med funktionshinder inte ingår i alla barn. I det perspektivet passar tyvärr en temapark speciellt för de speciella som handen i handsken.

Där är paradoxen. Barn med funktionshinder hänvisas även i Sverige till välgörenhet (t.ex. Radiohjälpen/Victorias fond) om de ska kunna uppleva samma saker som andra barn.

Ska det verkligen vara så?

SJ har problem

Före jul stängde SJ av internetbokningen av rullstolsplatser på sina tåg. Anledningen ska ha varit att man upptäckt ett fel på en av sina liftar. Först påstod man att man skulle ersätta vagnarnas liftar med mobila liftar på plattformen, men det har inte fungerat. Ibland finns inte liftar, ibland kan inte personalen hantera dom. Ibland leds den rörelsehindrade passageraren om i kringelkrokar för att hitta en fungerande liftlösning. Men för det mesta har inte ens det fungerat. I praktiken har landets rörelsehindrade resenärer varit hänvisade till taxi och riksfärdtjänst.

På fyra månader har SJ inte klarat av att fixa en fungerande tillgänglig tågtrafik. För mig tyder det på att problemet knappast står högst på listan. Oavsett förklaring till dröjsmålet - och den är osynlig på hemsidan - så är det inte bra nog.

Maria Johansson, ordf DHR - blogg.
Unga Rörelsehindrades facebookgrupp "SJ'S Liftar när kommer det att fungera ?"

När blev det ok att slå barn?

Dokument inifrån ikväll: Vuxna som slår barn bedöms regelmässigt som lindrig misshandel, ibland till och med bortförklaras barnets upplevelse med rena påhitt. Den vuxne ska ha rätt att upprätthålla sin respekt. Media och folk i samhällsomgivningen står upp för misshandlaren. Den ville ju bara hålla ordning. Barnet var väl inte helt oskyldigt? T.o.m. lagstiftaren Jan Björklund tillåter sig i ett tv-inslag att utifrån generella gissningar ställa sig på en misshandelsanklagad lärares sida. Och Högsta domstolen sänker straffet i ett mål av misshandel gentemot barn ett år efter att riksdagen tagit en lagändring som stärker barnets rättsskydd.

Bjästa någon?
Hederskultur?

Gröna kommentarer till valmanifestet

Förslaget till valplattform är här. Jag har rotat runt på olika gröna bloggar för att lyssna vad som sägs om innehållet.

Maria Ferm redogör mer än värderar de olika delarna, och lyfter klimat, infrastruktur, sänkt moms för tjänsteföretag, höjt studiemedel. jämställdhet, antidikriminering och integritet/slopa FRA. Den enda vidare kommentaren sker om papperslösa flyktingars villkor. Förutom rätt till vård och skola vill Maria att vi ska jobba för en amnesti/regularisering för papperslösa. Jag håller med. Hörde just en intervju på radion med en 10-årig flicka på rymmen undan svenska myndigheter. Hennes högsta önskan var att få de fyra sista siffrorna. Då kunde man få vård, gå i skolan osv. Flickan kopplade till och med de där siffrorna till att då fick man lov att röra på sig o gå på zoo. Vi måste bara se till att bli humanare.

Anders Wallner hyllar sänkningen av tjänstemomsen, men saknar tillgänglighetsfrågorna, nu när vi har tagit ställning till att otillgänglighet ska klassas som diskriminering.

Malmökollegan Anders Törnblad instämmer i det mesta, men vill gå längre när det gäller konkurrens i kollektivtrafiken, barns rätt att slippa religiös indoktrinering i skolan och funktionshindrades lika rätt. Han är kritisk till förslaget att lagstifta om könskvotering i börsstyrelser. Själv tror jag att varvade listor hjälpte till att utveckla politiken, och att könsmixen i de flesta partier är självklar nu när den manliga "ensamdifinitionen av kompetens" är bruten. Om lagstiftning är vägen vet jag inte, men om inget annat fungerar borde alternativet övervägas. Har inte gubbarna haft en del tid på sig att lösa det här själva?

Christian Valtersson lyfter att vi pekar ut riktningen för en frihetlig politik för ett jämställt samhälle med mindre sociala klyftor. Akko Karlsson fokuserar på bland annat trafik, infrastruktur, drivmedel, jordbruk, försäkringssystem, vapenexport, integritet och flyktingpolitiken. Heiti Ernits tycker att det är "skönt att de gröna fortfarande sticker ut – i en tid av utsmetade visioner och trängseln kring den politiska mitten". Jessica Rydell lyfter förebyggande och hälsofrämjande sjukvård samt jämställdhet som en hälsofaktor. Per Olsson konstaterar i ett kort inlägg att manifestet är bra men kan bli bättre. Rasmus Holmberg "kan faktiskt inte finna någon punkt där jag direkt kan säga emot, eller ens allvarligt kritisera det."

Själv väljer jag att ansluta mig till Wallner och Törnblad. Miljöpartiet är ett parti som ser till individen frihet och jämlikheten mellan oss. Vi har skrivningar som berör samtliga diskrimineringsgrunder: Jobb och utbildning till ungdomar (ålder), Jämställdhet i familjen och kvinnofrid (kön), HBT-personers rättigheter (sexualitet, konsidentitet/uttryck), Lära med modersmål och utbildning/arbete för nyanlända (etnicitet), bekämpa hatbrott (ett flertal grunder, däribland även religion).

Men om diskrimineringsgrunden funktionshinder är det tyst. Knäpptyst. Trots att det offentliga Sverige misslyckats grovt med att ta bort enkelt avhjälpta hinder tills i år - 2010. Trots att vi i Miljöpartiet tagit aktiv ställning för att klassa otillgänglighet som diskriminering. Trots att den personliga assistansen är under attack, att vi under mandatperioden sett regeringen godkänna icke tillgänglig tågtrafik, sett statliga Posten höja brevlådorna till omöjlig nivå för rullstolsburna, trots att vi är medvetna om en ökande utsortering ur grundskolan till särskolan.

Jag ska också på kongressen, och ser fram emot att - tillsammans med Wallner/Törnblad och förhoppningsvis fler än så - försöka utveckla valmanifestet på den här punkten.

Typ: Vi vill skapa full delaktighet för personer med funktionsnedsättning. Ett första steg är att klassa otillgänglighet som diskriminering.

Jag saknar också en kulturpolitisk ambition i valplattformen. För mig är den starkt knuten till utvecklingen av demokratin och att många röster ska få höras, även den oliktänkandes.