Marteus sammanfattar vår politiska uppgift

Ann-Charlotte Marteus skriver i veckan i Expressen en ledare med titeln "Apartheid, den rara versionen". Den sammanfattar väl vår framtida politiska uppgift.

Jag lägger ut hela texten. Det blir ett långt citat. Men med lite kritiska ögon borde varje politiskt parti inse att inget av oss är tillräckligt bra på att prioritera den här delen av en önskad samhällsutveckling.



"Är du normal, lille vän? Om inte, var lugn, för i Sverige har vi lösningen för just dig: utstötning. Fast på ett trevligt sätt.


Det var inte Alliansen som hittade på "arbetslinjen". Den är av mycket gammalt datum. Mycket svensk. Svensken får i hög grad sin identitet genom sitt arbete.
Så det är ingen slump att svensk jämställdhet har handlat mycket om kvinnors rätt och möjlighet att förvärvsarbeta. "Dagis åt alla!" är very Swedish, indeed.
Alltså borde en minoritets deltagande i arbetslivet säga rätt mycket om dess status i Sverige. Om en stor andel av individerna jobbar, torde det vara ett tecken på att samhället tar minoriteten och dess behov på allvar.
Då kan man säga, om personer med funktionshinder: Status Plattfisk.

I P1:s serie "Arbetsförmedlingen, ja, jag vill bara gråta när jag tänker på den. Där var man ju ifrågasatt bara man klev innanför tröskeln - varför man överhuvudtaget kom dit, varför man inte gick och sökte om förtidspension."
Särlösningar verkar vara den svenska modellen: förtidspension i stället för tillgång till arbetslivet, färdtjänst i stället för tillgänglig kollektivtrafik.
Varför blev det så? Varför är världens bästa land inte världsbäst för människor med funktionshinder? För att Sverige är bra på att resonera i termer av klass och kön. Punkt. Alla andra parametrar tillhör andrasorteringen. Och de som tillhör andrasorteringens kategorier blir föremål för välfärdsstatens "stöd", ty de definieras som permanent "svaga".

I stället för "funktionshindrades rätt till stöd från samhället" borde vi rimligen tala om "arbetande funktionshindrades rätt till resurser". Arbetande småbarnsföräldrar har ju fått hur mycket resurser som helst för att klara arbetslivet: finaste arbetsmiljö, barnomsorg, föräldraledighet och otaliga andra ting.
Funktionshindrade behöver rullstolsramper, bredare dörrar, tolkhjälp, personlig assistent och en massa annat, beroende på individ. Det borde vara självklart.
Men politiska partier vinner inga val på att flirta med dessa individer. Så hur kan de sätta kraft bakom kraven?
Skadestånden vid diskriminering skulle kunna höjas - rejält. I "Välviljans apartheid" berättas om läraren Johan Bredberg som inte fick jobb, trots att han var den enda behöriga sökanden, för att han sitter i rullstol. Han fick 55 000 kronor i skadestånd.
Det är kaffepengar för en skola. Lägg till några nollor, så lär sig nog arbetsgivarna att integrera mera.
Men Bredberg kan för det mesta inte komma till anställningsintervjuer. Bokstavligen. Det finns inte ramper eller hissar ens i kommunala skolor. Sådant borde också kunna leda till saftiga stämningar.
Men många struntar i att anmäla, bland annat för att ärendena tar åratal att utreda. Och så måste ju diskriminering bevisas, vilket inte är lätt.
Det är synd. Allt borde anmälas, så att volymen börjar tala - skrika - för sig själv.

I programmet sades att knappt hälften av de offentliga arbetsgivare som tillfrågades i en undersökning, nyligen, kunde tänka sig att anställa en funktionshindrad.
Reaktionen från arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, som fanns med i studion:
"Det är ju skandal!"
Men någon kvotering vill Littorin inte ha. Han efterlyser i stället "attitydförändringar".
Okidoki. Hur attityden till funktionshindrade i arbetslivet ska förändras så länge nästan ingen vanlig svensk har träffat en funktionshindrad i arbetslivet, förtäljer dock inte historien." (Marteus, Expressen 16 feb)

Är det inte väl kallt för att vara klimatkris?

Idag rekommenderar jag ett stopp vid Göran Hådens hållplats. Han reder med förtjänst och humor ut statistikens inverkan på slutsatser.

Koppla lagstiftningen till rättigheter för individen

Advokat Anders Karlsson kommer med det viktigaste inlägget i politiskt avseende i helgens program i serien Välviljans Apartheid. Han menar att en lagstiftning som inte åtföljs av sanktionsmöjligheter blir verkningslös. Och att detta existerar i alldeles för stor omfattning vad beträffar diskrimineringen av personer med funktionsnedsättning.

Temat för avsnittet var arbetsmarknaden. Minister Littorin klarade sig bra, men pressades aldrig på vad han gjort under sin tid som minister för att föra frågan framåt.

Det är lätt att hålla med DHR-ordföranden Maria Johansson om att användandet av särlösningar gått över styr. Så här skriver hon i sin blogg:

"Det behövs lönebidrag, det behövs särskilda anställningar av det slag Samhall erbjuder. Men - lönebidrag och Samhall har under flera år varit det så väl omedelbara som automatiska svaret på hur fler personer med funktionsnedsättning ska komma ut i arbetslivet - vilket vaggat in så väl arbetsgivare, arbetförmedlingen och andra inblandade myndigheter, politiker som i vissa fall arbetstagare i en världsbild där möjligheten att få ett arbete på samma villkor som andra bleknat allt mer." (M.Johansson)

Själv har jag erfarenhet av en arbetsförmedlingschef som inte ville skriva in personer med funktionsnedsättning på sin yrkesförmedling. Och myndigheter i samverkan (AMS/svenska ESF-rådet) som krävde att personerna med utvecklingsstörning togs bort ur projektbeskrivningen i ett arbetsmarknadsprojekt. Deras motivation var att personer med utvecklingsstörning inte var diskriminerade på arbetsmarknaden, för de har ju dagcenter livet ut. Detta tillbakavisades några år senare av ESF-rådets generaldirektör som rena dumheter, men där och då var dumheterna verklighet. Och jag tror inte det är enda exemplet där särlösningarna blivit en permanent ersättare för verkliga jobb i myndigheters ögon.

Effektivare solceller

Tidningen Forskning skriver om att IBM utvecklat nya solceller som är 40% effektivare än de som finns idag. Men fortfarande så utgör solceller bara en promille av vår energiproduktion.

Familjen jag bodde hos som ung strax utanför San Francisco är självförsörjande på el och har gratis drivmedel till el-bilen. Genom att placera solceller på taket till sitt hus producerar de mer än de behöver själva. På dagen säljer de sin el till kraftbolaget till de högre priser som gäller dagtid. Bilen laddas till lågpris på natten via timer.

En förutsättning för att investeringarna där människor bygger småskalig miljövänlig elproduktion ska bli lönsam är att man får lov att sälja sitt överskott till de som äger kraftnäten. Min familj i USA tog tillbaka sin investering i både bil och solceller på 10 år tack vare subventioner från delstaten - men allra mest för elen de sålt till sitt kraftbolag.

Lega till riksdagen (?)

David Lega toppar KDs lista i Göteborg. Det borde betyda en riksdagsplats. Det är knappast någon annan lokal kristdemokrat som kan ta upp en kryssningsmatch med en kändis. Hotet skulle i så fall vara om KD fortsätter falla under fyraprocentspärren.

David Lega säger till Föräldrakraft: "Dessutom har jag mitt funktionshinder, men jag är inte intresserad av en "handikappstol" och vill inte bli invald på grund av det."

Det är jätteviktigt med representation, att alla ska finnas med i det demokratiska maktutövandet. Det är också viktigt att alla medborgare får höras om sin situation. Men ett samhälle för alla är en fråga för alla, precis som jämställdhet mellan könen är en fråga för både kvinnor och män.

Legas hjärtefrågor säger han själv vara företagande och familjepolitik. Och även inom de områdena så kan hans erfarenhet av egen funktionsnedsättning göra stor nytta. Personer med funktionsnedsättning ska givetvis ha full delaktighet i svenskt företagande och familjeliv. Och det är i de politikområdena (och alla andra) som det arbetet ska göras - inte i nåt separat funktionshindersforum.

Sen tror inte jag att Kristdemokraternas värdegrund är den som bäst flyttar fram positionerna för personer med funktionshinder. Jag upplever deras ingång som mer "compassionate conservative" än radikalt förändringsbenägen, och för mig känns det undfallande.

Legas blogg.

Sluta döma personer med utvecklingsstörning till fängelse

Professor Karl Grunewald (fd medicinalråd) framför viktig kritik i Läkartidningen. Människor med utvecklingsstörning och autism avtjänar fängelsestraff som är tvivelaktiga ur rättssäkerhetssynpunkt. Och de är många.

1991 togs begreppet "sinnesslöhet" bort ur brottsbalken. Personer med måttlig eller svår utvecklingsstörning faller under "psykisk störning", men det gör inte de med en lindrig utvecklingsstörning. Ett stort antal av dessa personer får varken psykiatrisk vård (om det skulle behövas) eller den skyddstillsyn som ska vara alternativet. De hamnar i fängelse. Väl där vet vi inte vem som är vem, och vård/rehabilitering blir obefintlig.

Grunewald avslutar: "Antalet fångar med intellektuella funktionshinder har uppenbarligen ökat. De måste identifieras och erhålla en vård anpassad till deras begåvningsnivå. Förslaget om slutet boende är helt underdimensionerat. Rättpsykiatrin och domstolarna bör vara än mer restriktiva i att rekommendera/döma en person med utvecklingsstörning till fängelse.

Det är märkligt att inget parti har stått upp för de intellektuellt funktionshindrade som begått brott och att ingen organisation har bevakat deras rätt till en human och meningsfull vård. En uppgift för läkarsamfundet?"

Ja, och för oss. Det är inte den enda frågan där vi sviker de som bäst behöver politisk representation.

(Moomsteatern har gjort pjäs om detta. Läs mer på Teater & Funktionshinder)

Pinsam pajkastning

Leif GW Perssons utredning har gett svidande kritik för Dalapolisens inkompetens i handläggningen av Pernilla-mordet. Man missade mördaren trots att han fanns tydligt tipsad om tidigt i utredningen. Förövaren hann därmed med att ta ytterligare ett liv - Englas.

Igår debatterades Perssons slutsatser i SVTs Agenda. De som skulle lyfta blicken och dra slutsatser var Tomas Bodström (s) och justitieminister Beatrice Ask (m).

Det blev en pinsam pajkastning, där bägge förföll till att ta varje chans att försöka pika den andre för t.ex. vem som skapat minst antal nya poliser de senaste åren. Som om blundern att inte dna-testa mördaren berodde på vilken minister som satt i Rosenbad?

Pernillas och mina sommarstigar korsades ett antal skärgårdsdagar som barn, via våra respektive föräldrar och farföräldrar. Kanske är det den kopplingen som gör att jag upprörs mer än annars. Men måste verkligen varje tillfälle tas i akt för en partipolitisk poäng? Bodströms och Asks agerande kan bara - förutom irritation - ha skapat röster för samtliga andra partier.

Bodström/Ask/Dalapolisen i axplock: Expressen, exp igen samt BLT.