KD vill förändra bidragsfördelning till teckentolkar.

Lars-Axel Nordell är kristdemokrat i riksdagen. Han har skrivit en motion (2009/10:kd782) om en rättvisare fördelning av statsbidraget till dövtolkverksamhet. Argumentet är att Örebro län med sina specialskolor har långt fler invånare som behöver hjälpen i relation till hela befolkningsmängden, men det är den senare som sätter nivån på bidraget. Örebro län får därmed 435 kr per tolkuppdrag medan Gävleborg leder ligan med 1447 kr per uppdrag. (mer i Lars-Axels blogg)

Jag har inte specialkunskap nog att bedöma summor och dess rimlighet, men visst finns det någon argument för att Örebro län får kompensation för ett mer långtgående ansvarstagande vad gäller dövtolkar.

Ett annat tolkbehov som är gravt åsidosatt är det för syntolkar. Vad jag vet finns inte ansvaret förlagt för vem som ska finansiera synskadades tolkning av t.ex. scenkonst. Att de stora institutionerna har både teknik, ekonomi och kunskap för att klara detta själva är en rimlig tanke. Men hur är det vid besök hos de fria grupperna, som dessutom är våra största producenter av scenkonst för barn och ungdom?

Fel är rätt i Expressen

Expressen har fått kritik av bland annat Anna Isaksson, religionsvetare med inriktning islam, för ordvalen i den här artikeln.
Expressen kallar klädesplagget på bilden för "burka". Anna påpekar att rätt namn på plagget är hijab eller slöja.

Expressens kvalitetsredaktör heter Irina Halling. "Ojdå, där blev det fel", hade hon kunnat säga. Men det gör hon inte. Hon hävdar att det blir rätt att kalla en hijab för en burka, för "i västerländsk press används ordet burka som ett samlande begrepp för heltäckande slöjor".

Rätt eller fel i sak spelar alltså ingen roll, enligt Halling. Och anledningen är likt barns undanflykter i sandlådan att de andra gör likadant. Det imponerar inte.

Blir det rätt att kalla alla byxor för jeans, om bara tidningarna i västvärlden kommer överens om det?

(bilden är från reportaget i expressen)

Nyfiken på kultur och funktionshinder?

Min andra blogg - teater och funktionshinder - bjuder på en del intressant läsning om man har ett humanistiskt och/eller kulturellt intresse. Här är ett axplock av godbitar från de senaste veckorna:

Det viktigaste inlägget är kanske det om kulturutskottets utfrågning om funktionshindade och scenrummet.

En återkommande viktig del i bloggen är omvärldsbevakning av intressanta artister inom handikappkulturen. Du hittar de hemlösa musikerna med funktionshinder i Staff Benda från Kinshasa, Teater Blanca finns i Uppsala, En trailer på Moomsteaterns "Möss och människor", Amici Dance ser man här och Stumpenensemblen i Helsingborg har börjat blogga.

Hur får funktionshinder framställas? Allan Sutherland skriver en intressant krönika i the Guardian om epileptiskt anfall som scenkonstupplevelse.

En annan återkommande del är att förebilder presenteras. En av dom är Francesca Martinez, begåvad ståupp-komiker. Hon beskriver sitt funktionshinder som "wobbly". (Hon deltar bland annat i en serie om världens värsta skämt. Här är avsnittet om funktionshinder).
Apropå personer med funktionshinder och hur de syns i media så kan man se paralympicsmedaljören Aimee Mullins göra genial reklam för skor. Och nu kommer Top Model med funktionshindrade modeller till USA.

En återkommande diskussion är den om rollbesättning. Vem ska spela den funktionshindrade rollfiguren - en med eget funktionshinder eller en utan? Will Smith beställer nu chans på Oscarstatyetten när han producerar och ger sig själv huvudrollen i sin nya version av "Flowers for Algernon", där en persone med intellektuellt funktionshinder blir hyperintelligent genom ett läkarexperiment som tidigare testats på råttor.
Den filmen blir fruktansvärt aktuell när vi nås av rapporter från forskarvärlden som ropar att man har en kur mot Downs syndrom. Man har testat på möss med dubblering i 16e kromosomen och tror sig kunna överföra resultaten på personer med Downs och deras dubblering i sin 21a kromosom.

Avdelningen kuriosa berättar om:
- Nu finns radiodramatiseringen av "Världarnas krig" i regi av Orson Welles på nätet.
- Malmöoperan som ska börja sälja biljetter i korvkiosken.
- Idrottare med intellektuella funktionshinder ska åter få tävla i Paralympics. Jag drömmer om medaljer om man återinför Concours d´Art - konstarternas tävlan som fanns i den tidiga olympiska historien.
- Det finns en översättningstjänst för teckenspråk på nätet.
- Teater 23 kör en adventskalender i sitt skyltfönster. Massor med teatrar och artister gästar.
- åskådaren som spydde på en teater i West end - från balkongen!

Kullerstenar och trappor

I BUAs (Barn och Ungdomsassistans) blogg beskrivs tillgänglighet ur rumphöjdsperspektiv (läs den så förstår ni). Och om nu kullersten är otillgängligt för personer i rullstol - varför läggs den fortfarande då?

Boka 29 maj. Då genomförs Marschen för tillgänglighet på förhoppningsvis fler än de 25 orter där den hölls förra året.

I Malmö var vi kanske 50 personer, varav många med synliga funktionsnedsättningar. De enda synliga partipolitiska markeringarna var några kristdemokratiska vindjackor. Ska det va så?

Kollektiva fördomar

Att ta bilen går snabbare än det gör i verkligheten. Att åka kollektivt går långsammare än det verkligen gör.

Detta tror både bilister och kollektivtrafikanter, enligt två Chalmersstudenters examensarbete.

Återstår bara att få oss alla att bli av med våra gemensamma fördomar.


Miljöaktuellt.

Varför? Därför!

Varje morgon snabbspolar jag igenom ett stort antal nyhetsmedia och bloggar. En del blir till politiska kommentarer här - annat blir till reflektioner runt teater och funktionshinder i min andra blogg.

Jag ägnar särskild tid åt att läsa bloggar från funkis-världen. Personer med egna erfarenheter av funktionshinder, med egna nedsättningar, från förbund, från föräldrar till barn med funktionshinder eller politiskt intressanta personer.

Mitt liv i sektorn teater/funktionshinder har gett mig en massa oförglömliga upplevelser - men också resulterat i ett uttalat politiskt engagemang. Det jag får läsa varje morgon stärker mitt engagemang. Det svarar mot mitt varför med ett kraftfullt Därför!

Häng med på en typisk morgonskörd (dagens urval):
LSS-bloggen skickar mig till att Kitte Arvidsson vunnit Begriplighetspriset 2009. Hon fick det för sitt outtröttliga arbete för lättläst information. Är det politiskt viktigt? Ja. Utan begriplig information är du utestängd på ett lika effektivt sätt som som du är rullstolsburen och ska uppför en trappa. I senaste eu-valet slarvade en hel del partier med sin lättlästa information. Vi gröna var inte bäst i klassen på riksnivå. Den lättlästa informationen om EU-politiken var inte sökbar på hemsidan, och kunde inte hittas om man inte mailade och frågade. S, M, Fp, C och Kd hade sin lättlästa version föredömligt synligt klickbar direkt på sin förstasida. (Min undersökning inför eu-valet här). Därför glädjer det mig att Malmösektionen har en lättläst version av kommunpolitiken, direkt på sin förstasida.

Ur samma demokratiska perspektiv är det intressant att följa brittiska Mencap. De beskriver sig som "the voice of learning disability". Just nu håller de på med ett projekt för att öka antalet personer med intellektuella funktionshinder som deltar i kommande val.
Är det politiskt viktigt? Ja! Det är klart att de människor som befinner sig i samhällets största utanförskap behöver företrädas politiskt. Det är självklart att vi politiskt aktiva borde jobba för att förtjäna deras förtroende - och att de gör sin egen röst hörd. (Jo, jag vet vad en del tänker. Klarar man att välja om man inte är fullt begåvad enligt norm? Ja, det gör man. Och gör man inte det så lär man inte använda rösten.)

Idag skriver Emily Felderman om Personlig service med boendestöd. Det är en ny insats inom LSS. Men den är inte en förstärkning av Lss, utan en utarmning. En del som idag har personlig assistans ska få det ersatt med en hemtjänstliknande tjänst. Jag delar Emilys kritiska hållning. Det finns många frågetecken runt hur ett sådant genomförande skulle slå mot de personer som berörs. Hon vet, på grund av egen förstahandserfarenhet av funktionshinder och för att hon med största sannolikhet har ett nätverk av vänner som drabbas.

Jag spar dagens bästa till sist: Towe har ett barn med CP. Hon är en av de föräldrar vars bloggar jag följer. Varför? När samhället designar lekplatser ska hennes barn kunna leka där. När skolan byggs och bemannas ska hennes dotter kunna komma åt slöjdsalen och läraren förstå hennes sätt att kommunicera. Och när hon efter studentexamen söker jobb ska hon få komma på intervju på lika villkor. Därför!
Men idag blir hennes blogg speciell för hon släpper in en gästbloggare - Kalle. Läs de här raderna:

"Men jag hörde. Hörde folk – doktorer som borde veta bättre – säga till mina föräldrar över mitt huvud att jag var borta. Att jag var inkapabel att förstå och att jag aldrig skulle bli mig själv igen. Att jag var ett kolli. Jag hörde detta sägas. Hörde och tog in och förstod mycket väl vad fel dom hade. För jag fanns där inne, möjligen tillfälligt förvirrad men fullkomligt klar. Jag var en vanlig sextonåring som nynnade mina hip hoplåtar inne i skallen och längtade efter en Calzone. Men jag var fången i ett skal. I en kropp jag inte kunde kontrollera. Dömd att förlora av folk som visste och det kunde jag inte tolerera. Mina föräldrar såg att jag fanns därinne någonstans och vi gav oss fan på att plocka fram mig. Det är stort."
(Kalle i gästinlägget hos Towe.)

Samhället gav upp, Kalle och hans föräldrar kämpade vidare.

Jag har hört samma historia om och om igen. En av mina vänner sen Moomsteaterns turne till Australien är Jane. Som nio-åring torpederades halva hennes hjärna av glassplitter i en bilolycka. Hon dömdes till ett "liv som grönsak", som hon själv uttrycker det. När vi var där på turné var hon 26 år och höll på att avlägga sin socionomexamen på Adelaides universitet. Under tiden livnärde sig som clown. Australiens ledande neurolog säger till henne att det liv hon har borde inte varit möjligt.

Här finns politiken. Stoppa undan - eller inkludera? Avfärda - eller räkna med på lika villkor? Åka på samma buss - eller i ett transportsystem bara för funktionshindrade?

Varför? Därför!

Bakom trynet

(signerad Greider)

Barns protest mot äktenskapslag blir riksnyhet i USA

Den tioåriga pojken Will Phillips i Arkansas har intagit CNNs nationella nyheter. Han gjorde en Rosa Parks (kvinnan som startade amerikanska medborgarrättsrörelsen 1955 genom att vägra resa sig för en vit man på en buss i Montgomery, Alabama), och vägrade ställa sig upp och delta i skolklassens obligatoriska 'pledge of allegiance to the flag'.

Anledning?

Raden "...with liberty and justice for all". Han kunde inte ställa sig bakom den, så länge samkönade par inte har laglig rätt att gifta sig.



Grabben hamnade tillsammans med sin pappa hos rektor. Men väl där hävdade han sina konstitutionella rättigheter enligt 'first amendment' - yttrandefrihet.

Will Phillips... kanske ett namn att lägga på minnet för framtiden...

(Tack: Fischer, Hilton)

Exkluderande skolplattformar

Skolpedagogiska Skolmyndigheten (SPSM) har undersökt de digitala skolplattformar som används i Sverige. Resultat: ingen är tillgänglig för elever med funktionshinder. De barn som använder olika tekniska hjälpmedel för att kunna jobba i sina datorer stängs alltså helt eller delvis ute från den gemensamma läromiljön på skolorna.

Orsaken är brist på kunskap.

Det håller jag med om. Men orsaken till brist på kunskap hos leverantören är att svenska kommuner och andra lärosäten godtar inköp av icke tillgängliga skolplattformar. Klart här finns en skolpolitisk fråga. Gör klart att det är skolornas skyldighet att ställa krav på tillgänglighet vid upphandling av läromedel/hjälpmedel/kommunikationsplattformar, digitala eller inte, så kommer nog leverantörerna att börja jobba med sina kunskapsluckor.

Tidningen Föräldrakraft skriver om saken och listar hur illa det är med olika plattformar:

Digitala plattformar som granskats

God potential
• ATutor (öppen källkod)
• Blackboard
• It’s learning
• Mentor e-learning
• Moodle (öppen källkod)
• Vklass

Stora tillgänglighetsproblem
• Fronter
• Luvit
• Ping Pong
• Sakai CLE (öppen källkod)

Mycket stora tillgänglighetsproblem
• FirstClass
• Rexnet

Miljöpartiet har first class som intranät. Hur tillgängligt är det för våra medlemmar med funktionshinder?

Funktionshindrade kvinnor extra våldutsatta

Idag uppmärksammas mäns våld mot kvinnor. All våldsanvändning är förkastlig. Sker det mot någon som är känslomässigt beroende, så är det ännu värre. Men sen finns det dom som utsätts som är både känslomässigt och pga funktionshinder helt i händerna på sin misshandlare. Det som skrämmer är att det inte bara är ännu värre (om nu helvetet ska graderas). Det är ännu vanligare.

Bräcke Diakoni driver ett projekt som heter Dubbelt utsatt. Man samarbetar bland annat med Grunden Media som gjort en novellfilm i ämnet. Man har även en lättläst och mycket bra falskt/sant om mäns våld mot kvinnor.

Från Grunden Medias hemsida om våld mot kvinnor med funktionshinder.
"Falskt: Det är bara vissa kvinnor som blir misshandlade.
Sant: Misshandlade kvinnor finns i alla yrken, samhällsgrupper, religioner och från andra länder. Det enda gemensamma för misshandlade kvinnor är att de blir misshandlade.

Falskt: Det är kvinnors eget fel att de blir misshandlade, inte männens fel.
Sant: Män kan skylla misshandeln på att hon retar upp honom eller att han inte kan behärska sin ilska. Det är bortförklaringar för att han ska slippa ta ansvar för misshandeln.

Falskt: Män kan inte hålla tillbaka sin ilska.
Sant: Han slår henne hemma när de är ensamma. Aldrig på festen, i affären eller ute på gatan. Han slår på hennes kropp där inte blåmärken syns.

Falskt: Män som slår har ofta alkoholproblem är onormala eller utlänningar.
Sant: De flesta män som misshandlar kvinnor är vanliga svenska män som är nyktra. De vet precis vad de gör när de slår kvinnan. Män som misshandlar kvinnor finns överallt, i alla samhällsgrupper.

Falskt: Män som slår vet inte vad de gör. De slår i blint raseri
Sant: De flesta män slår inte andra, varken kvinnor eller män. Den man som slår kan välja mellan att slå eller låta bli att slå."

Brottsförebyggande rådet har mig veterligen inget som speciellt granskar våld inom nära relationer där en eller flera har funktionshinder. Det närmaste jag känner till är en rapport som heter Våld mot personer med funktionshinder (Rapport 2007:26). Den finns här.
Mycket föredömligt har BRÅ en lättläst version av rapporten på sin hemsida. En teckentolkad sammanfattning av rapporten finns också.
Ur rapportens sammanfattning hämtar jag detta om just våld mot kvinnor med funktionshinder:
"I forskningen är det framför allt kvinnor med intellektuella och psykiska funktionshinder som omnämns som riskgrupper, särskilt i samband med 7
sexuella övergrepp. Detta är också den bild som Brå:s fokusgrupper och intervjuer med handikappforskare ger. Av forskningsgenomgången framgår också att detta våld i många avseenden karaktäriseras av samma faktorer som mäns våld mot kvinnor generellt: våldet är ofta upprepat och utövas många gånger av kvinnans partner. Därutöver tillkommer försvårande omständigheter i och med funktionshindren. Bland kvinnor med funktionshinder tillkommer också ytterligare grupper av förövare i form av anställd vårdpersonal och andra vårdtagare."

Forum - kvinnor och funktionshinder hade ett seminarium i Almedalen där den här filmen visades:


Även på youtube)

Jag anser att det här har en politisk dimension. Andra länder har lagt in funktionshinder som en särskild grund i hatbrottslagstiftningen. Vi har inte ens någon uttömmande forskning på hur våld och brottslighet mot personer med funktionshinder ligger till i Sverige (BRÅs rapport vidgår själva kunskapsluckorna). Två krav blir lätt rimliga: Täpp till kunskapsluckorna. BRÅ har (åtminstone början på) listan på vad som behöver göras. Jag är också övertygad om att projekt som Dubbelt utsatt skulle kunna förse oss med checklistan som gör att vi på ett politiskt plan kan sluta titta bort.

Media idag om våld i nära relationer: Sydsvenskan, Skånskan, HD, SvD, UNT, Arbetaren, Dagbladet (Sundsvall), Hela Gotland.

(Texten blandar det vanligare uttrycket "mäns våld mot kvinnor", som dagen idag uppmärksammar - och "våld i nära relationer", som jag tycker är ett mer uppdaterat språk och förhållningssätt. Även om mäns våld mot kvinnor är det överlägset vanligaste, så är problemet lika illa för alla former av våldsanvändning i den nära relationen, oavsett relationens och våldets könssammansätttning.)

Vart femte Malmöbarn lever i en fattig familj

"Ett, två, tre, fyra - Du. Ett, två, tre, fyra - Du."

Den räkneövningen blir rätt skrämmande tycker jag, när man vet att det är barn som växer upp i fattiga familjer som finns bakom varje utpekande "du". På Rosengård hade ramsan varit "ett, två, tre, fyra - du och du och du och du och du och du". Sex av tio. Regel snarare än undantag.

I grundproblematiken finns givetvis arbetslösheten med. Anledningen till att barnen finns i fattiga familjer beror ofta på att föräldrarna inte kommit in på arbetsmarknaden. Diskriminering eller inte - barnen har inte valt sina föräldrar. Och jag har svårt att acceptera att vi godtar att barn ska växa upp i långvarig fattigdom. Speglar det verkligen vår syn på barn och deras rättigheter?

Följderna är enligt Eva Svedling på Rädda Barnen att man inte klarar skolan, att man utsätts för våld och mobbning samt att man utesluts ur gemenskap i skola och på fritid. Man har inte råd att vara med.

Vi ska inte acceptera långvarig fattigdom för barn i Malmö. Vi måste se till att barnen har det dom behöver. Avgifter får aldrig vara skälet till att ett barn inte får vara med i en helt eller delvis skattefinansierad verksamhet.

Tidigare forskning om fritidssektorn har visat att fördelningen av de allmänna medlen mest gynnar pojkar i socialgrupp 1 och minst går till flickor i socialgrupp 3.

Flicka eller pojke, vill de sparka boll eller spela gitarr så ska de få göra det. Oavsett hur lite föräldrarna tjänar. Så svårt kan inte det vara att ordna.

Hyfsad mat, ok boende och möjlighet att göra läxorna borde vara en självklarhet.

Rädda Barnen presenterar sin undersökning här. Pressreleasen från SCB på newsdesk här.

Uppdatering 10.11: Kvällspostens ledare handlar om undersökningen.

(Sydsvenskan har bara denna notis digitalt just nu, men en längre artikel på sidan a8 i dagens tidning)
Dagens Samhälle
SvD
Expressen

Uppdatering: Kristina Granqvist på Rädda Barnen har uppmärksammat mig på att jag fram till idag (25/11) länkat till fel upplaga av rapporten. Länken är nu rätt i texten och finns även här. Tack Kristina.

2 kronor extra

Kan du tänka dig betala 2 kronor extra för lunchen? Då bjuder du ett skolbarn i ett utvecklingsland på lunch. Om barnet får gratis mat i skolan, så ökar chansen att föräldrarna släpper iväg barnet till skolan. Om barnet får utbildning förbättras förutsättningarna för att familjen och landet ska lyfta sig ur fattigdomen. (Bland annat Erik Lallerstadts krog Eriks gondol har hakat på.)

2 kronor extra för en mycket viktigare plusmeny än fler pommes till dig själv. Läs mer på FN.se.

Vem tände på?

Det har brunnit i en lövhög utanför flyktingförläggningen på vandrarhemmet i Hököpinge. Jag tror och hoppas att det inte är någon Vellingebo som varit i farten. Anledningen till att jag inte tror det är att det idag ska ske alla möjliga manifestationer i Vellinge. En av dem arrangeras av Sverigedemokraterna (och vill att Vellinge själva ska få bestämma om sitt flyktingmottagande). Polisen behöver väl inte vara Sherlock Holmes för att ana i vilka tillresta kretsar man ska leta tändstickor.

I övrigt så går det att göra ytterligare en skrämmande iakttagelse i samband med detta. För en gångs skull går det nästan (men bara nästan, ty kommer det från en odemokratisk värdegrund så ska det aldrig bejakas, oavsett om de råkar tycka nåt överkomligt nån gång då o då) att hålla med Sverigedemokraterna i att Vellingeborna borde få bestämma själva. Majoriteten vill ta emot ensamkommande flyktingbarn. Så vad är det då SD egentligen demonstrerar om?

DN, SvD, SDS.

Ombildning till hyresrätter för stora familjer i Stocksund?

Nej, det är givetvis inte aktuellt. Men några som kallar sig "Svart verkstad" har gjort en film om ett fejkbrev i ärendet som skickats till villaägare i Stocksund. Man talar om att tvångsinlösa egendom för att göra om lyxvillorna till hyresrätter med plats för mycket stora familjer.



Kul? Ja, början var det, i dolda kameran-anda. Slutet, vit text mot svart bakgrund: "Sorry Stocksund, ni trodde att ni skulle få fortsätta leva i lugn och ro, i lyx på vår bekostnad. Om ni blev rädda av det här, är det tur att ni inte sett våra drömmar." För mig blir det rätt hotfulla ord. Det som började kul tappar sin poäng och slutar plumpt.

Har han kul på andras bekostnad, kan någon fråga sig. Jo, förutom att mitt sommarställe är granne med första lyxvillan i filmen. Det som var närmast en kolonistuga på en skärgårds-ö när den byggdes på 30-talet ligger nu insprängd i en av Stockholms exklusivaste villaförorter. I somras drack jag morgonkaffet på tomten - precis som mormor och morfar brukade göra. Rådjuret stod bredvid och smaskade på några löv. Och jag undrade om mina semestrar som numera malplacerad medelinkomsttagare bland den rika eliten kunde klassas som en mångkulturell upplevelse. Jag är van med Malmö och en kebabvagn i varje gathörn. På sommaren återupplever jag min barndom när det gäller den oansenliga stugan, gräset och sjön, men åker på en klassresa i ett socioekonomiskt perspektiv. Och semestern levs i jämförelse med Malmö i en närmast etniskt rensad miljö. Mångkulturell upplevelse - fast åt andra hållet? Ingen kebabvagn så långt ögat når. Men ICA har en belgisk skinka för 900:-/kilot. Grisen har bara käkat tryffel hela livet, säger butiksägaren. Och en annan butik brukar ha parmalindade delikattesser i snabbmatsdisken.



Jag brukade uppleva Malmö som en segregerad stad. När jag bodde vid Värnhem så var statusskillnaden jättestor om man som jag bodde på den sida om Föreningsgatan som vätte mot Nobelvägen. Mina grannar hade bosniska och kinesiska efternamn. De som bodde utmed allen på Kungsgatan hade däremot Malmös högsta kvm-priser på sina bostadsrätter. Och namnen hade färre utländska ändelser.

Men efter att ha genomlevt urbaniseringen av den lilla - förut bortglömda - skärgårdsön till en vrålexklusiv villaförort, så inser jag en sak. För att man ska kunna uppleva segregation måste man ha försökt integration. Det försöket pågår inte ens i något litet projektstadie i min sommarmiljö i Stocksund.

Och med ens blir jag ett snäpp stoltare över min hemstad. Mot reliefen av tryffelskinka och uppfarter i Dallas-stil blir nämligen alla fördelarna med integrationen mer synliga.

Unicefs rapport om barns villkor

Unicefs The state of the world's children har kommit. Afganistan erbjuder sämst villkor för barn. För varje 1000 barn som klarar sin egen förlossning, så dör 257. Mer än vart femte barn! Säkerhetsproblem gör att vaccinering mot polio och mässling inte kan utföras. Barn, särskilt flickor, vågar inte gå till skolan. Läs hela rapporten här (pdf).

Jag är mycket tveksam till svensk militärs närvaro i Afganistan. Unicefs rapport ger stöd för att säkerheten är ett problem för barnen. Återstår den svåra frågan: Ökar verkligen barnens säkerhet och möjlighet till skolgång och vaccin av utländsk militär närvaro? Vilken påverkan har det att annan utländsk militär samtidigt krigar i samma land?



Sydsvenskan

Funktionshinder i politiken - debatten rör på sig

Flera angelägna debatter syns nu i olika medier. Några mest synliga internt - andra tar sats för ett större gemensamt utrymme.

Finn Petrén (ordförande EIDD Sverige och EIDD-Design for all Europe) är kritisk till att vi inte kommit längre. Att handlingsplanen för handikappolitiken har haft så svårt med förverkligandet. (Svensk Handikapptidskrift)

Det är lätt att hålla med honom. Målen behöver skärpas. Bristande tillgänglighet måste bli likställt med diskriminering. Även privata näringsidkare och fastighetsbolag borde få tvingande krav på att tillgängliggöra sina fastigheter. Upphandlingar av icke tillgängliga tjänster - likt Veolias som får köra med otillgängliga vagnar - måste bannlysas.
Många EU-grannar har hårdare regler för inkludering på arbetsmarknaden. Antingen anställer du en viss del personer med funktionshinder, eller så får du betala för att du inte uppfyller din kvot. Funkar det bättre? Vet inte, men jag tror det är svårt att med fog påstå att vi lyckas jättebra med inkluderingen av personer med funktionshinder på arbetsmarknaden. Arbetsgivaren kan få i stort sett hela anställningen betald, och är ändå inte intresserad. För mig framstår det som att de ekonomiska incitamenten inte är vassa nog.

Maria Larsson försvarar handlingsplanen och gör det som jag tror Finn Petrén, och med säkerhet jag, med fog irriterar sig på, inbjuder till mer dialog istället för att precisera hur målen och kraven ska skärpas. Dialog är bra, men utfallet är för mycket snack och för lite verkstad.

Vi är inte bäst i klassen. USA och Norge har tagit steget att göra otillgänglighet till diskriminering. Vi bjuder in till dialog om det. Igen. Skärp målen!

Håkan Högberg sätter förhoppningsvis igång en ny debatt - Hur ska FNs deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder användas som ett strategiskt verktyg. Han menar att funkisrörelsen saknar nationell och EU-strategi för hur konventionen ska användas.
Jag har inte tillräcklig insyn i handikapprörelsen för att veta hur strategierna ser ut på det området, men det är bra att jämförelser görs med hur effektivt barnkonventionen förs fram. Man har lyckats få in att den konventionen finns i varenda människa, såväl föräldrar, omvärld och politiker.

Men gladast blir jag för debattartikeln i Svenska Dagbladet. Under rubriken "Utbredd diskriminering inom EU" gör sex organisationer från tre diskrimineringsgrunder gemensam sak. Man adresserar det svenska ordförandeskapet och det kommande toppmötet om jämlikhet "Equality summit" i Stockholm.

Jag citerar från debattartikeln: "Ett av problemen med de stora orden i Sverige är att de alltför ofta glöms bort när det krävs handling, i synnerhet om det innebär kostnader. Nu finns möjlighet för Sverige att ändra på detta, både i EU och på hemmaplan."
Snack o verkstad - känns det igen?

Artikeln är undertecknad av SUSANNE BERG, Independent Living Institute; HANS FILIPSSON, EMMA JOHANSSON, Marschen för tillgänglighet; SÖREN JUVAS, RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter, STURE JONASSON, STIL – Stiftarna av Independent Living i Sverige; INGRID BURMAN, Handikappförbunden; MKYABELA SABUNI, Centrum mot rasism.

Det kraftfält runt diskrimineringsfrågor som dessa organisationers samarbete skulle kunna ge vill jag se mer av. Verkligen något att följa med spänning!

Ett samhälles fattigdomsbevis - Att personer med funktionshinder garanteras ett liv i fattigdom

"Generellt gäller därför att ett tidigt inträde till sjukersättning och aktivitetsersättning innebär en mycket stor risk för ett liv i relativ fattigdom. På lång sikt innebär det också en betydligt lägre ekonomisk standard som ålderspensionär."

Så står det i Socialförsäkringsrapport 2009:12 "Inkomstutvecklingen för individer med sjukersättning och aktivitetsersättning"

Klartext: Har du ett intellektuellt funktionshinder är risken mycket, mycket stor att du går direkt från gymnasiesärskolan till aktivitetsersättning (förtidspension) utan att ens ha besökt en arbetsförmedling. Du har livet igenom mindre än 60% av den disponibla inkomsten mediansvensken har. Detta slår igenom med lika förödande kraft på ålderspensionen.

De senaste 15 åren har inskrivningarna i särskolan ökat med ca 165% - från 0,6% av elevkåren till 1,6% av elevkåren. De flesta av dessa döms till livslång fattigdom. DET är ett samhälles fattigdomsbevis.

Attans! - hur svårt kan det va?

Handikappförbundens har genomfört projektet Tillgängliga bostadsområden. Det undersöker möjligheter och utvecklar metodik för tillgänglighetsarbete i den befintliga boendemiljön. Ett av resultaten är en lång rad korta videosnuttar som enkelt och klart beskriver vad som behöver göras. Filmens namn är Attans!

Återstår bara för offentliga och privata ansvariga att utföra. Hur svårt kan det va?



Handikappförbunden

Cecilia Malmströms kvinnliga sort

Jag blir så trött när Mats Knutsson i Rapport dissekerar de möjliga strategiska vinsterna bakom att Cecila Malmström är kvinna. Kan hon inte ha blivit vald till eu-kommissionär helt enkelt för att Reinfeldt tycker hon är bäst för uppgiften?

Övertoner i debatten om konststipendier

Rolf Tufvesson borde avgå, tycker konstnären Torsten Ridell. Är inte det lite o ta i?

Anledningen är att Region Skånes kulturnämnd beslutat låta konstinköpen vila under två år, och istället använder pengarna till stipendier till skånska konstnärer.

Konsumtions eller produktionsstöd? Klart det går att diskutera fram och tillbaka om vilket som är bäst, och varje konstälskare önskar nog att bägge får ett frikostigt utrymme. I slutändan är det avgörande för den individuella konstnären om den får något av dem, mer än vilket av dem.

Men den i mina ögon viktigaste principiella kritiken mot stipendieutdelande är att stipendier är skattefria. Konstnärens ersättning innefattar därmed inte pensionsavsättningar.

Galleristen Ola Gustafsson menar "Många konstnärer är egna företagare. Att ta bort det som är en intäkt i en firma och göra det till ett skattefritt stipendium som inte syns i pensions- eller sjukförsäkringssystemen är att göra konstnärerna en björntjänst"

Han har rätt i björntjänsten med offentligt stöd som smiter från sina egna skatter genom att använda stipendier som verktyg, om detta görs till den enda och dominerande formen. Men hans jämförelse utgår från att han själv som gallerist inte finns med i bilden. Gallerierna, där den mesta försäljningen sker, bedriver generellt ingen välgörenhet. Hur mycket tar man nu för sin del av försäljningen? 40%? 50%? Om regionens inköpare köper konstverket via ett galleri så blir det inte så många pensionskronor till konstnären då heller. Och stipendiaten kan faktiskt välja att betala in en egen pensionspremie från sitt stipendiebelopp. T.ex. den del som galleristen skulle ha fått om pengarna hade kommit från försäljning.

De stora frågorna borde vara

- hur den offentliga miljön ska utformas. Jag hade föredragit en ombalansering från reklampelare för HM-trosor och lyckovinster till konst. Och jag hade gärna sett att de som ville sälja underkläder och skrapspel var med och finansierade sin egen konkurrens om utrymmet via avgifter för att få synas med sin reklam. Att offentliga uppköpare köper fler konstverk som det ändå inte finns plats att visa utvecklar inte den offentliga miljön.

- hur konstnärers långsiktiga försörjning ska säkras. Inte via stipendier, det hoppas jag alla är överens om. Men det kulturnämnden i Skåne gör är ett försök att tänka nytt runt konsumtion/produktionsstöd under en begränsad period. Inte att lösa allt för alla på lång sikt. Den större frågan behöver nog både ett större politiskt forum och modigare nytänk än så.

Kulturnämnden provar nytt. Rätt eller fel, låt diskussionen bölja.

SDS 1, 2.

Kedjereaktion

Malmö skapade mottagande av ensamkommande flyktingbarn i Vellinge genom att lägga ut uppdraget på entrepenören Attendo. De skaffade lokal i Hököpinge (Vellinge kommun) och vips(!) så fick kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman engagera sig.

Och det gjorde han på ett sånt sätt att moderatledningen på riksnivå tog fram det stora pekfingret och tydligt talade om att goda moderatledda kommuner visst det har avtal med Migrationsverket om att ta emot dessa barn.

Så nu har Ljungman snart skapat mottagande av flyktingbarn i Trelleborg, Hörby, Kävlinge och Bromölla. Och Lomma vill utöka.

Men det här är ju bara några få kommuner till.Jag vet inte vilka kommuner som gömmer sig bakom vilka ursäkter. Och vilken färg de som leker gömme har spelar ingen roll. Att ta emot eller inte ta emot ensamkommande flyktingbarn är på väg att bli en markör för en kommuns anständighet. Och som Anders Åkesson säger i sin blogg så kanske det är något vi har att tacka Ljungman för.

Vellinge-limrick

En borgmästarlärling i Vellinge
med ortsbor ur huse en kväll ginge
och sa ”vilken syn
det är cirkus i byn”
men av husse på fingrarna smäll finge

Jimmie ÄR en produkt av det svenska kulturarvet

Jimmie Åkesson i Expressen: "Det finns en samsyn inom den svenska eliten om det svenska kulturarvet som någonting bakåtsträvande och hemskt."

Mitt svar: Ja, om du är en produkt av det svenska kulturarvet.

Och det är han väl? Ända tillbaka till när vi var bland de första att mäta skallar på samer (som var här långt före oss, nota bene).

Åkesson är nu upprörd över att diverse borgliga partier här och var snor hans dumheter och försöker göra dom till sina. Och se, där är han överens med oss han kallar kulturelit. Det tycker nämligen vi också är vansinnigt dumt.

Exp

Veckans dummaste klimatsmarta idé

"The Song of Fire är en serie ethanolspisar som man kan hänga på väggen, ställa helt fritt eller integrera i exempelvis badrumsinredningen." Grejen är, enligt Veckans affärer, att man byter ut oljan mot etanol. Men vad med att inte ha nån öppen spis i badrummet över huvud taget?

Ge tänkarhattarna till Vellinge

Laholm har fått utstå mycket munterhet från omgivningen de senaste dagarna. Deras inköp av tänkarhattar blev en riks-skrattis. Jo, en del blev vansinnigt upprörda också. Inköpet av pedagogiska redskap har anmälts till både polisen och JO. Men ändå, det handlade om en fånighet och lite pengar.

En del möter Vellinge kommuns ledning med munterhet också. Jennie Silis skriver mycket roande i Kvällsposten om en föreslagen Vellingeblockad. Deras arbetspendlare stjäl jobben för Malmöborna, menar hon. Och de tjuvlyssnar på gratiskonserterna under festivalen utan att ha betalat för det på skattsedeln.

Grundtipset är dock att Vellinge kommer att vinna matchen om satirskrivarna. Ljungman har med sin hårda hållning med fog köpt sin kommun en plats i varenda lokalrevy i hela Sverige.

Men frågan är om satir biter.

Det kanske vore läge att prova tänkarhattarna i Vellinge? Laholm är säkert redo att skänka bort dom för en spottstyver. För så mycklet sämre än de styrande tänker nu kan resultatet inte bli.

En kram till Sonessons

Jag gillar Dagmar och Leif Sonesson. De bor i Ljunghusen i Vellinge kommun. I dagens Sydsvenskan (ännu ej utlagd, men TA också) är de med namn och bild i ett tydligt ställningstagande för att deras kommun ska hjälpa till med flyktingbarnen. Det är modigt. Och bra. Det behövs.

Jag hoppas att Dagmar och Leif får den uppskattning de förtjänar från grannar och ortsbor i affären. Och att alla dessa människor som HAR en humanistisk grundsyn hör av sig till sina ledande politiker.

Ty i samma tidning finns ett sammandrag av en chatt med kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman. Och han företräder bara de som hittills skrikit högst.

Jag hade besök i höstas av "mina amerikanska föräldrar", från ett utbytesår i Mill Valley, en av USAs allra rikaste orter strax norr om Golden Gate-bron i San Francisco. När 11e september kom, och man började jaga terrorister, så var en av de första att gripas i Afganistan en man vid namn John Walker Lindh, talibansk krigare, religiöst uppväxt vid moskén i Mill Valley.

Mina "föräldrar" Dick och Phyllis, berättade hur de samlade en grupp från sin Presbyterianska kyrka och gick över till moskén och bad att få träffas. De drevs av den enkla tesen att man hatar inte människor man känner, och att ingen grupp människor är onda.

Det går att välja vad man ska tycka och vilka man ska vara rädd för.

Mer i Sydsvenskan: 1, 2.

Vellinges problem med sin större frihet

I Vellinge är friheten större. Jag tror till exempel att man hyllar att offentlig verksamhet läggs ut på entrepenad. Och jag tror att man välkomnar att företagare väljer att förlägga sin verksamhet till Vellinge, t.ex. vandrarhem. Det skapar sysselsättning, besökare och välstånd. Och jag tror att man rent generellt anser att det offentliga ska hålla sina tassar undan från näringsidkares beslut, så länge de följer lagar och förordningar.

Men inte när Attendo Care hyr platser av vandrarhemmet i Hököpinge. Nu ska ensamkommande flyktingbarn bo på vandrarhemmet. Det gillar inte frihetsivrarna. Men det har inte med att de är invandrare att göra, enligt de själva.

"Jag är den första att beklaga att diskussionen blivit så polariserad. Så fort man har synpunkter på den här typen av verksamhet blir man utpekad som rasist. Det finns många redan i Vellinge kommun som har invandrarbakgrund", säger Lars-Ingvar Ljungman i Sydsvenskan i tillägg till löftet att undersöka vilka möjligheter kommunen har att "stoppa denna cirkus".

Om det nu inte är specifikt invandrares övernattningar hos en företagare som ska stoppas - Vad mer menar beslutsfattarna att de ska reglera för företagarna och näringsfriheten i Vellinge kommun?

Men också - vänstersidan - tänk om det är privata entrepenörer som är nyckeln till ett mer solidariskt ansvarstagande för flyktingmottagandet?

Läs även Maria Ferms blogg. Hon tog en massa skäll - och beröm - från Vellingebor när hon för några år sedan samlade in namn för flyktingmottagning i Vellinge. Skulle tro att en hel del debatt hamnar där...

Mer i media om flyktingbarn i Vellinge: SDS 1, 2, 3.
Skånskan 1, 2, 3.
HD.
DN.
SvD.
Aftonbladet.

Autism som skällsord

Har autism blivit ett skällsord? Det diskuteras nu i europeisk press, efter att Frankrikes europaminister Pierre Lellouche använt ordet i nedsättande bemärkelse om det brittiska Tory-partiets europapolitik.

Benet Middleton från the National Autistic Society säger: "I thought we'd got over that from the 1970s when people used to use the term 'spastic' in the playground"... "To have senior politicians doing that is thereby signalling that it's ok and that is deeply worrying."

Lätt att hålla med, eller hur? Visst hade det varit illa, illa om Mona och Fredrik använt diverse funktionshinder för att beskriva varandras tillkortakommanden?

Men efter att ha läst en av kommentarerna på BBCs rapportering av saken, så frågar jag mig hur det verkligen står till?

Signaturen David påpekar nämligen att vi använder analogier jämt:
"Blind leading the blind
Financially crippled
Falling on deaf ears
Financial depression"

Och tänk, den tanken är faktiskt ny för mig. Tanken att vi tillåter en psykisk ohälsa - depression - att titulera en hel världs ekonomiska lidande. Hemmablind? (ordleken är avsiktlig)

(läggs även på teater & funktionshinder)

Råttornas plats som social entrepenör i biståndspolitiken?

Apopo heter en social entrepenör - verksam i Mocambique och Tanzania - som jobbar med gambianska jättepåsråttor (Cricetomys gambianus) som främsta och viktigaste redskap. Resultat? Säker röjning av landminor och mångdubblad effektivitet inom tuberkulostest - med bättre träffsäkerhet än kombon människa/mikroskop.

Landminorna tar årligen tusentals liv. Många av dessa är barn. Möjligheten att börja odla mark begränsas av att minröjningen är svår, osäker och tar tid. Apopos råttor är klara att börja arbeta efter nio månaders träning.
Mocambique har jättelika besvär med landminor. Och här gör Apopo stor nytta.



Tuberkulos är en av sjukdomarna som är långt farligare än H1N1-influensan. Bara i Afrika upptäcktes fler än 2,5 miljoner fall under 2005.
En tränad och erfaren laboratoriepersonal klarar att undersöka 40 prover på två dagar. Detsamma gör en av Apopos råttor på tio minuter. Och - ibland hittar de såna som missats i mikroskopen.



Det finns de som påstår att bistånd inte funkar. Men vad jag förstår så är behoven av träffsäker borttagning av minor och tuberkulos precis hur stort som helst.

FNs kritik av Sverige ingen överraskning

FNs råd för mänskliga rättigheter har kallat Sverige till en granskning. Man är kritisk på en rad punkter:

Vi är dåliga på att klara ut våld mot kvinnor, asylsökande barn och vuxna får inte hälsovård och utbildning, vi har en lönediskriminering pga kön, hatbrotten ökar och förövarna döms inte, personer med funktionshinder diskrimineras på arbetsmarknaden och med otillgänglighet, vi diskriminerar romer och samer.

Ingen munter läsning, men desto bättre att kritiken yttras. Det borde förhoppningsvis leda till att åtgärderna mot dessa brister prioriteras högre.

En del kommer säkert att anföra att FN borde rikta blickarna där det är riktigt jävligt, att vi ändå har det rätt så bra på de flesta områden.

Men jag tror inte att det är romer, papperslösa och personer med funktionshinder som i första hand uttalar sig på det sättet...

SvD, Aftonbladet.

Har du sett min andra blogg?

I 'Teater & Funktionhinder' kan man läsa om följande i veckan:

Jag lyfter på förlåten och avslöjar ett av projekten som vi inte får uppleva, nu när Umeå blev kulturhuvudstad istället för Lund.

Gestaltningen av funktionshinder på scen och i media får trippla inlägg. Ett om normalitet och censur med anledning av en backstagefilm om Kelly Marie Stewart. Niklas Hansson får beröm i Institutets "Lära sig att stiga upp". Slutligen bjuder Stockholms stadsteater och TV4 på var sitt exempel på hur man använder funktionshinder som ett verktyg för att berätta något om någon helt annan.

Schweizarna provocerar sina medborgare genom att ropa "funktionshindrade människor kostar oss pengar" från affischtavlor. Först flera dar senare kommer tillägget som förklarar kampanjen.

Första ja för sjukvårdsreform i USA

Representanthuset har sagt ja. 220 för, 215 emot. Nu återstår senaten, och sen kan oförsäkrade fattiga amerikaner kanske få sjukvård.

Om jag förstått statistiken rätt, så presterar USAs nuvarande sjukvårdssystem sämre än Sveriges, men till högre kostnad. Kanske en vink om att allt inte funkar bäst om det lämnas helt och hållet till den fria marknaden?

DN, SvD, Aftonbladet, Expressen,

Kan vi lära av Los Angeles?

Rånen gör att skyddsombuden inför kontantstopp på bussarna i Malmö.

Jag besökte Los Angeles 2000, och använde deras buss-system för att ta mig runt. Jag la märke till 2 saker.
1. Varenda buss hade en utfällbar lyftplatta för rullstolsburna. Detta trots att de flesta bussarna såg ut att vara duktigt åldersstigna. Här hemma säger resenärer med funktionshinder att nigningen funkar inte och man vet inte om bussen man tänker ta har ramp eller inte.
2. Biljetterna löstes kontant med jämna pengar. Dessa lades på en bricka. När chauffören såg att det fanns tillräckligt med pengar på brickan tryckte han fram en biljett och samtidigt fälldes brickan och pengarna ramlade ner i ett slutet system för kontanter. Om någon inte betalade så var det inte chaufförens sak att påtala. Beivrandet sköttes av särskilda kontrollanter. Hade du ingen biljett åkte du dit. Alla visste att det var jämna pengar som gällde, och hade man inte det så fick man välja själv - växla först, betala mer så det täckte, chansa o ta ev böter. Men chaufförens rån-säkerhet var första prioriteten.

SDS, SkD.

Flyktingstoppets bristande ideologiska botten

20 år efter murens fall föreslår Malmömoderaterna att staten ska bestämma var en del människor ska bo.

Hur landar man det i sin egen ideologi?

SDS, SvD.

Gasledningen i underifrån-perspektiv

Signerad: Dan Greider

Kan vi lära av Canada, Skottland och Australien?

Miljöpartiet har skrivit en bra motion om "Utvecklande av den sociala ekonomin" (Ulf Holm, Per Bolund, Esabelle Dingizian, Gunvor G Ericson, Mats Pertoft, Lage Rahm, Thomas Nihlén, Mehmet Kaplan).

Två saker som jag uppmärksammat från mina relationer till personer med funktionshinder är hur Lagen om upphandling tycks bromsa och frågan om det behövs en särskild lagstiftning för sociala företag. Det här lyfter vi i motionen, och det är jättebra!

Kan vi lära av Canada, Skottland och Australien?

I Vancouver-OS 2010 tar vinnarna emot sina medaljer på prispallar byggda av ett socialt företag. Blommorna de får levereras av ett socialt företag. Och tappar de sin medalj så är "lost and found" på entrepenad hos ett socialt företag.

I Skottland har "community clauses" viktats till 10% i upphandlingarna inför 2012 Commenwealth games, och där har arbete med sociala företag getts ett eget utrymme.

I Australien har man vid ett tillfälle gett ett kontrakt till ett socialt byggföretag trots att deras anbud var 20.000 AUSD dyrare. Varför? För företaget lovade anställa de som skulle bo där, och eftersom hyran baseras på inkomst så skulle det betyda 40.000 AUSD i ökade hyresintäkter. Översätt det tänket på enklare tjänster åt kommunen utförda av personer inom LSS-kretsen. Bort med dagcenterkostnader, in med skatteintäkter för kommunen. Och individen går från pension till lönearbete.
(exemplen är hämtade från socialenterpriselive.com)

Men jag är kritisk till två inslag i motionen. Punkt 16 vill att utvecklingsanställning och trygghetsanställning bör tydliggöras som huvudsakligen ett stöd till sociala företag. Punkt 19 tycker att stödet arbetsbiträde bör genomgå samma tydliggörande.

Min kritik har följande grund: Jag satt i den nationella temagruppen för socialt företagande under de år Moomsteatern fanns inom EU-programmet Equal (om diskriminering på arbetsmarknaden). Min upplevelse var att mycket av diskussionerna rörde hur de sociala företagen skulle få del av de arbetsmarknadsresurser som behövdes för en gynnsam utveckling av sektorn, och de personer som genom den skulle kunna få ett jobb. Ett påbud att rikta trygghetsanställning (= mer långsiktiga lönebidragsanställningar) och arbetsbiträden (ersättning till företaget för handledningskostnader) till de sociala företagen skulle naturligtvis skapa ett större utrymme för deras tillväxt. Men skulle det vara till fördel för alla de människor med funktionshinder som idag är arbetslösa? Nej. Det skulle bara begränsa vilka arbetsgivare som får tillgång till de statliga stödåtgärderna. De sociala företagen är en bra kompletterande och balanserande åtgärd för att möjliggöra ett deltagande i arbetslivet. Men nu när ICA tänker sig anställa upp till 1.000 personer med funktionshinder i sina butiker så ska den eventuella nedsättningen i arbetsförmågan kompenseras lika bra där som för det sociala företaget. Annars stänger vi näringslivet och offentlig förvaltning från alla incitament att bryta sin diskriminering och börja anställa personer med funktionshinder.

Stödet för att möjliggöra anställning för personer som antingen är utsatta för diskriminering på arbetsmarknaden eller har en nedsatt arbetsförmåga ska gälla hela arbetslivet. Volvo, regeringskansliet, Moomsteatern och Malmö stad ska också vara möjliga arbetsgivare för den funktionshindrade utan att behöva söka klassning som socialt företag.

Dialogen med den ideella sektorn

I onsdags var det debatt i riksdagen om den nya överenskommelsen mellan regeringen, ideella organsiationer på det sociala området och SKL (Sveriges Kommuner och Landsting).

Man har enats om gemensamma (här fritt nedkortade, av mig) principer:

Principen om självständighet och oberoende
- bl.a. att den idéburna organisationen själv formar sitt uppdrag i samhället utifrån egna grunder och att kritiskt granskande positioner inte ska utgöra något hinder för samverkan eller ekonomiskt stöd.

Principen om dialog
- att dialog och öppenhet ska vara verktygen för att närma sig och bättre förstå varandra, samt säkra den demokratiska insynen från alla håll.

Principen om kvalitet
− beaktar att både samhället, privata aktörer och ideella organisationer är verksamma på det sociala området, och att kvalitetsbegreppet kan ha olika utgångsperspektiv. Det ideella baserar ofta sitt på brukarens egen definition av kvalitet. Principen vidgår att offentligt utlagda uppdrag måste möta den kravspecifikationen på kvalitet, och att den ideella verksamheten i dessa sammanhang bör komplettera med den förstärkta bilden som det egna kvalitetsbegreppet är.

Principen om långsiktighet
− Bred politisk förankring är viktig, och idéburna organisationer bör ges villkor att verka långsiktigt och för en hållbar utveckling.

Principen om öppenhet och insyn
− Öppenhet och insyn ska finnas hos samtliga parter och tillämpas så att den idéburna organisationens uppdrag kan fullföljas och inte heller medför skada för t.ex. brukare.

Principen om mångfald
− Om mångfalden av organisationer, utförare, metoder och hur det stärker demokratiska värden. Principen talar också om parternas ansvar för att underlätta framväxten av nya organisationer och utförare samt olika former för samverkan och avtal.

Hela dokumentet finns här. Debatten finns här (scrolla ner till 11e paragrafen).

Miljöpartiet företräddes av Mats Pertoft, som kritiserade förankringsprocessen inför överenskommelsen men ställde sig bakom visionerna. (Det är ju en duktig volt i sig själv att sjabbla med den politiska förankringen av en överenskommelse som talar om det viktiga i en bred politisk förankring)

Såg ni Uppdrag granskning om akut-boenden? Stockholm hyrde ut sina fastigheter till bolag som hyrde ut samma lokaler till stans sociala handläggare för astronomiska belopp. Och där det akuta boendet tog sig allt mer permanenta former om man ser till hur länge de tvingades stanna.

Hade inte de pengarna och upplåtandet av de fastigheterna gjort sig bättre i ett samarbete med en idéburen organisation? Jag tror det.

Utvisa Ilmar?

Expo berättar om en lokal SD-politiker i Högsby som vill kasta ut sossarna Ilmar Reepalu och Anders Lago, DO Katrin Linna och - Bengt Westerberg(!). Uttalandet i en kommentar i en blogg skrevs under med namn och partibeteckning.

Sverigedemokraterna presschef tar avstånd:
– Detta är givetvis ingenting som vi står för, det är uppenbart, det är bara att titta på vårt program. Jag kan ju också säga att man ska ju absolut inte ska skriva under som sverigedemokrat om det inte är en åsikt som partiet kan stå för, sägar han till Expo.

Känns det igen? En stolle säger nåt dumt, och de mer polerade i innersta kärnan får tillrättavisa och dementera. Men vilka är alla dom som ska företräda ett växande SD land och rike runt?

Just det.

Dumstrut till Eskilstuna

Benny Holmström vill ta hand om sitt barn. Eftersom han är förlamad från midjan och ner blir en del moment i föräldraskapet av ett riktigt litet barn riskabla. Men Eskilstuna kommun nekar stöd. Mamma kan vara hemma istället, tycker dom.

Nu höjs röster om hur kommunen diskriminerar pappan pga kön, Benny pga funktionshinder och att barnet inte får sin barnkonventionsrätt till bägge föräldrarna tillgodosedd. Jag håller med om alltihop.

Men är inte frågan enklare än så? Är den inte så enkel som att fråga sig vilket samhälle man vill ta ansvar för?

Vill de styrande i Eskilstuna att en pappa i rullstol ska kunna vara pappaledig?

Eller är det viktigare att gå till domstol och se om kommunen eventuellt har en chans att få ett domslut om en ekonomisk börda mindre?

Eskilstuna har besvarat den frågan med att pengar går före vanligt humanistiskt sunt förnuft.

Det kan knappast göra Eskilstuna till en bättre plats att bo. Tänk om.

AB 1, 2, 3, 4.
SHT, Föräldrakraft.
Bloggar: FI V:a Götaland, Skriet från kärnfamiljen.

Få koll på hatbrotten mot personer med funktionshinder

Skotska Learning Disability Bulletin är en av många som idag kommenterar the Leonard Cheshire report om hatbrott mot personer med funktionshinder. Den nu aktuella rapporten talar om 9% av personer med funktionshinder som offer för hatbrott. Men Enable Scotlands rapport "Stop it" visar på att var tredje person med intellektuella funktionshinder utsätts för hatbrott.



Var tredje. Alla kan göra sitt eget experiment och gå till valfri grupp människor man tillhör, t.ex. sin arbetsplats, och räkna "en - två - DU, en - två - DU..."

Jag har frågat Brottsförebyggande rådet om hur det ser ut i Sverige. Vi har ingen koll. Funktionshinder är inte en egen orsak i hatbrottsstatistiken. Men utlandet har erfarenheter. Och det skulle förvåna mig om vi i Sverige skulle vara så oerhört mycket bättre rustade, utan att ens ha koll på i vilken grad det existerar.

Det är ett rimligt rättvisekrav. Ta reda på hur det förhåller sig. Och om inte den undersökningen skiljer sig från resten av världen så måste vi se till att införa funktionshinder som en grund i hatbrottstillämpningen. Som det är nu tittar vi bort när samhällets svagaste utsätts för allvarliga brott baserade på deras (intellektuella) funktionshinder.

Läs mer om hur hatbrotten drev Fiona Pilkington att ta livet av sig och sin dotter i England, medan polisen rådde mamman att dra för gardinerna och strunta i förföljarna och beskrev henne som överkänslig i sina rapporter.

Så var det löst

Tack Lage.

LSS och lagtrots

Statsvetaren Barbro Lewin vid Uppsala universitet har tittat på tillämpningen av LSS, och hur den skiljer sig mellan kommunerna. Vänstermajoriteter är generellt generösare, är en slutsats.

Men intressantare är hennes jämförande studie om kommunernas förhållningssätt till LSS. Klippet kommer från Svensk Handikapptidskrift:

"I en annan studie har Barbro Lewin tittat närmare på tre olika kommuner, kallade Lågby, Medelby och Högby, och deras förhållande till LSS. Undersökningen visar att Högby, som tidigare haft ett vårdhem, hade en positiv inställning till personer med funktionshinder och gav mycket LSS-stöd. De två övriga kommunerna hade båda två en lägre andel insatser enligt LSS men deras inställning i frågan var olika.
Medelby utmärks av aktiv laglydnad, stolthet och engagemang i LSS-frågor, medan Lågby passivt lyder lagen, köper sina LSS-insatser från andra kommuner och ser på sin verksamhet med skam och likgiltighet.
– I Lågby säger man öppet att ”vi har gjort det lätt för oss”. Det är förvånande att politikerna är så öppna men de sa hur de upplevde läget och verkade känna skam över det.

Rapporten konstaterar att bristande tillgänglighet kan innebära en risk för att funktionshindrade, eller deras närstående, struntar i att söka stöd i en kommun som Lågby. Eller att de ser sig tvingade att flytta."

Människan med funktionshinder som en kostnad? Om man nedprioriterar LSS - flyttar dom då? Utsikten till att den cynismen skulle kunna finnas om ens någonstans i en beslutskedja skrämmer mig. I ett hållbart samhälle kan inte det optimala vara att ens medborgare flyttar.

Studien berör också kommunernas lagtrots. Man har stämts, dömts och ändå får personen med funktionshinder vänta flera år på till exempel ett anpassat boende. Det kan inte ha med något annat än attityd att göra. Prova följande:

'Jo, visst har kommunen blivit fälld i domstol, men din son Pelle får inte börja skolan i år. Han får vänta några år. Kommunen har inte fler platser i skolan just nu helt enkelt.'

Godtagbart? Inte? Så varför är den typen av lagtrots helt uppenbart godtagbart när det kommer till LSS-beslut?

Kultur ja - men varför?

Alla säger sig vilja se att kulturen blir valfråga 2010. Jag med. Men sannolikheten är inte stor. Jag tror inte det räcker med att diskutera vem som ger mer än den andra till barnkultur för att tränga sig in mellan finanskrisen och jobben.

Jag var på min första Almedalsvecka i år. Där såg jag den kulturpolitiska debatten. Jag kommer ihåg att min slutsats efter den var att den inte identifierade någon potentiell valfråga om kultur. Moderaterna hävdade att man satsade på barnen genom att bygga ut Skapande skola. Socialdemokraterna svarade med att de satsade ännu lite mer på barnen, fast inte genom Skapande skola. Not enough. Inte ens Vänsterns klassiska '1 miljard mer till kultur' skapar debatt.

Nu har DN 25/9 mätt kulturens andel av statsbudgeten och funnit att alliansen låter kulturen växa. Jasenko Selimovic tog det som intäkt för att för att hävda att alliansen satsar mer än sossarna. Häromdagen tog Pagrotsky revansch och visade på att (s) minsann föreslagit mer pengar än de borgerliga till kultur varje år, oavsett vem som suttit vid makten. Någon som får valfråge-vibbar? Inte?

Nummer.se har jämfört oss med några nordiska grannländer. Alla, utom Finland, satsar mer per capita. Men då 40% av Finlands kulturbudget kommer från deras spelbolag så blir den sammanlagda kakan större också där. Och vi pratar ingen liten skillnad.

Om Sverige ska upp till Danmarks nivå, så måste vi satsa ytterligare 6,6 miljarder. En höjning av kulturens medel med 64%. De nivåerna hade säkert fått igång en debatt, men frågan är om det räckt.

Jag tror att de viktigaste frågorna ändå är 'vad?' och 'varför?'. Ska kulturen vara för alla, eller kanske en vara/tjänst bland alla andra? Ska kulturen hjälpa demokratin och se till att många röster hörs, eller ska bara de vars åsikter bär utgivningskostnaden få höras? Vem ska äga det offentliga rummet och på vilka villkor?

Viktiga frågor. Men just nu osynliga bakom 'vem som satsar mest i det land som satsar minst'.

Icke fungerande sektorsansvar

Sektorsansvaret för handikapp-politiken fungerar inte. Det konstaterar utredaren Arne Lund från statskontoret. Han vill lägga ner myndigheten med samordningsansvar - Handisam - och istället lägga ansvaret för stöd och genomförande i regeringskansliet.

DHRs ordförande Maria Johansson tycker varken Handisam eller idén om sektorsansvar ska läggas ner, utan att uppdraget ska förtydligas. "Handisam är en slasktratt", säger hon i Svensk Handikapptidskrift.

Jag tycker att sektorsansvaret inte fungerar och har svårt att se varför inte samtliga myndigheter och instanser har ett fullt ansvar för genomförandet av delaktighet på samtliga nivåer, säkerställande av icke-diskriminering och tillgänglighet inom sitt område.

Den egna erfarenheten från kulturens sfär säger det mesta. Sektorsansvarga Kulturrådet har rätt tama mål. Man ska föra dialog, genomföra informationsinsatser, erbjuda bemötandeutbildning och utveckla samarbete med handikapporganisationerna. Inget av målen säger någonting om krav på verklig förändring. Och ändå uppfattar jag det som att Kulturrådets medarbetare tar sina uppdrag att förändra på största allvar.

För några år sedan sökte vi vägar för att få stöd att utveckla förarbetet för en långfilm med bärande roller för skådespelare med intellektuella funktionshinder. Kulturrådet sa, mycket riktigt, att även om de hade sektorsansvaret så var det Svenska Filminstitutet som hade ansvaret för detta på sitt område. På SFI sa man bara att det där stod det inget om i deras uppdragsbeskrivning, så det var inte deras bord. Sektorsansvaret finns, men något ansvarstagande finns inte.

Skolverket har sektorsansvaret för eftergymnasial utbildning för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Kulturcentrum Skåne har länge försökt etablera en sådan på kulturområdet, men hos Skolverket händer ingenting. Moomsteatern har också undersökt möjligheten till specialdesignad utbildning av nästa generation skådespelare med funktionsnedsättning. Det finns bara ett utrymme, en pott inom folkbildningen. Ska man göra något måste det ske där, inom den ram som finns. Vare sig det passar för utbildningen eller inte. Något annat anser man sig inte ha i uppdrag att hålla på med. Sektorsansvaret finns, men något ansvarstagande finns inte.

Jag tror det finns ett gigantiskt behov för våra myndigheter att få hjälp med att avslöja sina egna brister i förhållande till full inkludering av personer med funktionsnedsättning inom deras ansvarsområden. Om det är Handisam eller regeringskansli som utför detta bäst låter jag vara osagt. Men det är hur som helst inte bara där som ansvaret ska förtydligas. Det ska spikas fast som ett självklart ansvar för varje existerande myndighet. Hur skulle något annat kunna vara nog?

SvD
SHT